Alltså. Det här med renovering och fix och trix. Det går så bra. Man tar till exempel ner ett badrumsskåp. Man får lite gråa hår över kaoset som alla flaskor och pryttlar och grejer bildar på badrumsgolvet i väntan på nytt skåp men vad fan, man hittar till slut tiden för att sätta ihop det nya skåpet. Man borrar i kakel, sätter upp det och allt blir rakt och snyggt. Sen målar man köksluckorna och det blir skitbra. Man går loss på kakelfogarna och det blir mindre bra. Man pillar bort gammalt silikon och när man ska lägga nytt så blir det skitfult. Sen försöker man riva bort den gamla köksfläkten (hungrig och trött/bakis) och trots tusen svordomar och en kollaps på hallgolvet (min!) så hänger den envist på trekvart men sitter orubbligt kvar i väggen. Den är omöjlig att ta bort (hur nu detta rent byggnadstekniskt fungerar är en gåta i paritet med konstruktionen av pyramiderna) och omöjlig att få tillbaka i sin ursprungsposition. Och helt plötsligt är allt renoveringssjälvförtroende borta igen och det enda som återstår är att börja den mödosamma processen att långsamt, långsamt bygga upp det igen. Och lära sig att skratta åt sina misstag. För det är ju de facto en hel del kvar av renoveringen innan lägenheten ska fotograferas. Det är gardinstänger och skåp och målning av golv och ja, det låter kanske inte så mycket men för oss det är ett veritabelt minfält där minsta lilla motgång kan få hela vår tillvaro i gungning. Jag hamnar i existentiella trauman och J blir arg på sig själv och sin bristande snickarkunskap. Det enda som verkar hjälpa är kopiösa mängder Polly. Samt att ringa en hantverkare.
