På andra sidan 30 maj 2011

Den här dagen har varit en dag när trasslet i min mage mirakulöst lösts upp till en rak tråd. Jag har hanterat total kaos med elegant ease på jobbet i tolv timmar under konstant press (tack vare flyt och lite snartness), fått klarhet i alla mina funderingar och allmänt inre kaos ihop med min terapeut och sen haft världens finaste kväll med Karolina. Vår långpromenad och middag blev som en summering av ett år som varit tufft på var sitt håll, och visst - det är fortfarande tufft men ändå..vi ser ljusningen. Vi är på väg någonstans igen. Och det kommer bli bra. Allt blir bra.

Erstagatan farewell

Bilder: http://hannasroom.com/

Mina ögonlock är så långt ner att jag snart inte ens ser skärmen längre. Huvudet är tungt, min tunga är som sandpapper och sängen känns en mil bort. Och i köket står en trave med disk som borde diskas.. Alltså den här dagen, eller snarare det här dygnet sedan vi spontant gick på en lägenhetsvisning av en supersunkig lägenhet i kvarteret, har varit kaoz. 

Angst, upprymdhet, djärva planer, matematiska uträkningar och tusen samtal till olika banker, kompisar, mamma. Och en känsla av att planen spricker, båten lämnar bryggan trots att jag har ena benet kvar därpå och pengarna räcker fan inte till. (Varför räcker de inte till? Hur är det möjligt? Jag som unnar mig nada och intet, det är inte klokt detta.) För hur köper man en lägenhet med två osålda lägenheters eventuella förtjänst som insats? Till slut insåg vi (jag - sist som alltid!) att det inte gick och efter en helt osannolikt stressig dag så släppte all anspänning och jag är nu lugn. Detta trots att jag i tanken redan flyttat in i lägenheten och i mitt huvud gick omkring barfota på de imaginärt nyslipade golven och njöt av lägenhetsrymden. Men aja. Nu är jag Kocksgatan trogen ett tag till. För det är klart: här kan jag bo länge till, det är inte det - älskar det här lilla krypinet, men att bo i en etta och sova i ett sängskåp är kanske inte det mest ideala för nattsömnen och längtan efter en privat sfär. 

Idag var också dagen jag på nytt gick en sådan där boxningsmatch med J där jag upplevde att vi stod på var sin sida av en hög mur i våra försök att kommunicera med varandra. Till slut stod vi dock fysiskt öga mot öga med varandra igen och förstod äntligen varandra lagom till att han sprang iväg till sitt nattpass. Bra så. Och hej då Erstagatan, nu vi kom inte att lära känna varandra men allt blir bra ändå. Karusellerna har stannat. Ska äntligen sova lite. 

Back to black

 

 

Bilder: http://w-illow.tumblr.com/

Kläder

Bilder: http://rainbowwildfox.tumblr.com

Min garderob innehåller så mycket udda saker. Har en stil som liksom spretar all over the place (se inspiration ovan - skulle lika gärna kunna köpa plaggen i bild 2 som i bild 4 och kanske bild 3 om jag för dagen känner mig het och good enough) utan att aldrig hamna med tillräckligt många plagg i en kategori. Roligast idag är dock att min outfit (beige långärmad kashmirtröja till korallfärgad plisserad kjol med beiga mockaskor) harmoniserar exakt med min kollegas beiga linneklänning, beiga mockapumps och korallfärgade bomullskofta. Så här sitter vi, rygg mot rygg, utan att en enda av de övriga manliga kollegorna runt om oss i rummet höjt på ögonbrynet och noterat det uppenbara under hela dagen. :)

Visionera

Jag har en inspirerande, karismatisk kollega som hittade sitt fokus i livet efter att ha träffat Neil Croft under en utbildningssession på Mallorca. Sedan hans hyllningstal så finns Neil alltid i mitt bakhuvud och jag tror mig kunna dra några kloka slutsatser av hans tro på individens inneboende kraft. Att allt handlar om växla ut den energi man hyser bakom alla fördämningar och snällt menade råd men som i slutändan bara hämmar och skapar en inneboende frustration. Vänliga intentioner i all ära, ibland måste man dock bara gå på bränn och lära sig en läxa. Eller så är det just via sådana där potentiella bränn som lyckan bor. Vare sig man bränner sig eller ej.

Hur som, Neil inspirerar och just idag var hans Magic Monday-veckobrev kanske mer träffande än någonsin. Neil (och Johan): tack för den nyckeln! Gav mig en ahaupplevelse och öppnade minst en låsning idag.

»I am coming to the conclusion that the single most important step that we can take as an individual, family, team, business, community or country is to have a clearly articulated vision, that we understand and buy into and that delivers value for all of the stakeholders.

As soon as we have a vision (and I mean instantly) it gives a focus and a clarity to our work.  It gives us a benchmark for performance and a guide for decisions.  Without a clear vision we just flop about or go in circles.  If the EU had a clear vision it would help resolve the debt crisis.  In the same way any other project we might undertake is facilitated by having a clear understanding of what we seek to achieve.

Vision does not stand alone it needs to come with it’s partners:

- Purpose (why we are pursuing the vision)
- Mission ( the resources, often financial required to achieve the vision)
- Values (the ethical boundaries we put around what we are prepared to do to achieve our vision).
- Strategy (resources, roles and sequential steps from here to the vision)
Vision, just makes the biggest difference.

A vision is not a statement of intent or a commitment – it is a desire articulated clearly and shared.  If circumstances change it can be changed.

A vision needs to meet the following criteria:

- To be understandable
- To be memorable
- To add value to all stakeholders

It does NOT need to be realistic.  In fact articulating a vision based on what we currently believe to be possible turns it from a vision into just a step of a project or strategy.  The vision is a statement of what we really want to have happen – regardless of “reality”.  The strategy must be realistic – but the vision does not need to be.

Vision, mission and values statements still generate a degree of cynicism.  This is because of the way they were conceived in the old days.  They used to be the product of the marketing department and bore very little relation to what actually happened in the company.   The vision, mission and values did not guide day to day activity or leadership style or rewards and sanctions policy – they were just there to look good to customers, investors or prospective employees.
Increasingly these days, this is no longer the case, vision, mission and values are now being used to inform policy, shape culture and strategy, select recruits, promote and dismiss.

If you have not articulated them for yourself, your family, your team, your business or any other community you are part of – why not start?

With love
nx «

Finaste nykomlingen i kvarteren

CCC

Oj, det där var visst mitt trehundrade inlägg. Konstigt. Men ni finns där och jag tycker om det här kreativa andrummet, även om saker och ting inte är så bjussiga här, så jag fortsätter lite till. Och jag hoppas på generösa utbyten, de kommer, men jag måste bara vänta in modet. Och kanske en annan yrkesroll. Liksom bli min egen inifrån och ut innan alla anonymitetsridåer faller. Ses och hörs innan dess dock, typ imorgon. Kram! 

Lavasten

Bilder: http://www.madeamano.com

Lavastenskakel. Vackert.

Uppstoppad

Bild: http://elleinterior.se/ (fotograf: Jonas Ingerstedt) via http://annagillar.se/


Som jag önskar mig en uppstoppad fågel. Har letat och letat i flera år nu men hittills fått nöja mig med någon lärkliknande fågel i fejkat silver och nu senast kakaduan i gips - men en sådan där mastodontaktig påfågel..det vore något helt annat det. Älskar den. (Och ja mamma, jag vet att det är en dammsamlare. :) Vill ha den ändå.)

Längtan

Bilder: http://rainbowwildfox.tumblr.com

Majönskan

Bilder: http://riazzoli.blogspot.se/ Fin stol. Minuscule, formgiven av Cecilie Manz för Fritz Hansen

Önskar jag var pigg. Önskar jag var någon annanstans. Önskar att boken jag läser skulle göra mig glad. Önskar mig väldigt mycket mer av en ljum och solig lördagskväll i maj,  men nu är det som det är. Nu är det som det tidigare alltid var.

Kontrahenter

Läser beloved-Emelie och ser att kanske Johnny Depp var på Indigo igår och jag kan inte låta bli att fantisera om det. Och tycka att den möjligheten avlar lite stjärnglans på min trötta tillvaro här i soffan på Kocksgatan. Ett dygn efteråt. Apart, jag vet, men det måste ha någonting att göra med att den In touch-världen känns så overklig att när det visar sig att den finns på riktigt bortom röda mattor (på Götgatan till exempel) så ja..då ägnar jag orimligt mycket tid här under filtarna och funderar på hur allt hänger ihop. Världsalltet. Hade så gärna velat vara där (oklart dock varför) men älskar det där lilla hålet i väggen. Har dock inte varit där sedan Karin beefade med dj:n med anmärkning på ljudvolymen. :) Love it!  


Ps. J kom just hem och dömde ut ovanstående. Jämförde det med någon skröna från Lund. Ahmen. Struntar i det.


Och så hade Emelie länkat till denna. Blir galen men ändå: Gubben (sagt på Kaka på kaka-manér)!

Oavsett

Bilder: http://purple.fr/diary, http://camilla.freshnet.se/

Samlar några bilder jag såg flimra förbi och som jag gillade. Osminkad Milla Jovovich vid poolkant i Cannes, Barbara Palvin på röda mattan i samma stad och sedan bilder från K8 Hardys mer utstuderade show på The Whitney Museum of American Art. Skönhet oavsett.

Faiblesse för kreativitet

Såg just på Rapport mitt första misslyckande i min nya roll. Fuck. Men..vad göra än förbanna min naivitet och vilja att leverera och istället börja odla en professionell misstänksamhet. För så är det ju, man måste våga göra misstag. Lära sig. Min nya chef sa till och med i sitt inledningsanförande att han, i sann Jan Carlzon-anda, förväntade sig minst fem misstag för det innebar att man levererat åtminstone tjugofem bra grejer. Så ok: misstag 1. Done.


Sittandes utanför galleriet började jag prata med en kille som också väntade på galleristen. En konstnär. Och mötet med honom, som helt obesvärat pratade om sin kreativitet och sin konst, gjorde mig trots tidigare nämnd sorgsenhet, väldigt glad. Han såg mig, konstköparen, som en jämlike och det boostade min trötta själ. Som drömmer om acrylkladdande och romanförfattande men som ännu inte släppt bojen och gett sig hän. Borde göra det. 


För detta har verkligen varit en dag av kaos och hårt jobb men när jag mitt i allt (när jag kanske styrt upp skeppet lite väl mycket på nya arbetsplatsen) beordrades ledsaga en författare och hans publicist som en del av Stora bokbytardagsarrangemanget och hände något mitt i all stress. Påtvingad social aktivitet är verkligen min specialité men också min nemesis. I synnerhet dagar med feberfrossa och alvedonknarkande. Orken tar slut, men i det här fallet sågs vi, hängde och orken stannade kvar. Hyfsat. Blev så otroligt inspirerad av Hassan (prisbelönt debutant, hyllad för sin uppföljare) och Lena på Novellix och deras driv. Allt är möjligt och jag pumpade ogenerat Hassan på allt från skrivarångest till kreativa planer och Lena med frågor om förlagsverksamhet till formgivningsidéer. Å, så coola!


Och så nu, skakandes av feber under två filtar, så har jag Rapportinslaget i ena vågskålen och Hassans dedikation, med allt mellan raderna, i den andra. Livet alltså. Ljuvligt. Och krasst. Med mig i mitten.

Allienering

Vandrar hem från jobbet med en tung väska i handen, ond hals och tunga fötter. Skulle varit på väg till Malmö. Till allra fina NY-Kajsa och Karolina. Kanske till övriga Malmö-crewet om de hunnit med en drink och istället sitter jag utanför galleriet Ikon på Skånegatan och är ledsen.

Bodde i kvarteret mina första 9 månader i stan och det var en period av icke-tillhörighet. Jag hängde intensivt med J, så intensivt att vi nästan blev ett par även på dagtid, tills han gjorde en struts och helt enkelt gjorde sig onåbar i en vecka. Så där som han gjorde under sin playerperiod med den äran. Skarpa snitt, endast liten blodspillan. Fast mitt hjärta fick ett jäkligt svårläkt köttsår och i ilskan efteråt bröt jag vår kontakt och efter det sågs vi inte på säkert ett halvår. Och det var sommar. Och jag gick omkring i kvarteren och längtade bara efter tillhörighet och någon att umgås med och dygnets alla timmar satt folk runt omkring mig och hängde och hängde och hängde.

Det var sorgset. Men herregud, sen träffade jag Rebecka. Magnus. Per. Karin. Alla Pers kompisar. Och Karolina. Kajsa. Och allt blev annorlunda och jag och J blev ett item efter midnatt igen. Haha, jadu. Tiden rusar där jag sitter på den uppvärmda stenbänken bredvid Sardin och känner 2006-års känslor dra igenom mig och ser gångna år passera revy framför mina ögon.

Borde gå hem och bädda ner med mig med en kanna isvatten bredvid mig. (Och detta är verkligen det största tecknet på att min kropp tagit slut: jag är inte sugen på något (inget godis, ingen mat) förutom vatten.) Och jag ska gå hem och göra allt det (inklusive tycka synd om mig själv och gråta lite till för det som inte blev som jag önskat den här helgen..alla skuggiga uteplatser och oändliga samtal som bara försvann) om galleristen kommer tillbaka från sin kaffepaus. Har nämligen förälskat mig i den här apan.

Han är så oändligt sorgsen. Och som en suddig mix av en gammal man och en liten, liten kille - hur skulle jag kunna motstå? Beställde honom för en evighet sen men konstnären som skulle signera mitt (vårt) exemplar var på semester. Nu är den dock signerad och ja, jag hade ju inget annat för mig efter jobbet idag än möjligtvis att promenera hem och blunda lite, så när galleristen ringde för en stund sen och bad mig komma förbi och hämta hem honom så satt jag kvar en busshållplats extra. Hur som, nu när jag sitter här endast i sällskap av honom så känner jag en underlig samhörighet. Är helt inställd på att dela mitt liv med denna sorgsna, ludna och lite anskrämliga varelse - ikväll och sedan för alltid. Borde inte köpa en tavla. Givet alla övriga utgifter och jada jada. Eller så är det just det jag borde. Om nu galleristen kan komma någon gång..

James Goldstein hus

Bild: http://purple.fr/diary/entry/visit-of-the-james-goldstein-house-los-angeles

Gillar (älskar) James Golsteins hus lika mycket som myten om mannen, som bollar ämnesområden som mode, arkitektur och basket som om de vore jonglerredskap, är massiv.