31 januari 2012

Klipp


Klippte mig idag. Och det är något med att sitta där i strålkastarbelysningen och liksom aldrig känna sig så malplacé som då. Håret är trassligt och mer en hårman än en frisyr. Den svarta plastrocken halverar halsen och får huvudet att anta gigantiaska proportioner. Ingenting kan i det läget ge lens ansikte ett förmildrande skimmer - och just då ska man försöka förklara hur man vill se ut när man är sitt allra vackraste jag. En omöjlighet. Och anledningen till att jag klipper mig så sällan och ännu inte hittat en frisyr jag gillar.   

Bredvid mig satt Noomi Rapace och blev tillfixad. Kanske för Stockholms modevecka - är inte hon någon slags beskyddare för den i år? I alla fall. Noomi hade en assistent. Skulle kunna döda för en assisten.  Och för hennes looks och aura av coolness. Dock, när jag var färdigklippt satt J och hängde i väntan på att själv bli klippt (jamen jag vet, det var nördigt men jag klipper mig hos hans frisör (på YOU av (info som bara kan intressera dig K) en Skövdetjej (85:a) som kände Saga Larsson) och oberoende av varandra hade vi råkat boka tiderna efter varandra (soulmates och allt det där..eller nej..)) och han var..så fin. Leendes. Väntandes. Slog det faktum att hon bredvid mig säkert hade Jude Laws kontaktuppgifter i sin mobiltelefon med astronomiska hästlängder. :)

I världen, sicksacksbroderad över mina livsval, finns en man. Någon som jag bråkat satan i gatan med i helgen (tack vare den där grannen som väcker mina drakinsikter and all that) men som jag rett ut allt med och som jag fan gillar mest av alla.

Plus att jag fick en frisyr igen. Det var fint.  

Dualistisk rytning




Jag fortsätter battla min granne om åtgärden i min lägenhet som jag inte vill betala. Blir som en drake som ilsket ryter och bara sprutar eld. Eller snarare, från utsidan så märks det kanske inte någon större skillnad men i mitt inre mullrar det för att försvara det jag tror på och för att stå upp för det jag tycker är rätt.

För grejen är att jag ett år sedan, eller ja, lite mer, gick en ledarskapskurs där de videofilmade oss deltagare hela tiden. Där och då fick jag se något som ändrade hela min syn på mig själv. Från mitt perspektiv hade jag tvingats delta i en imaginär diskussion där alla skulle komma överens om en medarbetares lön. Alla runt bordet hade olika mål som de ville genomföra (som självklart stod i konflikt till de andras tilldelade mål) och uppgiften var tidsbegränsad. I mitt huvud var jag strukturerad, tydlig och jag drev tydligt min linje. Jag ingav ponds och var vänlig. På filmduken såg jag dock en tjej som ofta började sina meningar tvekande, lät meningen ta en annan riktning och om jag bara skulle gått efter vad personen på filmen sa (och inte på hur den i sitt huvud avslutade alla meningar) så hade jag inte förstått mina egna avsikter. Jag talade lååångsamt. Flackade med blicken och hade ett kroppsspråk som man under förmildrande omständigheter skulle kallat neutralt. Men fan, jag var ändå näst bäst på utmaningen - om inte den bästa (d v s kom närmast mitt mål). Dock var det en kille som var helt ilsken och otrevlig och som alltid skärrade det mig (hej, avskyr konflikter (förrutom om de sker på hemmaplan där jag bråkar plenty)) och så tappade jag det hela lite på slutet.

Ok. Så jag är rytande inombords. Det syns inte på utsidan. Detta behöver jag göra något åt (jamen ok självinsikt, här är ännu en uppgift för mig själv 2012). Men oavsett så har jag ett sms i min hand som jag hoppas förpliktigar grannen till att faktiskt betala för den åtgärd som han tvingar mig att genomföra i min lägenhet bara för att han vill renovera. Och för att jag bor i en bostadsförening a k a the outlaws. Jag vet inte vad som är rätt. Jag vet inte om vicevärden har rätt. Men jag kör på min magkänsla och ser hur länge den håller.

30 januari 2012

Hallonsky

Reser hemåt och nu är himlen mer mättad i rött, en riktigt hallonsky.


Det kan vara så att jag redan misslyckats med den ambition jag under mycket vånda mejslade fram igår. Eller vaddå "det kan"; fan jag har redan misslyckats. Jag var inte cool, stod inte på mig, utan var istället mystrevlig när jag borde varit rak och sagt att "du, det här är inte ok". SMS-kulturen, fasen vad det går på ren rutin att vara trevlig. Som om kommunikation via mobiltelefoner har sitt eget språk, sprunget ur år av T9-bemästrande till fulländning. Precis som när man precis börjar dejta någon - då varje stavelse och mellanrum andas något helt annat än om man messat sin kompis. Synd bara att killar har ett annat sms-språk. Men aja. Det har inget med saken att göra utan jag fegade ur. Hittade inte orden och valde den enkla vägen. Autostradan där ingen integritet (min) hävdas. Men aaaaja.

Man måste förlåta sig själv (för övrigt min favoritdel av meditationspassen när jag mediterade). För allt som inte blev som det skulle. Och så ta nya tag.

Apelsinhimmel

Blickar ut genom tågfönstret och ser en ny dag randas. Sällan en sjusovare som jag gör det, och kanske är det just därför detta alldagliga skeende berör mig så starkt.

Himlen är som ett orangefärgat kristallspektra. Önskar jag kunde ta en bild men min mobil och jag förstår för tillfället inte varandra. Oavsett, det är sagolikt vackert. Föreställ er ett tyg skimrande i guld, aprikos, orange och rött.


Inom mig rasar allt omkring. Det är som när man ser datakoder forsa fram på en skärm, ja - tänk Matrix. Jag är nära att ta ett viktigt och avgörande steg. Inte för någon annans skull och inte heller för att någon kommer att märka någon större skillnad. Eller, kanske gör de det. Sist jag satte ner foten tog allt en mirakulös vändning och jag blev tillsammans med J. Gången innan det försonades jag med min uppväxt. Så ja, kanske märks det - det är inte det viktiga just nu.

Jag har antagit utmaningen och utan att jag riktigt förstod vad som hände under mitt telefonsamtal med NY igår så hamnade jag på avsatsen till 10 metersplattformen och nu går det inte längre att klättra ner med äran i behåll.  Å, kunde jag skulle jag fega ur men det har gått för långt, jag kommer inte tillbaka till min ignorants fas hur mycket jag än vill. Kan inte backa och somna om. Så, jag tar ett djupt andetag och testar om isen bär.


Att bygga karaktär. Jadu.

27 januari 2012

Ap..flickor


Bild: http://media.flm.nu/2011/12/apflickorna.jpg

Är skör. Arg. Upprorisk.

Ensam.

Äsch, jag vet inte riktigt. Är hemma och kollar på Apflickorna och som alltid är min själ som ett såll som låter filmens sinnesstämning glida in innanför huden.

Försökte se One day men ett mer bestialiskt lustmord på en av mina favoritböcker har jag sällan skådat. Allt som gjorde den bra och fick mig att kippa efter andan i igenkänning var reducerat till ett par runda glasögonbågar för att markera huvudrollsinnehavarens nördighet och allt annat, det där som sved och tärde, ja, det fanns..ingenstans.

För övrigt trasslar det återigen med min lägenhet, hantverkare, vicevärd, grannar och fan allt möjligt. Det är ingen stor grej i sig men jag känner mig irriterad och ja..ensam i allt det här.

Apropå film så rekommenderar jag alla att se Martha Marcy May Marlene som försattte mig i samma konsiga sinnesstämning som jag har nu. Mäktigt trots att det tar emot.

För övrigt krossar lillasystern i Apflickorna mitt hjärta här och nu. Å, det smärtsamma, galna, söndertrasande i att bli vuxen. Att befinna sig i limbo. Vara kär i någon onåbar och känna behovet av att ha bikinitop trots att man inte har några bröst.

Och luggen. Lill-tjejen! Hon är den jag en gång var.

Så avlägset, ändå så nära


Har ju helt glömt bort att lägga upp det här klippet från Marie och Björns bröllopsfest. Såg det av en slump just nu bland mina datafiler och förflyttades som i ett trollslag från mitt röriga skrivbord, från all bokfanér och smutsgråa fasader utanför fönstret till en varm kväll under garagetaket i huset där vi bodde i Flic en Flac. Maries och Karls hjärtekrossare till morbror, Jackie, spelar på triangeln, deras släktingar dansar, pappa Jan får tårar i ögonen och ja, om Marie inte vore en sådan fantastiskt jäkla grym person som behärskar sega-stegens släpiga moves till fulländning så skulle jag kanske tvekat rörande att lägga ut klippet. Men nu..enjoy! Med är också coola, coola Helga som dansar fabulous!

Å, tänk den som ändå fortsatt kunde vara där under garagetaket, dansandes till trummorna och stämsången som jag aldrig ville skulle ta slut, drickandes starka romdrinkar och deltagande i en familjs sammankomst som lever ömsom med fötterna i Dalarna men med sina hjärtan på Mauritius.   

Omvandling



Det där är inte jag. Men tänk om det faktiskt var det?

Våren är ett oskrivet kapitell, allt är öppet. Möjligt. Och jag kan omvandla mig till vem jag vill. 


24 januari 2012

Marilyn-mania





Sedan jag i förra veckan såg My week with Marilyn så kan jag inte sluta tänka på hennes öde. Eller de fantastiska kläder Michelle Williams bar i filmen. Läste i en artikel att kläderna inspirerats av de kläder Marilyn bar på sin smekmånad med Arthur Miller och när jag började googla bilder på dem ihop kunde jag inte sluta. Blev som besatt.

Det är något med hennes ansikte, något magnetiskt.

Borde läsa Blonde. Eller några biografier. Det kanske blir mitt nya.






Bilder: imgfave.com/view/759221, www.pileface.com/.../article.php3?id_article=30, eatsugarspeaksweetly.tumblr.com/post/58263726..., www.nytimes.com/.../06/arts/07Mari3.ready.html och http://www.google.se/imgres?imgurl=http://imgc.allpostersimages.com/images/P-473-488-90/27/2776/TWMTD00Z/posters/peter-stackpole-playwright-arthur-miller-dancing-with-wife-actress-marilyn-monroe-at-the-april-in-paris-ball.jpg&imgrefurl=http://www.allposters.com/-sp/Playwright-Arthur-Miller-Dancing-with-Wife-Actress-Marilyn-Monroe-at-the-April-in-Paris-Ball-Posters_i3825490_.htm&usg=__lw8NpkgevYygjk60a93kVLrKius=&h=488&w=366&sz=54&hl=sv&start=212&sig2=q0RoqRe4rzinWw7iidF7GQ&zoom=1&tbnid=dDTMAuB-SB4RVM:&tbnh=130&tbnw=98&ei=ww8fT-2HF8bi4QT_na2jDw&prev=/search%3Fq%3Dmarilyn%2Bmonroe%2Barthur%2Bmiller%26start%3D210%26um%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26rlz%3D1R2ACPW_sv%26tbm%3Disch&um=1&itbs=1

Lauryn



Hon hade en hesare röst. Fantastiskt vackra kläder. Integritet och hon rappade med lika mycket pondus som vilken hiphopsnubbe som helst. Att hon sedan hade ett scenspråk som framstod som maniskt och misshandlade låtarna (eller kan det ha varit akustiken i kyrkan?) med alldeles för mycket syntljud och trummor ja, det gick att bortse från. För där stod hon. Fyra år äldre än mig. Sexbarnsmamma (herregud!). Och en sån jävla inspirationskälla till coolness och klokskap. Å, hennes posture! Kroppshållning? Ordet innehåller inte den känsla av energi på svenska som jag är ute efter..när hon liksom drabbar en.


Klipp från en konsert i december, 2011. Påminde mycket om hur det var igår.
Forcerat komp. Ryckiga rörelser, men Lauryn verkar gilla de tunga trummorn.

Och när hon helt kort reflekterade över hur fördomar kan få ett eget liv, hur man alltid ska vara sann mot sin egen övertygelse, de skeenden hon genom åren tagit sig igenom och när insikten kring hennes behov av att skapa en plattform i sig själv för att kunna tackla världen stod klar – ja, jag lyssnade på det som en nyfrälst.

Hur som, vet inte om hon mår så bra. Det verkade så men samtidigt kändes hennes uppträdande kluvet. Oavsett: hon var där, jag var där och det gav mig en glimrande insikt om att världen är större än den ruta jag lever och verkar inom just nu.

Å, världen – visa dig för mig!

Och får jag barn och bosätter mig i ett varmare land..ja, då ska jag anamma hennes svepande lager-på-lager estetik och dra runt med en mössa på huvudet oavsett årstid. Det blir bra.  

En ny låt som läckte ut förra året. 

23 januari 2012

Trigger

Mauritius del 3
















Sol, bad, avslappnat häng, nya kompisar, kontrasterande färger, kärlek och ett dynamiskt land - det är en liten del av vad Mauritius var för mig. Det var också en insikt. Ett andrum. Ny mark och tillbakablickar till mitt tidigare liv i Afrika. Att jag sen skulle behöva åka på semester två veckor innan jag åker på själva semestern för att vara någorlunda utvilad och på hugget när jag väl är där; ja, det är en helt annan sak.

Drömuppfyllelse


Bild: http://inspiredbyme.tumblr.com/post/15332712368/good-question

Låg igår kväll och läste ifatt en massa DN som jag missat under tiden jag som jag var sjuk. En söndagsartikel av Malin Ekman inleds med följande ord:

»Du kan inte fatta några beslut för att du inte vet vad du vill. Och du vet inte vad du vill för att du inte vet vem du är. Eftersom du får lov att var vem du vill.

Låter det rörigt?

Välkommen till det som på amerikanska kallas quarterlife crisis och som på svenska blir ungefär 20 plus-krisen. En kris som just drabbar personer i 25- och 30-årsåldern. Personer som inte sällan är välutbildade, har jobbat i ett par år och är måna om sin frihet, men oförmögna att fatta beslut om jobb, relationer och framtid.

Äldre människor som vuxit upp under andra förhållanden kan säkert uppfatta 20 plus-krisen som ett lyxproblem bland unga med relativt sett god marginell standard, men var tid har sina problem. Valfrihet och oändliga möjligheter kan skapa både besluts- och prestationsångest.

Typsikt symptom är just obeslutsamhet och ett allmänt missnöje med situationen. En längtan efter att göra något annat – men frågan är vad? Det är svårt att sätta fingret på 20 plus-krisens kärna som omringas av mer ångest än action.«

Denna ångest är min. Länge satt jag fast i ett sumpliknande kärr rörande min oförmåga att ta tag i just kategorierna jobb, relationer och framtid. Relationen föll mirakulöst på plats för ungefär ett år sedan efter år av ensamhet tack vare att jag (under mina terapi-sejourer) blivit så arg på mig själv, på situationen och på obeslutsamheten att jag till slut exploderade och började ställa krav. Ja, och det gick ju bra. Det var förlösande, omtumlande och alls inte enkelt men att explodera av ilska – det är en färdighet jag sedan länge bemästrar till fullo, fråga bara J, vilket kanske underlättade det hela.

Nu väntar jag bara på att jag ska bli tillräckligt arg på mig själv och situationen att jag de facto tar tag i kategorierna jobb och framtid. Och jag vet inte riktigt men ibland tycker jag mig skönja ett bubblande i mitt inre - som om en ny explosion är under uppbyggnad. Borde ju kunna skynda på den processen själv och tro mig, ibland försöker jag. Andra gånger drar jag täcket över huvudet och sover vidare.

Aja.

När jag befann mig i det där gytjeliknande tillståndet och inte såg land åt något håll kom människor in i mitt liv och oberoende av varandra hjälpte de mig att våga börja skärskåda mitt inre. Och tydligen hade jag drömmar. När de gav mig en tidsbegränsning och uppgiften att skriva ner vad jag drömde om så fanns de där. Jag som trodde att jag inte ville ha någon mer relation drömde visst om tvåsamhet och kärlek. Och om en jäkla eldstad.
För som jag såg det så kunde vad som helst hända, eller inte hända, i mitt liv – själv önskade jag mig en eldstad och en bok att läsa i sittandes framför den. Så fixade jag i ordning den lilla vedspisen bredvid spisen. Det var problem med att fixa ved, problem med ett spjäll och installatörerna av den nya spisen (som man enligt Stockholms stad var tvungen att skaffa, och som jag sedan är mycket glad för att jag skaffade) hävdade att den nya spisen inte skulle få pats med kaminen bredvid. Jag listade ut en lösning och efter det kunde jag elda och laga mat och jag var lycklig. 

Men effekten av att peta in en vedklabb och sedan stänga luckan var inte riktigt densamma som att se elden flamma och i samband med det föddes en ny dröm: att flytta någonstans där det fanns en eldstad. Ja, detta var ju, givet min inkomst och den orenoverade lägenhet jag hade, en svårare uppgift att realisera och efter lite tid började en annan dröm pyra i mig. Tänk om jag kunde plocka ner min loftsäng och sätta in en kamin eller kakelugn i hörnet under platsen för min huvudkudde? Det kändes omöjligt. Och jag kunde inte förstå hur logistiken mellan säng, soffa, tv och en kakelugn i det lilla fyrkantiga rummet skulle lösas. Men så kom J in i mitt liv med sina inredningsidéer. Han och M rev den där jäkla loftsängen på typ en timme och efter ett impulsköp av en sliten kakelugn till fyndpris (6.000 kr) köpte jag ett sängskåp och nu samsas allt i hyfsad harmoni.



Tidigare har jag flyttat från världsdel till världsdel. Uppfyllt det som kanske andra trott varit drömmar, och ja – till viss del kanske de var det men jag såg det mer som tvångshandlingar. Att äga en lägenhet med eldstad var för mig en dröm. Och nu gör jag det, damn it - nu gör jag det. 

22 januari 2012

Soffhäng








Bilder: från http://abeautifulliving.blogspot.com/ och de fyra sista från http://convoy.tumblr.com/

Är helt (söndags)matt. Ligger i soffan och kan inte förmedla annat än drömmar i bildform.

Har så fina vänner. Nya bekantskaper. Stora utmaningar framför mig. Gott te i en kopp bredvid mig. Och, och jag tror knappt det är sant, en brinnande brasa bredvid soffan. Det i sig är inget mindre än ett mirakel.

20 januari 2012

Blottläggande



Jag har lånat boken Yarden av min kompis C och någonstans mellan ensamhet och de många orden som beskriver ekande tristess, som ett resultat av hans livs enda beståndsdel: ett fysiskt och psykiskt utmattande jobb som behövs för att överleva ekonomiskt, så drabbar den mig. Det är Malmö. Grå skyar. Utanförskap. Allt som den där förbannade, fantastiska pärlan till stad brottas med.

Kristian Lundberg skriver: »Jag har en kort stund på mig; jag skriver under en obeveklig tidsnöd. Dock; jag vet att det inte finns någon som väntar på denna text; vet att ingen skulle sakna mina anteckningar om de aldrig nådde fram. Det är mig själv jag jagar. Jag sänder ut detta: som en dödstjärna vars ljus når fram långt efter att det redan är försent. Jag säger till min son: »Var inte rädd, låt inte de andra ta makt över dig!«. Ibland tänker jag på min text som en flaskpost som jag kastar ut i det oroliga grå havet bara för att hoppas på att det finns någon, någonting där på andra sidan som kan plocka upp den och för ett tag känna sig mindre ensam. «

Och det samma gör jag. Jag vet inte vilka ni är ni där ute som läser detta. Men ni är. Med era bekymmer, glädjeämnen och tidsfördriv (och kanske någon som någonstans känner sig mindre ensam som en följd av mina funderingar). Jag försöker tänka bort det faktum att mitt inre har fått en publik och skriva på ändå. Tömma mig på det som skaver och genom att få ner det på pränt - bolla idéer med mig själv. Ska försöka lätta lite mer på självcensuren framöver och bara riva upp mitt inre likt en overall; som om den hade haft ett kraftigt blixtlås på utsidan. Nu är det helg. Fint så.  


Mauritius del 2






Hello




Flera av de bloggare jag läser delar (min) humor. Denna gång Parisa och Johanna.

19 januari 2012

Å, Bodil!



Hon inleder med att spela ”Mina hundar” med Fattaru’ i sitt sommarprogram som i år går på vintern – å, ÄLSKAR Bodil Malmsten!

18 januari 2012