På midsommar hävdade jag att min kompis Christian harmoniserar perfekt med Tom Waits musik. Han sa att han aldrig börjat lyssna för att han inte vetat var han skulle börja och jag hävdade med emfas att albumet Closing time var hans inkörsport. Dels för att jag inte kan någonting om Waits och hans diskografi förutom denna skiva, dels (och främst) för att det är en av mina bästa.
Den är magiskt sövande, vacker, skrovlig och den har genom åren slitit mig itu. Den tar mig på två pianoslag in i titelspåret till en sliten lägenhet på Vildanden i Lund där allting började, in i julinätternas ljumma mörker. Den tar mig till de stjärnbeströdda Sydneynätterna och alla mörka, grå nätter som kan därefter.
Lyssnar på skivan nu, 26 juni, och upptäcker att mitt inre är färdigläkt. Ingen sårskorpa som skvallrar om tidigare massaker - bara hel hud och en lugn själ. Jag stänger dörren bakom mig för gott nu och jag gör det utan att drämma igen den med full kraft. Beslutsamt, men lugnt. Och så går jag med högburet huvud och nyfiken blick åt ett annat håll. Efter åratal av tvivel, nu: enkelt så.
