Bild: http://www.flickr.com/photos/46799990@N04/5168234594/in/faves-sandypandycandy/ via http://rodeo.net/niotillfem/
I brist på egna ord klipper jag in några av Bodil Malmstens (min favvo) när hon avhandlar den märkvärdiga vänskapen.
»Vänskapen är mer irrationell än kärleken och mer mystisk. Kärleken är enkel, kärleken söker vad den känner igen och i djupet kan identifiera, kärleken söker sitt, den dras till sig själv. Att träffa den rätte – det är att träffa sig själv.
Men vänskapen väljer, vrakar och värderar och vet att den måste vårdas för att inte dö.
En vän kan inte bedra och komma tillbaks och bli förlåten i åtrå, en vän som bedrar är ingen vän.
Men vänskapen väljer, vrakar och värderar och vet att den måste vårdas för att inte dö.
En vän kan inte bedra och komma tillbaks och bli förlåten i åtrå, en vän som bedrar är ingen vän.
Någon frågade Montaigne, femtonhundratalsfilosofen och essäisten Michel Montaigne, varför vänskapen mellan honom och hans närmaste vän var som den var.
»För att det var han. För att det var jag«, svarade Montaigne.«
Fan vad ni fattas mig ni som lämnat stan för att aldrig mer återvända. Ni som aldrig kan tänka er att bo här. Och ni som ännu inte flyttat hit. Jag skulle behöva er nu. Allihop. För fem glas vin på raken och gärna lika många cigg.
