En sorgsen tanke har slagit rot i mig. Jag är inte närvarande i nuet.
Jag läser på t ex Hannahs blogg om att hon åker till Gotland för att vara där resten av sommaren. Ja, eller i alla fall till någon vecka eller två in i augusti då de återvänder till stan, solbrända och utvilade (inbillar jag mig - läs hela det avundsjuka scenario som jag skissar för mitt inre här:) efter att ha tagit dagen som den kommer i sitt fantastiskt vackra sommarhus för att återvända till stan och ta sig an de mörka kvällarna med stråk av kyla i augusti med kräftskivor på balkongen och nykittade kläder (tänk en beige stickad tröja med flätor på) medan de njuter av att vara i stan och träffar en massa folk de känner på gatan. Själv känner jag mig som ett asfaltbarn som skyr affärerna för att jag ser dem varenda eviga dag i veckan. Som är en främling bland främlingar på gatan och inte ett dugg utvilad efter att jag anpassat mig efter olika sunkighetsnivåer på alla hotell vi kuskat runt emellan på sommaren. Jag har kastat mig mellan släktingar och vänner, åkt tåg, tåg, tåg och aldrig slappnat av och hängt i min egen miljö. Minns till exempel sommaren 2010 som var ljuvlig på ALLA sätt (se bilder ovan som skildrar den där intensiva månaden från Stockholm i juli tillbaka till Stockholm i augusti igen) men på fyra veckor sov jag bara i min säng en enda gång och den kvällen anlände jag sent och hann bara packa ur, tvätta och packa nytt innan jag drog vidare. SÅ många somrar har jag anpassat mig till det faktum att jag på vissa hotell inte har balkong, att hotellet saknar terrass, att det är långt till stranden, att jag inte känner till kvarteren, att jag hamnar på fel restauranger - ja men ni hör ju..den här gnälliga litanian skulle kunna fortgå i en evighet. Och allt bara för att jag inte stannar upp, känner in mig själv och mina behov och börjar leva i nuet. För här och nu pågår ju "sommaren" runtomkring mig - och hittills är den ändå helt ok.
Och i och med att jag alltid svävar runt som en osalig ande inför sommaren så har jag en outtömlig källa av frustration att ösa ur. Jag har alltid längtat efter att höra till någonstans och ha planet långt i förväg och känt mig vilsen och rotlös innan alla planer och bokningar kommit på plats. Kanske kommer det av att jag varit singel i så många år och antingen fått vänta på inbjudningar eller själv fått ansvara för att dra ihop grejer. Mitt kompisnätverk är nämligen en sådan brokig skara människor att få umgås med varandra och känslan av tillhörigheten är onekligen ibland smått diffus. Liksom prioriteringarna: även om jag har full förståelse för att många prioriterar sina relationer och sina familjer före att blanda in kompisar i semesterkretsen - men herre gud - jag är en drama queen nu. När jag väl sitter på planet på väg ner mot södern så löser sig alla knutar och jag är för det mesta nöjd och glad. Och jag är anpassningsbar, har lokalsinne och känner mig oftast omedelbart hemma i mina nya kvarter i sådan grad att jag inte vill resa hem sen istället. Och jag blir hyfsat utvilad trots..stressen men ändå gnager en tanke i mig att allra mest avslappnad skulle jag bli om jag hade ett eget ställe.
Skulle jag då klara sommaren om alla veckor regnade bort? Fan vet. Men kanske? Med bra böcker, en massa vedträn, receptsamlingar, musik och en skön soffa.
Oavsett är jag en människa som mår dåligt om jag inte har en plan. Och just nu har jag bara milstolpar snarare än något annat och jag tror att det är det som gnager mig. Jag vet att vi har två flygresor inbokade. Jag vet var vi landar, var vi sover tre nätter och med vilket transportsätt (tåg - vad annars..) vi färdas vidare. Jag vet att vi ankommer till La Spezia och har några lugna dagar på stranden ihop med fina Karolina och Jacopo. Dagar med snorkelutrustning och vin i trädskuggan i Porto Venere. Där kommer vi ladda batterierna. Och prata, prata, prata som när vi bodde ihop på Södermalm ihop och sågs ofta. Men var vi ska bo, om det kommer finns balkong, om vi hittar en egen lägenhet - det vet jag inte. Och jag är helt handlingsförlamad inför att ta tag i det själv..och tvingar istället stackars J att kolla runt. Vilket hotell vi än kollar på är det så mycket att fatta beslut om vid ett sterilt skrivbord i ett ac-kylt kontorslandkap. Man tittar på kartan och försöker bedöma läge. Är det nära havet, är det skumma kvarter? Delar vi badrum? Behöver vi hyra bil? Vad kostar det? Finns det parkering? Och vad tusan har vi råd med? Aaaargh..medan andra packar sina grejer och åker till sitt lantställe sitter jag här och är osmickrande avundsjuk och frustrerad på mig själv och min oförmåga att njuta av här och nu. För även om mitt hus inte är ett vitkalkat stenhus och jag inte kan insupa lugnet över gräsklädda ängar på kvällarna så har jag ju det bra. Jag äter, som idag, mysiga luncher med mina kollegor. Jag hänger med kompisar, minglar och dricker cava (som igår). Allt är ok. Men fan vad jag längtar efter en tillhörighet. En solid plan helt enkelt.
