Artiklar som berör

Bild: http://dn.se

På senare tid har flera texter från DN berört mig kraftigt. Idag var det Karl Ove Knausgård om Francesca Woodman. Francesca vars öde skildrades i en K Special-film tidigare i höstas och som jag åsåg med tårarna rinnande förbannande hennes egocentriska konstnärsföräldrar som, i mitt tycke, låtit hennes ångest rinna mellan fingrarna. Fast det är klart – vem är jag att döma andra föräldrar när jag aldrig ställts inför uppgiften själv? Men jag har erfarenhet av att vara någons barn och att uppleva känslan av att inte vara sedd, av att missförstås och av att pressas ner i en mall. Allt det där är så svårt, så bräckligt. Fortfarande och därför kan jag inte skriva om det här utan nöjer mig bara med att konstatera att, Karl Ove pratar om avgrunder i ljuset snarare än mörkret och om identifikation. Orden flödar, allt harmoniserar och leder inåt, uppåt. Det är en vacker text. Pompös. Egocentrerad. Men med en story, han vill belysa en insikt med den och det lyckas han med.

Fredrik Strages text däremot, den drabbade mig mer direkt. Kanske för att jag satt i min pyjamas vid köksbordet i den lugna stund som jag älskar – läsandes tidningar och ätandes frukost under absolut tystnad. Det är inget uttalat att det ska vara så där men det är så och det är jäkligt skönt. I våra rutiner finns det någon slags harmoni oavsett vi är på Kocksgatan eller har ett eget litet hushåll i lägenheten på Mauritius, det kan skönjas ett mönster. Och i det där mönstret vilar mitt sinne och spännande historier kan bryta igenom. Företrädelsevis de långa reportagen som den artikeln Fredrik skrev till sin mamma. Skulle vilja klippa in den här i sin helhet men nöjer mig med ett axplock. Men läs den, den är fantastisk.

»Min mor kliver in på Myrorna. Hon gillar att strosa runt i second hand-butiker om hon har en stund över på lunchrasten. Men den här gången är det inte någon charmig fyrtiotalslampa, eller blommig kaffeservis från ett nyligen inlämnat dödsbo, som fångar hennes intresse. Hon blir stående framför en tavla. Motivet är diffust: en knallgul bakgrund med orange prickar som flammar upp här och där, likt basketbollar som studsar på ett rapsfält. Tavlan är anskrämlig, tänker hon. Till och med intill de porslinshundvalpar och akvareller av solnedgångar som utgör Myrornas ordinarie konstutbud. Och värst av allt är orden nere i högra hörnet: Ingrid Strage.

Ingrid minns att hon målade det kycklinggula verket för tjugo år sedan. Hennes man Bosse ramade in linneduken. De hade den uppsatt i hallen i ett par år innan hon bestämde sig för att den var gräslig och dumpade den i garaget. Där blev den liggande till en dag när Bosse skulle slänga en massa gammal bråte. Det mesta kördes till soptippen. Men tavlan lämnade han till Myrorna.

Hon plockar ner tavlan från kroken och går snabbt med den till kassan.

– Sextio kronor, tack, säger expediten. Ingrid betalar kontant, så att ingen ska se att samma namn står på tavlan och kreditkortet. Hon kommer att kunna skratta åt det här om några timmar. Hon kommer att le när vi säger: Tänk att du fick din första målning såld. Visserligen till dig själv, men ändå. Men just nu känner hon bara skammens rodnad på sina kinder. Hon har just börjat måla igen efter många års uppehåll. Hon hoppas att hon har talang. Hennes lärare på Medborgarskolan säger det. Men det första av hennes verk som visas offentligt är detta gamla påskpyssel. Hela Linköping kan se hur dålig hon är.

Hon duger ingenting till. Hon är bara lilla fula Tolvmans-Ingrid.

På jobbet hittar hon den stora brödkniven som de brukar dela vetelängder med till eftermiddagsfikat.

Med tavlan i ena handen och kniven i den andra, dold under kappan, tar hon hissen ner i källaren. Hon går in i grovsoprummet och placerar målningen på metallringen över en svart sopsäck. Hon höjer kniven och hugger den rakt igenom den gula tavlan. Sedan hugger hon igen. Och igen. Hon fortsätter att massak­rera linneduken tills rapsfältet är perforerat av svarta kratrar. Något andfådd tar hon hissen upp till kontoret, sätter sig vid sin plats i receptionen och nickar vänligt när arbetskamraterna återvänder.

(…)

Mammas konstintresse, som har legat latent sedan hon läste på Konstfack, blommar upp på nittiotalet. Hon får oljefärger, penslar och staffli i femtioårspresent. Och det blir allt svårare för mig att få ihop den idylliska och fridfulla bilden av min mor med de orkaner av mörker som hon släpper loss på linnedukarna. Efter kurser på Medborgarskolan och så småningom undervisning hos konstnären Hans Hermansson är det som om en abstraktexpressionistisk valkyria tar min bullbakande mamma i besittning.

Plötsligt har hon ett verktyg för att hantera känslorna av otillräcklighet som bubblat inuti henne sedan barndomen. Hon går loss vid staffliet. Efter att hon upptäckt hetsiga konstnärer som Jackson Pollock, Willem De Kooning och Jean-Michel Basquiat stänker det så mycket när mamma målar att pappa blir tvungen att plasta in väggarna.

Hon kan inte längre tänka sig att åka på utlandssemester om hon inte samtidigt får besöka museer och gallerier. Hon köper på sig ett omfattande bibliotek med konstlitteratur och skaffar sig djupa kunskaper, framför allt om amerikanska fyrtio- och femtiotalsmålare. På vernissager och auktionshusens visningar i Stockholm genomskådar hon män som högljutt och med stora åthävor kommenterar verken. ”Man hör på dem att de bara bryr sig om vad tavlorna är värda”, säger hon. ”De bryr sig inte på riktigt. De bara tror att de är något.”

På museerna ser hon ibland unga konststudenter som i studiesyfte kopierar kända verk. Hon beslutar att göra samma sak och med ett foto som förlaga arbetar hon fram en kopia av Rembrandts porträtt av sin son Titus. Därefter ger hon sig i kast med en ännu svårare uppgift: att kopiera Vermeers ”Flicka med pärlörhänge”. Hon håller på i månader men blir inte nöjd. Tillsammans med pappa flyger hon till Amsterdam, tar tåget till Haag och promenerar till museet Maritshuis där originalet hänger. Under en timme studerar hon tavlan. Sedan åker hon hem och försöker på nytt. Efter ytterligare några dagars arbete gör hon en liten justering av flickans näsa och plötsligt är den vemodiga blicken exakt.

I Gnarp, där man ibland frågat varför hon inte kan måla så att man ser vad det föreställer, blir många imponerade av Vermeerkopian.

Snart upptar målandet hela min mors tid. Hon deltar i grupputställningar. Och hennes självförtroende blir allt starkare. En dag går hon in på Östergötlands läns museum, för att se hur man hängt upp två av hennes tavlor, och råkar höra två män i femtioårsåldern som diskuterar hennes verk. ”Det är finare på andra våningen där de har äldre konst”, säger den ene. ”Ja, sån här jävla skit kan man göra på tio minuter”, säger den andre. Mamma är på vippen att replikera: ”Du, det tog faktiskt tolv minuter”, men tänker att det inte är värt att ställa till en scen. Hon går därifrån med ett leende på läpparna, nöjd med att de två männen (som tror att de är något) inte fattar ett smack.«