Åter på Söder

Saker jag gjort idag: sovit. Städat. Pussat på J. Tänt en brasa. Sovit. Rostat några mackor.

Improduktiv dag. Men fin. Väldigt fin.

Rekreation

Malmö är snällt mot mig. Här sover jag i en dubbelsäng bland mjuka kuddar, vaknar långsamt, äter gott och umgås med fina vänner. Återknyter gamla kontakter, hittar nya butiker. Ser mitt gymnasiejag speglas i den jag blivit, den jag är nu nästan femton år senare.

Idag lyser solen från en klarblå himmel. Jag tänkte testa på att kallbada. Bebisen sparkar och känner sig fram i magen. Och jag är glad.

Det vackra i detaljerna

Vad vackert allting är ute. Möjligheten att dag efter dag promenera omkring och långsamt landa i den här ny, kravlösa tillvaron ger sig sakta till känna. Dagarna är nu mitt pärlband att fylla, mitt ansvar. Borta är uppstigningskrav och en inrutad tillvaro mellan åtta och fem. Det är ovant..och ganska skönt.

Igår såg jag en jobbannons för ett deltidsarbete i en butik på Lidingö. Min impuls att direkt höra av mig till dem slogs ur hågen av K och kanske har hon rätt. Kanske är jag bara så van vid att prestera och jobba att den här nya tillvaron med idel lugn ännu känns allt för abstrakt för att kunna ta in.

På andra sidan

Klockan är 09.22 och jag ligger kvar i min säng i huset jag växte upp i och kan bara konstatera att det på sitt sätt är befriande att ligga här snarare än vara påklädd och i det där kontorslandskapet långt, långt bort med sina heltäckningsmattebeklädda korridorer. Luften är lätt att andas. Jag är långt ifrån uttråkad, hittills i alla fall, och min kropp börjar slappna av. Det är fint.

Global samvaro

Var förresten just inne och kollade hur många ni är som läser denna blogg (mitt lilla forum, som levt ett liv i nästintill koma sedan sent i våras och som jag egentligen bara vet att farmor (å, älskade farmor som går en datakurs bland annat för att lära sig att hantera en dator och kunna läsa bloggen), min övriga familj och en handfull vänner då och då läser), och ni är så fantastiskt många! Det är surrealistiskt och samtidigt väldigt inspirerande. Ska dock göra mitt bästa och bara tänka bort er, tänka bort prestationsångesten att ha idel klokheter att leverera (och de har det varit så glest mellan de senaste månaderna att ja, skulle man vänta på dem så skulle man få vänta förgäves) och bara skriva på. Så farmor får någon lön för mödan menar jag.. :). Hur som, ni lever i en massa spännande länder och tanken på att ni finns gör direkt att även min värld känns större: stort tack för det! Hej du/ni i Gabon, USA, Frankrike, Tyskland, England, Indien, Mongliet och Venezuela. Och ni i Sverige. Hoppas ni har en fin fredag.

Drömmen om ett täcke som jacka

Bilder: A Magazines facebooksida: http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151108703252831.439673.23509797830&type=1

Hela den här kollektionen består av plagg som min mamma skulle betrakta med ett lätt höjt ögonbryn innan hon med lätt uppbragd stämma skulle säga »Men M-a-ri-cka!« när hon såg mig i dem i provrummet. Sen skulle hon säga att jag var vacker i plaggen men att hon långt ifrån förstod dem. Det är helt ok. Någonstans för cirka fem år sedan när jag började be henne att gå in i en affär, företrädelsevis Bobbys i Jönköping med intentionen att köpa det absolut fulaste hon kunde hitta, så började hon träffa rätt i sina presenter till mig.

Hur som, har inte lyckats haffa ett enda plagg från de senaste H&M-samarbetena under tidigare år och lär inte göra det denna gången heller men kläderna (Maison Martin Margiela), å kläderna, tycker jag är fantastiska! Fantastiska! Så weird. Och så olikt allt som J tycker är snyggt. :)

Vardagsrealism

Min tredje dag som ledig, som en fri själ. Om första dagen var ljuvlig med skogspromenad och middag med goda vänner så var andra dagen mer trött, mer fix och innehöll min sista jobbrelaterade-måstegrej. Den tredje är jävligt blåsig, grå och att stå och vänta på ett tåg på en öde station i Falköping är precis så urholkande som man kan föreställa sig. Att jag sen mitt i blåsten kom på att jag helt glömt bort att skriva in mig som arbetslös ja, gjorde inte saken bättre. Haha. Orka med mig själv och min tomma agenda equaling ett lika tomt huvud.

Två veckor i NY

Utanför skiner solen från en klarblå himmel och jag ligger på soffan helt dränerad på energi. Jag gav bort mina teaterbiljetter till Js bror då bara tanken på en sex timmar lång föreställning fick det att svindla och nu dricker jag lite blåbärssoppa och försöker hitta orken att dra på mig ett par skor, en jacka och gå de hundra metrarna till närmsta ICA. 

I väntan på att den kicken ska komma kikade jag på bilder i datorn och kan konstatera att det som kommer finnas dokumenterat till eftervärlden av våra två veckor i NY, som i min själ tangerar  en helt ny dimension av klarhet och längtan i vår relation, är en låååång rad bilder på byggnader (de översta ovan från våra hemkvarter i Soho - är de inte otroligt vackra?), en räcka bilder där jag inte förstått hur man zoomar med den nya kameran och sen väldigt många där J stegar på när jag fotograferar medan jag med outtröttlig energi grimaserar, diskuterar och göra underliga miner när J fotograferar mig. Får helt enkelt bära med mig insikterna i hjärtat istället för på kameran fastnade de inte. 

Och nej farmor - det finns i stort sett inte en enda bild på mig utan solglasögon.. Ledsen för det. Den här är den enda: den allra första bilden tagen av misstag inne på kamerabatteributiken. 

Me and Julio

Å, New York. Som jag längtar tillbaka. 

Acne - I love u

Bild från Acnes S/S 2013-visning via http://www.hanneli.com/

Avtackning

Så är den då här: den sista dagen som jag har fast jobb på..ja, väldigt länge antar jag. jag gick till jobbet i morse och försökte förstå att detta är min sista fredag medan andra gick till jobbet en fredag som alla andra. Snart helg. Snart vin och god mat. Snart soffhäng och en bra bok. En lugn lördagsfrukost och kanske häng med dem man gillar.

Jag gick till jobbet med röda ögon och mascararester under dem. Vaknade i vargtimmen (gör det allt som oftast dessa dagar - kan det bero på graviditeten?) och kände att jag ångrade allt. Kunde inte somna om och testade allt från att äta, dricka och (ofrivilligt) väcka Jon och prata och kramas med honom. Först när han steg upp och gick till jobbet somnade jag som en sten och därav de röda ögonen.

Har ännu inte fällt en tår. Gjorde det nästan igår när jag mötte min förrförra chef som kramade mig länge i korridoren. Och grät nästan i morse när alla på kontoret skulle fråga hur det känns att arbeta sin sista dag. Men, nej. Inga tårar än. Mer en sprängande huvudvärk efter igår och den där famösa tack-tillställningen som jag faktiskt överlevde utan att allt för många märkte min nervositet och ovilja inför att stå i centrum. Min fina, fina kollega Lotta kom dit med sin bebis och trotsade alla fobier och rädslor för storstadsmyllret och det gjorde mig kav lugn. Om hon var där, för min skull, då skulle allt gå bra.

Och alla andra var där. Från mina första år som bartender på Åretåget till mitt sista som pressinformatör och alla slitiga, glada, svettiga år som projektledare och konceptutvecklare där emellan. Det var fint. Och min förra chef höll, kors i alla tak, ett öppenhjärtligt tal som berörde inte bara mig utan flera andra. Och jag var glad. Och jag klarade mig igenom det. Och det var det viktigaste.

Den enda anledningen

Idag vaknade jag i ett krispigt kallt Uppsala, i en lägenhet som badade i vallar av färgglada löv. Det var fantastiskt vackert och jag hade nästan glömt bort hur det är att bo nära träd på det sättet. Hälsade på min fina vän Andrea och njöt av att sova över hos en kompis, allt för sällan man gör det - och samtalen liggandes under var sitt täcke i mörkret är speciella. Nära.

Hur som, efter en tidig frukost gick jag till busshållplatsen där det kom fram en ung kille till mig som kastade en blick på mina färgglada skor och sa "fan vad SNYGG du är!" Sen hade vi ett fint samtal om lastbilar, julafton och hans jobb och han värmde mitt hjärta som få andra. I mitt inre är han enkom anledningen till att jag inte gjorde ett kubtest på den lilla bebisen.

Ha nu en fin dag allihop!

Tre kvällar på raken

Säga vad man vill om Stockholm och energin stan ger mig men vädret..det är det sällan något att klaga över. Och oavsett så tror jag att energin får vara mitt eget ansvar framöver. Och med inspirerande vänner (fasen vad fina ni är!) så kommer det att bli bra.

Nu har jag en vecka kvar att jobba och efter det så hoppas, och tror, jag att det där tysthetsoket som jobbet lagt på mig kommer försvinna och att ni i den här bloggen kommer att se en explosion av publicerade inlägg härligt introvert navelskådande som aldrig förr.

Har liksom känt ett behov av att vara privat tidigare men när jag blev gravid och mådde så himla dåligt så var det som att något slöt sig runt mig, en hinna som jag inte alls är bekväm med. Så, en förändring är på väg tror jag. Vi ses på andra sidan.

We have power

Bild: från allra coolaste och smartaste http://nojesguiden.se/parisa

Kvällens get-together

Jag har en vän som skapar trosförbund (troförbund?) och en annan som ska gifta sig och vågar utmana normen vad gäller familjer. Båda har jag vuxit upp med såtillvida att vi delade åren i Lund ihop. Och nu är de kvinnor i förvandling, ständig utveckling. Ikväll möttes vi igen..och det var i sanning inspirerande. Och tryggt.

Modernitet



To be modern is to find ourselves in an environment that promises us adventure, power, joy, growth, transformation of ourselves and the world - and at the same time that threatens to destroy everything we have, everything we know, everything we are.

/Marshall Berman, All That is Solid Melts Into Air

Lätt dagens finaste present

Tack Sofia!