Bilder: http://rodeo.net/agnes-b/2012/05/intergalactic/ Från magasinet Dazed & Confused via http://rodeo.net/agnes
Det är något med min ålder, eller snarare min självbild, som gör att jag alltid ser mig själv som yngst i rummet. Och länge har jag varit det. Yngst och mest oerfaren. Och jag har trivts i den rollen. Känt mig som en underdog som tillåtits ha en annan klädstil än vad som kanske är kutym (i alla fall enligt devisen bär de kläder för rollen du vill ha och inte den du har – något jag aldrig gör. Minns särskilt min casualfriday klädsel en lugn fredag i juli när jag kom in lite (ganska så väldigt) bakis i guldballerinor, slitna jeans och en vit tröja med en palestinasjal draperad runt halsen (långt innan de fanns på H&M och istället var politiskt sprängstoff i klädväg) och blev inkallad till ett möte med betydelsefulla gäster och jag kände mig så..fel och oproffsig. Aja. Länge sen nu. Den dagen struntade jag bara i det, vad annat kunde jag göra, och bara försökte finna mig i situationen så bra jag kunde.).
Hur som, mer och mer har jag kommit att inse att jag inte är en underdog längre. Jag är istället etablerad och förväntningarna på att man har koll är större. Det är inte 79:orna längre som är små, det är 89:orna och kanske inte ens de. Herregud. Folk har ju skaffat barn omkring mig i drivor i åratal – hur kunde jag missa att relatera det här till mig själv? Har tänkt på det ett tag men insåg med iskyla i bröstet häromdagen när jag läste en intervju med Noomi Rapace (som är 32 år gammal!) att – det finns inga åldersbarriärer längre som hindrar mig. Det finns ingen som ser på mig och tycker att jag är en oerfaren rookie som man imponeras av på grund av dennes ringa ålder. Är man i min ålder kan man ta huvudrollen i en Ridley Scott film och slå sig in i de fina salongerna. Man kan redan ha varit gift. Och ha en typ 10-åring unge. Och det låter kanske underligt men det var först i det ögonblicket som jag såg hennes ålder som min vanföreställning rörande mig själv började blekna.
I mina ögon är jag fortfarande en tjej som identifierar sig mer med bilden av studenter som är nykomlingar i stan. Men faktum är att jag inte pluggat på sju år, inte bott inneboende sedan fem, varit höginkomsttagare sen jag började jobba, haft fast inställning i sex och ett halvt år. Och just nu festar jag aldrig som då. Fast jag saknar det. Men jag gör det inte det. Oavsett – detta måste ju få ett slut. Hela världen är min, det är bara att ta ett steg ut. Köpa en bit lera, börja skulptera och se vad det blir av det. Bildligt talat. Är jäkligt pepp på just lera.
Idag är förresten dagen då jag gjort ytterligare två misstag på jobbet. Inte lika grova som sist men ändå graverande. I mitt tidigare jobb gjorde jag sällan misstag. Jo, i början (på min guldballerina tid) gjorde jag tonvis. Och då var jag också en helt nybakad färsking från universitetet som inte visste vad power-point var men som förväntades färdigställa presentationer till styrelsen på kort varsel och själv gå upp och dra dem. Och på skakiga knän gjorde jag det. Försökte hitta mig själv i detta minfält av vendettor och personliga agendor och till slut var jag ute på andra sidan och vardagen blev tråkig igen. Under hela den där perioden hade jag en fantastisk chef och han blev min ledstjärna och vän. Han var mitt fyrtorn och tillsammans med min kollega var vi ett team som kunde klara allt. Nu är jag ensam, men det är ok. Jag är äldre. Jag klarar de här bakslagen och försöker lära mig av dem och även om det svider satan i gatan så är jag glad att något är nytt. Att något händer. Och jag är glad att skygglapparna är borta. Världen är min. Kan Noomi så kan fan jag. Åldern är ju just inget hinder längre.
