28 april 2013
26 april 2013
Medan tiden rusar står staden still
Ibland påminns jag om att den här stadens konstruktion bygger på så många lager av människoliv. Mitt liv är bara ett och det är så flyktigt att det nästan inte finns.
Här har middagar tillretts och samtal förts i evigheter. Folk har älskat. Skrattat. Dött. Den här staden är en kuliss för vår egna förgänglighet och i tysta gränder och på öde stränder ekar det förflutna.
25 april 2013
Hösten 2013
Just ja! Nu är biljetter bokade och den 9:onde september drar vi till NY för att bo där i några veckor. Så, då var det beslutet fattat och startskottet för en av våra drömmar har bränt av.
24 april 2013
Veckans
Veckans veckans:
- Köttfärssås och spagetti
- Kryddstark korvpasta med rosmarin och tomater
- Kyckling med gorgonzolafyllning
- Blomkål- och broccolisoppa
- Moules marinières
Pausa
Bilder: http://modinakerlind.tumblr.com/post/48764659606, http://1000scientists.com/post/44006427603/9-2011-barnaby-hutchins, http://modinakerlind.tumblr.com/post/45434113387, http://purekrystal.tumblr.com/post/26727510780/watermelon-rain, http://i-ndubitably.tumblr.com/post/45002203771, http://modinakerlind.tumblr.com/post/44773898323, http://loveplusguts.tumblr.com/post/44718135282/night-c-h-i-l-d-love, http://weheartit.com/entry/42924955/via/ShanouSolitude och http://voguelustys.tumblr.com/post/44524395443 via http://modinakerlind.tumblr.com
En stunds förvirring
Bild: http://modinakerlind.tumblr.com via http://witanddelight.tumblr.com/post/45023488746/jdpeters-for-real
Vissa dagar är jag så ambivalent till mitt senaste livsval, det här med att säga upp mig. Träffade en föräldraledig före detta kollega idag som frågade vad jag vill med mitt liv och när jag står helt renons inför den frågan så är det som att det blixtrar till i mitt huvud och under vårt fortsatta kontorsskvallrande och diskussion kring olika beslut som fattats inom företaget på sista tiden kan jag inte sluta fundera över vad fan jag sysslade med? Varför sa jag upp mig, gravid och allt? Varför sökte jag inte något jobb på den nya avdelningen som jag hamnade på? Varför härdade jag inte bara ut? Och varför vet jag inte vad jag vill med mitt liv?
Några timmar senare ringer en annan ex-kollega som med glädje i rösten säger: Du. Idag stod jag inför vd:n och hela ledningsgruppen och jag tror fasen att jag gjorde en Maricka. Jag tror att jag sa upp mig och jag hade inte ens tänkt tanken innan jag gick in på mötet. Det var som att min hjärna överraskade mig och helt plötsligt hörde jag mig själv säga att om rutinerna inte förändras..då får ni utse en annan person som får ansvara för detta.
Sen fortsätter vi att prata om hennes utspel och jag förstår mellan raderna hur hon inspirerats av mig. Hur hon, utan att veta vad hon skulle göra istället, är beredd att kasta sig ut i tomma intet på samma sätt som jag och hur hon söker vägledning från mig som om jag är någon som kan något om konsten att hantera detta okända. Jag, som känner mig minst lika vilsen jag. Men visst, jag är en erfarenhet rikare. Jag gick ju.
Inser dock när vi lagt på att jag gjorde rätt när jag gick. Jag hade inget annat val. Jag menade varje ord av vad jag sa - och tog efter alldeles för många års snack konsekvenserna av det. Det var som att min logiska hjärna till slut inte kunde stå tillbaka för det min själ alltid vetat. Och hjärnan, den är fortsatt jäkligt chockad över beslutet. Men själen vet.
Misslyckande
Här gick jag omkring och fotade mina kvällsbestyr och tänkte malla mig med min förträffliga huslighet. Aja.
23 april 2013
Socialt agerande
Säga vad man vill om sociala medier men de är onekligen här gör att stanna. Dels beroende på snabbheten, transparensen som vi älskar och ja, lättillgängligheten. De har makt. Inflytande. Och innehåller samtidigt jäkligt mycket nonsens. Hur som..det faktum att polisen (till exempel de yttre befälen på Södermalm) instagramar - och har humor - gör mig väldigt glad. Sen är ju det där alltid en balansgång och jada jada jada men det skiter* jag just nu i.
*Tillhör inte längre någon kommunikationsavdelning och behöver inte problematisera tillgänglighet och seriositet. :)
*Tillhör inte längre någon kommunikationsavdelning och behöver inte problematisera tillgänglighet och seriositet. :)
21 april 2013
En magisk plats
Det är något med den här platsen som gör mig kav lugn. Här kan jag skala bort all fernissa och våga vara naken.
Farmor är min stora inspirationskälla. Hon förstår det inte själv. Men allt jag gör gör jag för att jag lyssnat på, och framför allt iakttagit, henne under så många år.
Har sovit drömlöst under jakttavlan och med åren långsamt blivit vuxen. Allt som hänt däremellan har avhandlats medan farmor tålmodigt lyssnat, gett råd, skrattat och torkat tårar och serverat te i min favoritkopp vid det runda köksbordet. Jag älskar att vara i stan, det är mitt livs andningshål.
Denna gång var vi två som sov under jakttavlan (varav en spänt iakttog de färgmättade detaljerna) och känslan jag fick när jag tog in att jag inte var där på egen hand för första gången någonsin (nästan..någon gång har J varit med) var en radikal vändpunkt för mitt sinne: och kanske var det första gången det på allvar sjönk in att jag aldrig kommer vara ensam där mer. Att jag är en mamma nu. På riktigt.
Ska göra mitt bästa att lära allt jag lärt mig av dig farmor och ge det vidare till Dagny. Dagny Astrid Elie.
Farmor är min stora inspirationskälla. Hon förstår det inte själv. Men allt jag gör gör jag för att jag lyssnat på, och framför allt iakttagit, henne under så många år.
Har sovit drömlöst under jakttavlan och med åren långsamt blivit vuxen. Allt som hänt däremellan har avhandlats medan farmor tålmodigt lyssnat, gett råd, skrattat och torkat tårar och serverat te i min favoritkopp vid det runda köksbordet. Jag älskar att vara i stan, det är mitt livs andningshål.
Denna gång var vi två som sov under jakttavlan (varav en spänt iakttog de färgmättade detaljerna) och känslan jag fick när jag tog in att jag inte var där på egen hand för första gången någonsin (nästan..någon gång har J varit med) var en radikal vändpunkt för mitt sinne: och kanske var det första gången det på allvar sjönk in att jag aldrig kommer vara ensam där mer. Att jag är en mamma nu. På riktigt.
Ska göra mitt bästa att lära allt jag lärt mig av dig farmor och ge det vidare till Dagny. Dagny Astrid Elie.
17 april 2013
Veckomeny
Denna vecka blir det:
- Jordärtskockssoppa, kött/pommes/bea med tomater samt fruktsallad till efterrätt (min egenkomponerade, önskade födelsedagsmeny)
- Potatis- och purjolökssoppa
- Lax med fetaost- och crème fraîche-röra
- Fisk á la crème fraîche
- Pasta carbonara
Dagens prövning
Jag skämdes. Hängde mitt hundhuvud och gnisslade tänder i ren frustration. Gick snabbt och parerade cyklar, fotgängare och andra hinder med barnvagnen. Allt var blåst och grus. Blåst. Och grus. Och jag försökte med ren viljekraft spola tillbaka de senaste två timmarna och kraftigt klippa om vissa scener.
De där allting skavde. Skavde och gnisslade. De där jag utmanade mallen bara genom mitt sätt att tänka och vara.
Jag kunde fejkat, och nog övervägde jag det. Testade ett skevt leende och att vara tyst men kände att det brast. Så jag valde att köra på ärlighet och vara mig själv fullt ut. Trots att det ledde till gnissel i det sociala mammagruppsmaskineriet. Det där allt är allmängiltigt och ändå specifikt på samma gång. Skört och distanserat, öppenhjärtligt och privat. Skiljelinjerna är ytterst diffusa i forumet där barnen (deras beteenden, utseende, viktuppgångar, blessyrer och kläder) utgör den måttstock och den kava vattenyta vi speglar oss i och jag tror jag överträdde osynliga gränser både en och två gånger.
Vi som är förenade av ett postnummer. Och våra förlossningar. Frånsett det kunde vi inte vara mer olika. Och mitt i det där satt jag. Naken utan min bebis. Värnlös. Ändå stark. Men förvirrad.
Efteråt vacklade jag ut och förbannade världen. Ville som sagt klippa och klistra rejält i mitt beteende. Pratade med K som föreslog att jag istället skulle fira mitt mod att våga vara kantig. Stannade tack vare henne upp..och insåg att hon hade helt rätt. Och det som skavde och gjorde ont bleknade.
De där allting skavde. Skavde och gnisslade. De där jag utmanade mallen bara genom mitt sätt att tänka och vara.
Jag kunde fejkat, och nog övervägde jag det. Testade ett skevt leende och att vara tyst men kände att det brast. Så jag valde att köra på ärlighet och vara mig själv fullt ut. Trots att det ledde till gnissel i det sociala mammagruppsmaskineriet. Det där allt är allmängiltigt och ändå specifikt på samma gång. Skört och distanserat, öppenhjärtligt och privat. Skiljelinjerna är ytterst diffusa i forumet där barnen (deras beteenden, utseende, viktuppgångar, blessyrer och kläder) utgör den måttstock och den kava vattenyta vi speglar oss i och jag tror jag överträdde osynliga gränser både en och två gånger.
Vi som är förenade av ett postnummer. Och våra förlossningar. Frånsett det kunde vi inte vara mer olika. Och mitt i det där satt jag. Naken utan min bebis. Värnlös. Ändå stark. Men förvirrad.
Efteråt vacklade jag ut och förbannade världen. Ville som sagt klippa och klistra rejält i mitt beteende. Pratade med K som föreslog att jag istället skulle fira mitt mod att våga vara kantig. Stannade tack vare henne upp..och insåg att hon hade helt rätt. Och det som skavde och gjorde ont bleknade.
Inspirerande blogg
Bilder: http://annalidstrom.com/blog
Måste även passa på att tipsa om en av de bloggar jag tycker är allra mest inspirerande just nu: Anna Lidströms. I en tid då jag börjat rannsaka mitt bloggläsarbeteende och vad läsandet om det ytliga, festprissiga gör med mig så har en process startat upp. Den går ut på att jag sakta men säkert rensar bort bloggar som skapar frustration, avund, irritation och ledsenhet. Av bara farten har jag nu även tagit bort Facebook från mitt liv (tack för inspirationen till det Lotta!) och kvar blir istället det av bloggar, Instagram-fotografer, tidningar och podcasts som genuint inspirerar - och detta är en av dem.
Anna är prisbelönt designer och stylist, Underbara Claras storasyster (eller lillasyster? oklart) och nyligen har hon och hennes man köpt ett hus utanför Borås som de undan för undan inreder.
Hon blandar skräp med loppisfynd och erkänd design och jag gillar mixen. Samtidigt som hon inreder stannar hon upp och visar bredvilligt hur hon tillverkat inredningsattiraljerna, smyckena och kläderna och allt renderar en känsla av att det alls inte är omöjligt att vara kreativ på ett modernt, ekologiskt hållbart sätt, långt bortom Panduro, med små medel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)