Bild: http://donotsaveme.tumblr.com/ via http://modinakerlind.tumblr.com/
»Det här är en värld där du inte finns: det finns inga spår av dig här, inga avtryck, ingen doft. Här är jag någon annan än din.«
Så inleder en av mina favoritbloggare sitt inlägg. Hon är på semester i Spanien och jag läser hennes val av rubrik som ett försök att lägga allt det där dova, mörka inälvskramandet som ett uppbrott i en kärleksrelation innebär bakom sig. Med bara några dagars mellanrum så valde hon och hennes kille att bryta sin relation, då de trots att de älskar varandra ville så pass olika saker med livet att det helt enkelt inte var förenligt att spendera mer tid i samma relation längre, medan en annan av de bloggare jag följer blivit singel då hennes kille gick vidare. Båda tjejerna är väldigt öppna i sina bloggar om sitt liv och de låter både den lyckliga kärleken, och nu den olyckliga, synas och ta plats.
Två saker med dessa uppbrott har de senaste dagarna stått klart för mig. Det ena är att jag berörs av dessa tjejers berättelser nästan lika mycket som om det vore en av mina nära vänner som ringde och berättade det för mig. Inte lika mycket, men nästan. Vilket bevisar det underliga fenomenet med bloggar och det att man kan skapa band till varandra utan att man någonsin träffats utan bara baserasinom bild av personen via den bild- och textmassa som den andre valt att presentera för en. Fast det där med ensidighet kommer man ju inte ifrån ens i vissa face-to-face-relationer där de inblandade kämpar med att visa den tillrättalagda ytan och hålla den spruckna fasaden för sig själva. Så: underligt är det men ändå fint på något sätt. Visst kan man tycka att bloggar är ett resursslöseri på sitt sätt men mig hjälper de att sätta igång de kreativa och inspirationstörstande delarna av hjärnan. Precis på samma sätt som böcker tidigare alltid gjort men nu uppdateras berättelserna hela tiden och det är inspirerande.
Det andra är att kärleken är så förbannat skör. Det känns inte så i min relation men hur skyddar man sig mot det faktum att en dag så är bara passionen och lusten att vara tillsammans bara borta? För en relationsfobiker som mig själv (som varit singel i massor av år innan mitt förra förhållande och innan dess singel i stort sett hela mitt liv (..ja, med ett kort undantag)) är ju det den stora skräckan som man alltid tyckt sig skyddad från som singel. Men vad fan. Livet är kort. Smärtan = tortyr men här och nu är ju lyckan stor och jag antar att man bara kan välja sin kille (eller tjej) på nytt varje dag man lever och sen ta konsekvenserna när balansen förändrats. Ska dock inte sticka under stol med att jag den senaste veckan påverkats så mycket av de här båda uppbrotten att jag ylat »om inte de här förhållandena håller, vilka håller då?«, men den irrationella ylningen hjälpte NY-K och gbg-K mig ur - stort tack för det.
Ja, jag vet inte riktigt till vilken punkt jag ville famla mig fram med detta..men, ja. Kärlek, alltså. Svårt men härligt. Precis som alla alltid sa medan jag själv var singel. Och nu är jag här och finner det helt obegripligt att jag är mitt i dess bitterljuva crescendo - är ju så van att istället befinna mig där Sandra och Emily är. Som jag vandrat deras gator. Kan dem utantill. Och tänker på nu på de båda vandrarna som om de vore några jag ringde och berättade mina inre funderingar för.
