29 augusti 2013

Tankar om döden, 2

Igår när jag var på språng lämnade jag tillbaka Kristian Gidlunds bok på biblioteket (älskade Sture bibliotek) och jag glömde fotografera det här inlägget och kommer inte kunna återge det helt korrekt men ändå, andemeningen var denna: 

Liten pojke i något europeiskt land föds. Växer upp och blir 8-9 år. Säger till sina föräldrar lite underliga saker som att han "valt dom". Börjar intressera sig för amerikanska bombplan under andra världskriget. Blir mer och mer uppslukad av detta. Refererar till en massa saker knutna till planen som inte står i böckerna. Säger att han är "Matt". Kan prata engelska. 

Föräldrarna tar honom till en flygbas pojken ofta pratar om. Det visar sig att det funnits en stridspilot vid namn Matt där som dött i en flygkrasch. Pojken kan namnen på alla i Matts bataljon. Han kan peka ut platsen, mitt ute till havs, där Matt dig. "Ja, här var det" säger pojken. 

Han får träffa Matts familj och kan namnen på dem alla. De liksom möts igen. Pojken återvänder hem med sin familj. Lugn. Och pratar inte så mycket om Matt och flygplanen mer.

Ja, mycket väntat tror J det är en bluff. Själv bryr jag mig inte om det utan ser det som en säregen berättelse. Sann. Men bortom all förståelse. 

26 augusti 2013

Snart är jag dock här


Foto av Filip Herbst. Bild: via http://riazzoli.blogspot.se/

Jobbar

Jobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarrjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbarjobbar.

Ledsen. Men det är allt jag gör dessa dagar. Klockan är 20:57 nu och jag har knappt ens börjat beta av dagens to do-list. 

Alltså. Ge mig styrka.

25 augusti 2013

Andra klokskaper

Andra klokskaper från artikeln är dessa: 

När Lotta passerar 30-strecket fick hon en kris och läkaren diagnosticerade henne med hjärnstress. När hon började rensa bort alla storslagna mål från agendan ersatte hon dem med målet att varje dag försöka ha en så bra dag som möjligt.

"Då visade det sig att hon egentligen hade mer anspråkslösa önskemål i livet än en stor takvåning och göra jättekarriär utomlands. 
- Jag behövde snarare vettiga samtal. Att få skratta ofta. Hemlagad mat. Mysiga människor."

Funderar lite på vad en bra dag skulle innehålla för mig.

Får återkomma till det. 

Istället ska jag, full av beundran inför det faktum att hennes befogade ilska mynnade ut i ett tv-program (Landet Brunsås), avsluta med detta som dagligen gör mig väldigt ilsk: 

"Att hon ens hamnade i tv-rutan började några år tidigare med en frustration över det tråkiga och kärlekslösa sortiment i mataffären. Hon hade läst om en ICA-handlare som lyckats göra 22 miljoner i vinst på en enda butik och tyckte det kändes orimligt. 

- Jag hade själv handlat i den astrista butiken och kunnat konstatera att det i varje fall inte var kärleken till god mat som lagt grunden till handlarens lönsamhet. Så jag ville göra ett program där jag undersökte Sveriges sämsta matbutiker. Ett sorts matjournalistik som jag inte tyckte fanns då."

Alltså Lotta: jag bugar inför din briljans. Den och din envisa idoghet. Grattis till oss för att din nya bok snart går i tryck. 

Något skalas bort

Läser artikel om Lotta Lundgren i DN av Linus Fremin (älskar även Linus Fremin!) och fastnar för hennes resonemang rörande hennes första föräldraledighet. 

"Det var som att den här lilla människan som kommit ut ur mig stampade på hela mitt liv och gjorde konfetti av allt det jag tyckte var viktigt. Det var väldigt svårt för mig att plötsligt vara så låst och så fruktansvärt behövd. (...) Samtidigt hände något när mitt gamla liv skalades bort. Kvar var liksom bara kärnan i mig. Jag var tvungen att på riktigt upptäcka den personen och vad den ville."

Att hon finns och på så många sätt gått före, det tröstar mig. 

För mitt uppe i konfittiregnet är det inte enkelt. Just nu slits jag mellan hemmafruns alla åtaganden och dröm om ett städat hem, mat på bordet och toalettpapper i hållaren, min obefintliga egentid, min önskan om att upprätthålla mitt sociala nätverk, jobba och förbereda dop och långresa. Ja, enkelt är det inte. Inte heller svårt så länge jag hela tiden betalar med min egentid för att få det att gå ihop. Inte en biofilm har jag sett ensam sen långt innan D föddes. Inte en gång har jag fikat själv. Alltid, alltid, alltid är jag med andra. D. J. D och J. Kompisar, vänner, familj, släkt och ytligt bekanta. 

Argh. Detta måste ändras. 

Och visst märker även jag att mitt i all denna röra så blottas obevekligt min kärna men det i sig är så läskigt att jag fortsatt blundar för dess krassa konstaterande. Och just i detta nu vet jag inte längre riktigt vem jag egentligen är och vad jag vill göra med mitt liv. 

23 augusti 2013

ÄLSKAR denna video!


Och det inte bara för att det känns som att min Project Runway-favorit Mondo gjort precis alla Solanges kreationer i videon. 

22 augusti 2013

Torsdag

Ljuvligt

Äh, det här med att gå tillbaka och börja jobba igen då? Jamen det var ju rätt ljuvligt alltså!!!

20 augusti 2013

Tankar om döden, 1

Jag läser Kristian Gidlunds bloggbok Resan mot alltings slut och livets början och tänker mycket på döden. Jag tänker på när jag de facto låg inför döden. Och när jag förberedde mig på att ligga inför döden. 

Den sistnämnda upplevelsen tangerar mycket av det Kristian upplevt med den diametrala skillnaden att han fick ett dödsbud och jag en frisedel. Men vi har båda blickat ut över den del av Östersjöns inlopp som smeker Djurgården. Känt hur skönhet bländar. Och önskat att den inte gjorde det där utanför Ersta sjukhus dammgrå korridorer. 

Vi har båda suttit i väntrummet bland människor döendes i cancer, alla i olikt gångna stadier. Hur vi suttit där. Ensamma. Med känslospröten utfällda, pejlandes de andras sinnesstämningar. De vansinniga. De ångestridna. De uppgivna. De kraftfullt envisa. Och bland dem jag, den förvirrade. Den starka. Den tunnelseende irrationella soldaten, villig att med en dåres envishet ta sig an vilket uppdrag som helst. Ge mig bara en slutdestination och jag når den. Må det vara döden, beslutsamheten är densamma. 

Varför gick jag dit ensam, till skiktröntgen av den där förmodade hjärntumören? Jag stannar upp och tänker på det då och då. Och jag vet inte varför jag alls uttalar påståendet som en fråga - jag vet ju svaret.

Jag hade, som jag så ofta tvingats till på den tiden, uppsökt min vårdcentral för magsmärtor. För jag hade dem. Och jag kräktes av dem. Och utöver det så var det domningar. Stor trötthet. Och yrsel. 

Jag var livrädd för MS. Såg begynnande magsår som en lågoddsare och blev glad när den ivriga AT-läkaren beslöt skriva en remiss om gastroskopi. 

Också den undersökningen delar vi, jag och Kristian. Vi har sett kameran på den groteskt långa slangen ligga framför oss. Jag minns inte att någon erbjöd mig möjligheten att vara sövd under undersökningen men bedövningens kalla spray mot gommen - den minns jag. Kväljningarna. Salivpproduktionen. Känslan av ett kallt föremål långt nere i någon av tarmarnas vindlingar. Han slapp höra läkarens sammanbitna "Å herregud" när kameran passerade matstrupen men det hörde dock jag. 

Och i allt det där så var vi båda ensamma. 

Jag var där ensam för att det inte fanns någon annan. Minns att Lina erbjöd sig att följa med men att jag var rädd att sällskap skulle göra mig svag. Jag ville kunna stänga ner alla jalussier runt om mig och inte låta någon energi sippra ut. Andras sällskap får mig alltid att lätta på garden och jag kände ett behov av att hålla den nere för att fokuserat ta mig igenom det. 

Minns att jag ljög på jobbet om var jag skulle. Minns att det var en fredag. Minns tröttheten efteråt. Minns att jag, Hanna och Louises Stockholmskompisar pratade förbi varandra så att vi hamnade på olika bussar ner mot Jönköping och att jag fick resa ensam med mina tankar i fyra timmar. Ensam, med ett ömt svalg. Minns att Louise inväntade den första bussen kompisar och inte var där när jag kom. Även vi pratade på det sättet förbi varandra och jag minns att missade en utgång där killen jag var förälskad i dök upp på baren där de var. 

Men kanske skulle jag inte dykt upp där? Kanske var meningen att jag skulle vänta in J? J som jag brutit kontakten med den hösten? Minns också att jag sov lugnt och tryggt den kvällen på min systers rundade hörnsoffa.

Hur som, jag var väldigt ensam den våren. Och gastroskopin visade visst på ett långt bråck som förklarade smärtan och kräkningarna men inte allt det andra och en nitisk magspecialist skickade remiss till någon neurologisk avdelning för att utesluta en eventuell hjärntumör. Det kom som en chock. Och det var i chock som jag levde de där veckorna då jag begrät allt som aldrig fått chans att bli.

Så, ja..även det delar vi Kristian och jag. Hans sorg över den uteblivna möjligheten att få bli pappa. Min sorg över att aldrig få bli kär i och älskad av samma person. Och shit vad stark den sorgen var. Att få lämna in utan att ha upplevt d-e-t var allt jag kunde tänka på..på vägen till jobbet, på min födelsedag, i den där klaustrofobiska, högljudda scannertuben..ja, mest hela tiden. 

Jag minns fina stunder också. Jag minns att Sofie sa att hon skulle vara hos mig i ett hjärtslag bara jag bad om det. Och jag visste att det var hundra procent sant. Jag minns också hur jag sa till mina föräldrar att jag visst klarade av att fira min födelsedag på egen hand och hur de trotsade min uttryckliga önskan om att bara få vara ifred och hur vi sedan firade dagen ihop liggandes i en skogsglänta täckt av vitsippor. 

Det var fint. 

I övrigt var den tiden mest bitter av orättvisans galla och dess blålila oro. Presumtivt var jag nära döden. Presumtivt är jag alltid nära döden. Fattar inte att jag lyckas glömma det hela tiden. 

19 augusti 2013

17 augusti 2013

Höstvisa



Bild: http://www.duitang.com/people/mblog/34481296/detail/ via http://modinakerlind.tumblr.com

Möhippan, min första, är firad. D var en stjärna. Jag är matt efter fyra dagar ensam med D medan J jobbat natt och sovit/återhämtat sig om dagarna. Ikväll är han på kräftskiva och i kylskåpet väntade en present i form av kräftor, havskräftor och tarte au citron. Alltså, den mannen. Han är omtänksam.

Mattheten gör dock att jag knappt vet om jag kommer orka skala dem. Än mindre koka mig en kopp te. 

Ute faller långsamt mörkret och jag känner kylan i fönstrets öppning. Det är augusti. Ta med dig månen innan du går. 

Allt är försent. Och ändå inte. 

Ser på instagram att många gifter sig idag. För dem är det en nystart trots väderleken och det sorgsna stråk som det slår an i mig. Vackert så. 

Nej, nu måste jag äta. Äta. Dricka. Sova. Lämnar över ordet till kloka Tove Jansson, hon säger ändå allt så mycket vackrare än vad jag någonsin skulle kunna göra.


Höstvisa

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Tove Jansson 

"Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, men mer än du nånsin får veta." Å. 

Å. 

15 augusti 2013

Kär

Sitter på en solig parkbänk och ser stora stadsbussar rulla förbi med människor på väg till sina arbeten. Sitter lugnt kvar och låter hela min kropp absorbera värmen från solen, liksom lapar i mig den.

Raderar bilder i mobilen för att skapa utrymme för att ta nya och trots att jag förde över alla bilder till datorn och en säkerhetssticka häromkvällen så skär det i mig med varje bild på D som bebis som jag raderar. Tänk om de inte är sparade! Tänk om jag i detta nu raderar allt jag har från tiden när hon var liten? Med det skulle alla mina minnen vara borta och endast några få förnimmelser vara kvar. 
För jag skojar inte - jag minns inte den här tiden. Jag är bara här och nu med D, allt annat är ett vagt töcken. 

I den stund jag är nu har vi dock en sån himla fin kontakt. Vi tycker om varandra, och efter sommarens vedermödor och allt flängande så har vi hittat varandra igen. Vi är ett team. Och när jag tittar på de allra första bebisbilderna så ser jag ju att det är hon även där. Det där knytet som jag inte kände att jag nådde fram till utan som jag mest kände var en varelse med magont som ställde krav på mig för sin överlevnad..hon var ju D hela tiden. 

Mimiken är densamma. Blicken. 

Sittandes här på parkbänken mitt i morgonrusningen inser jag med ett svällande hjärta att jag är kär i mitt barn. Det där alla snackat om..det händer här och nu. Jag är fan kär i henne! Alltså..ja. Men så är det.

Ps. Bilderna är sparade. Har kollat det tusen gånger. Vet inte varför jag fått ett tics rörande detta och på samma sätt som när jag ska ut och resa och kollar att passet är med tusen gånger helt plötsligt tappat tilltron till mitt eget minne och omdöme. Så, slut med det nu: jag raderar lugnt vidare. För att ta nya bilder ni vet. 




13 augusti 2013

Oordning

Inläggen nedan kommer förresten i oordning. Vet inte riktigt varför. Orkar inte starta upp datorn igen och ändra. Tänker att ni som läser läser. Vilka ni nu än är. Var ni än än.

Nu somnar jag strax. Med mina inlägg i oordning.

Den magiska grönsaken



Bild: ohmansmatovin.com 

Igår var en vacker dag. En sådan där dag som när jag summerade den liggandes i sängen lyssnandes till det svala regnet som trummade mot asfalten utanför, innehållit allt jag drömt om att en sommardag ska innehålla. Dagen dessförinnan likadant. Då fikade vi i skuggan på Långholmen, pratade förtroligt och medan J lekte med D  på en filt solade och badade jag och lyssnade på Sommarprat samtidigt som jag stirrade upp i en trädkrona. Sen åt vi varsin glass, tog bussen hem och korkade upp en champagne och delade ett kilo kräftor med vår granne Jenny på innergården. Pratade om livet. Uppdaterade oss på allt som hänt sen sist vi sågs. 

Och så igår. Då lagade J snabbt ihop en lunch på gamla rester när vår kompis Per spontaninbjöd sig själv. Satt på innergården tills regnet tvingade in oss och utbytte Indienerfarenheter mot Öland- och Jönköpingsdito. Kontrastfyllt. Drack en massa vin. Skrattade.

Sen var vi tvungna att i hast promenera till BVC för att ta Ds 5 månadersspruta och även om inte häng på en vårdcentral ingår i mitt drömscenarie så var promenaden dit fin, själva sprutförfarandet gick över förväntan och promenaden därifrån var äventyrlig. På vägen hem hittade vi en avtagsväg vi aldrig tidigare provat och helt plötsligt befann vi oss i ett sagolikt vacker bostadskvarter ett stenkast från där vi bor nu. Lummigt och knäpptyst med vackra innergårdar. Gick och fantiserade om vilket hus vi ville bo i innan vi svängde runt ett hörn och var tillbaka på den gråtrista Ringvägen igen. Gick till ICA och köpte tre squash och sen lagade jag och J mat efter Julia Childs recept. Har inspirerats av henne länge men inte lagat något av hennes legendariska anrättningar. Precis som jag misstänkte så var det tio olika moment innan maten stod på bordet redo att ätas men låt er inte hämmas av det: det var inget svårt. Och det var ljuvligt gott. Det enda som behövdes var lite tid och bra musik. 

Just ja, och innan dess hann jag precis göra klart alla trädgårdsbestyr (vattna alla rabatter, rensa bort allt visset, binda upp alla klätterroskvistar som vuxit likt en djungel åt alla håll, och äta upp alla smultron) innan regnet kom och mitt myckna vattnande lite förlorade sin effekt.. Och det var alldeles ljuvligt att fixa och trixa med det som växer på innergården. Att få göra fint, känna välbekanta förnimmelser av jord och växter mot fingrarna och höra det så tätt med barndomen förknippade ljudet av vatten mot vattenkannans plastiga innanmäte. 

Så med regnet fallandes utanför så gjorde vi det här och jag måste säga att squash denna sommar visat sig vara en magisk grönsak. Tidigare visste jag aldrig vad jag ville göra med den och nu känns det som att allt jag lagar tangerar den. Minns ni de ljuvliga squashplättarna? Nu kommer dess släkting i form av Zuccinitianen. :)

Zuccitian av Julia Child 

Detta behöver du:

3 st squash
2 st gula lökar
1 st vitlöksklyfta
1 dl risottoris
1 dl mjölk
4 dl squashsaft 2 msk mjöl 
2 dl parmesan
smör
salt och peppar

Så här gör du: 

1. Smörj en form
2. Riv squashen grovt. 
3. Krama ur vattnet från squashen och låt det rinna av ytterligare på ett papper. 
4. Sila squasvattnet fritt från squashrester.
5. Hacka gul lök och vitlök och stek dem mjuka.
6. Stek squashrivet ihop med löken i några minuter. 
7. Koka upp mjölk och 2 dl squashvatten
8. Pudra över mjölet över squashen och löken. 
9. Slå på mjölk- och squaschvattenblandningen överdetsamma.
10. Riv parmesan.
11. Slå på två matskedar parmesan på detsamma. Rör om. Smaka av. 
12. Koka risottoriset i exakt fem minuter. 
13. Rör ner riset i blandningen. 
14. Lägg allt i den smorda ugnsformen. Toppa med parmesan. In i ugn i cirka 20 minuter (tills osten blir gyllene) i 220 grader. Ät. Njut. Å, det är så italienskt! Ja, eller franskt då..men mest kändes det italienskt (aka den vackraste komplimang som jag kan ge mat).

Och, så idag. Inte alls en sådan där ljuvlig dag utan snarare sitter min själ lite på sned. Är inte riktigt i fas. Kanske är det för att regnet ligger kvar och ger en illusion om att det är höst? Oklart. Ska dricka lite te och fundera på vad det är som skaver. 

Alltså barn..

..blir helt tårögd av detta. Så jäkla smarta those small ones. 


Länk: http://unicornhurricane.tumblr.com via http://blogg.resume.se/nina-akestam 

D är förresten ett litet geni, har jag sagt det? Jag vet, jag vet..det är ett partiskt inlägg av partisk part men hon är klok. Som en bok. Som idag då hon åt, från att knappt velat äta en smula av det smörgåsbord av smakportioner som vi tidigare erbjudit, nästan en hel persika själv. Och hon lyckades med hela sin lilla kropp tydligt visa att hon absolut inte ville sluta äta förrän det bara var en hård kärna kvar och den feta damen sjungit. 

Om inte det är genialiskt då vet jag inte vad genialitet är. 

En tystnad, en skugga, en vind

Många gånger är det som att när jag skrivit ur mig min oro då har jag också skrivit ur den ur kroppen. Härom morgonen kändes den svala luften som ett stressat avslut på min föräldraledighet. Hade därefter en underbar dag i skärgården, fann lugnet och var redo att sätta igång. Och vad händer då? Haha, jo..jobbstart uppskjuten på obestämd tid. Aja. Sitter istället här ensam i soffan med en hög andra måsten bredvid mig. J har gått till jobbet, D sover och jag har tänt alla lampor vi äger. Och så, som i ett ögonblick, blev det höst i huset. 

12 augusti 2013

Daggvåt morgon

Det är tidig morgon och det är svalt ute. Kallt rentutav. Vi går en rask promenad jag och J. D sover i vagnen och vi är på väg ner till kajen och båtarna ut mot skärgården. Stan vaknar långsamt som om den yrvaket blinkar mot solens strålkastarkägla och sakta sträcker ut armarna och rätar på ryggen.

Genom taket i morse hörde jag grannens väckarklocka. Den brukar jag höra men denna gång ringde den på ett annorlunda sätt för den ringde även för J. Och för mig. 

På vår väg genom stan betraktar jag människorna på väg till jobbet. När vi stannar till så att J kan köpa en kaffe iakttar jag dem mer intensivt. Noterar att de valt sin klädsel med omsorg i ett försök att parera den kyliga morgonen och den förmodade hettan framåt lunchen. Jag minns hur det var att åter klä på sig något mer klätt denna måndag som man, som så många av dem jag ser idag, återvänder till jobbet från semestern. jag minns hur energin fanns där. Och samtidigt uppgivenheten. Uppgivenheten inför att sommaren obönhörligt närmade sig sitt slut och med den var det som att själva livet upphörde. 

Livet är förvisso alla regngråa dagar också. Alla torsdagskvällar framför tv:n.

Livet pågår på gymmet. På cykelvägen från jobbet. Inne på bion. I baren. Och jag vet att man måste hitta lyckan under hela årets skeenden men jag vet också att det är lite mer av en kamp. Samtidigt: lyckan kan bo i ett uppsluppet skratt i lunchrummet och i framgångsrika leveranser på jobbet. Så är det. Och jag tror att det var vetskapen om just det som  färgade de där kyliga morgnarna på väg till jobbet precis efter en semester, som vid något tillfälle tett sig oändlig, med melankoli. Det bitterljuva i att vara ofri. 

Så, jag visste det då. Och jag vet det nu. Nu, när det bitterljuvt melankoliska drabbar också mig. Som i en ingivelse har jag låtit min oändliga sommar med Dagny få ett abrupt slut. Jag har till och med välkomnat det och förstår det inte riktigt själv men ja, jag vet ju att lyckan bor här också. I arbetet. 

Så, imorgon börjar inte bara J att jobba igen utan även jag. Och i mitt huvud skriver jag brev för att göra NY-vistelsen allt annat än slapp och lättjefull. Fan vet vad jag håller på med men en dualistisk kraft drar i mig. En som vill stanna tiden och en som vill katapultstarta och bara gasa iväg. Och det är därför augustis daggvåta morgnar drabbar också mig. Och mitt i all denna turbulens i det lilla är jag så glad att jag faktiskt hann sitta ner vid en tuva och plocka några deciliter blåbär i absolut lugn innan den här hösten startade upp och mullrande började rulla igång. 

9 augusti 2013

Transit

Har insett att det är i transitperioderna det händer, det är då jag blir skör. Tycker saker och ting är obehagliga och vill hellre backa och resignera och stanna kvar i det välbekanta än möta nytt och gå framåt. Att packa är för mig ett mindre helvete. Drar mig för att föreställa mig vilka situationer som kan uppstå och packar därför med stor vånda och under stor ansträngning det allra sista.. Är ofta nervös strax före en resa och strax innan jag kommer in i lägenheten/hotellrummet eller var det nu är jag ska, men sen, sen!, när jag väl öppnat dörren, satt ner väskan och kanske slagit upp ett fönster..då är transitperioden över igen och allt är bra. Ja, tills jag ska lämna lägenheten/hotellrummet och allt börjar om igen. Så från att ha dragit mig för att ankomma en ny plats så drar jag mig inför nästa transitperiod för att lämna den. Kanske inte helt logiskt men det har alltid varit så. 

I synnerhet denna tid på året så tycker jag transitperioden tar extra mycket på krafterna. För mig ligger motsättningen mellan lata dagar på stranden, blåbärsplock i solen och lugna kvällar utomhus kontrasterar vilt mot allt det uppstyrda som en terminsstart eller återgången till jobbet stått för. Trots att jag vet att sommarkvällarna finns kvar. Blåbären likaså. Och baden med. Det är bara något med allt det nya som augusti ofta för med sig som gör mig lite shakey och som fått mig att vilja stanna tiden där under snedtaket på Lundgatan, platsen där jag egentligen helt saknar identitet dessa dagar men som ändå förknippas med någon slags trygghet. Trygghet på grund av dess totala avskärmande från alla nya intryck.  

Berättade detta för J över en skål hett efterlängtad ramen på en solhet Folkungegata strax efter att vi klivit av bussen från tågstationen. Berättade om transitangsten. Om hur jag nu drog mig för att gå över tröskeln. Gå till ICA. Handla varor och med varje vara i korgen bekräfta att sommaren var över och att vardagslivet åter började. Han tittade upp och sa bara: Jamen kan vi inte bara gå in i blomsteraffären på vägen hem och köper saker du tycker är vackra så kanske det känns lättare? 

Och vet ni? Det blev det.