Ligger i min säng och har svårt att hitta motivationen att kliva upp. Har letat efter den sen tidigt, tidigt imorse och sen jag vaknade läst lite. Lyssnat på en podcast. Sen en till. Lagt tusen spindelharpor. Till slut (snart) är det bara skulden som kommer att få upp mig. Skulden i det att jag inte vill ligga kvar i sängen när J kommer hem från sitt arbetspass som han dödstrött gick till imorse vid femsnåret.
Anledningen till att det är som en cementklump i min rygg är tanken på sommaren. Hur den är här men på samma gång långt ifrån här. Som jag längtat till den och nu ligger den framför mig, nu ÄR jag mitt fuckin i den..men känner ingen glädje. Och jag vet inte längre vad jag längtar till och bara för att jag blir så ledsen över det längtar jag nu för trygghetens skull till hösten. Och det i sig är så jäkla sorgligt. Det är som att jag inte klarar av att packa upp kartongen med sommarkläder. Jag förmår mig inte ens att stryka de välbekanta tygen mellan fingrarna.
För jag vet just nu inte vad jag längtade till längre.
