Det globala fattigdomsprojektet

Bild: http://www.globalpovertyproject.com/

I morse introducerades jag till The Global Poverty Project och blev så oerhört inspirerad. Grundaren, Hugh Evans, är en kille strax under 30 och han intervjuades på morgontv:n där han pratade om sin organisation och hur de jobbar för att eliminera världsfattigdomen. Han sa att den redan halverats under de senaste 25 åren och hur han var övertygad om att den är helt utrotad om ytterligare 25 år. 

I kväll anordnar de en konsert i Central Park med bland andra Alicia Keys, Stevie Wonder och..Bono. Antingen betalar man typ 25.000 kronor för en biljett - eller så gör man några goda gärningar och kommer in gratis - är inte det fantastiskt! Han sa att det inte är pengar de behöver för att åstadkomma förändring utan snarare folks beteende och medvetenhet så då är det de betalar med. 

Älskar idén! Älskar upplägget! Och blev just medlem. Bli det ni med. 

Turkos

Bilder: via http://w-illow.tumblr.com/

Den kreativa staden

Det är något med den här stan som fyller mig med inspiration, kreativitet, kärlek och glädje. Kanske är det det att människor tillåter sig att vara egna, drivna av individuella stilideal? Eller kanske är det bara det att kreativitet anses vara en tillgång i en stad där allt är möjligt? 

Idag tog jag och D oss hem själva från ett besök i Brooklyn. Vi satt i solen på en trappa i Williamsburg (och pratade med en fantastisk gammal dam - klädd i en sagolik blandning av fashion, vintage och starka färger and "who looooved children") och sen tog vi tunnelbanan hem och inte en enda gång (inför massor av långa trappor på grund av byte till annan tunnelbanelinje) behövde jag be om hjälp med vagnen utan folk kastade sig fram och erbjöd sin hjälp: gamla som unga. Och så fort vi klev ombord på tunnelbanetågen reste sig folk upp och erbjöd mig sitt säte och jag, van från Stockholm där man till och med som höggravid fick stå upp och svaja, blev alldeles tårögd.

På de olika tunnelbanestationerna musicerade fyra olika personer och sjöng så ljuvligt att jag hade velat stötta dem med pengar allihop (men jag hade tyvärr bara stora sedlar). På en station där vi stod och väntade extra länge på nästa tåg satt en ung, svinhipp kille på perronggolvet och målade i olja. Bara så där. Helt oförställt trygg i vetskapen om att kreativa sysslor kan vara något långt bortom ABF:s studiecirklar. Kreativitet kan vara livet. 

Och sen klev vi av och stannade upp vid basketplanen vid fjärde gatan. Där pågick en match och alla var verkligen med. Det var uteliggare och byggarbetare. Det var unga killar, vältränade killar och ja, inte en kvinna där förutom D och jag. Men det var fint. 

Männen tog av sig sina tröjor och spelade i en salig röra av jeans, shorts och bomullsbyxor och även om tanken är naiv så var inte upplevelsen av att allas vardagliga bestyr och roller suddades ut där på planen. Spelet böljade fram och alla spelade fantastiskt bra basket. D, upptagen med sina egna lekar, charmade som vanligt upp alla som kom i hennes blickfång och jag, jag stod och tänkte på musiken jag hört, konsten jag sett målats, basketspelet som pågick i skymningen och gick sedan hem..väldigt lätt i hjärtat.

Instagram

Har ännu inte landat i några rutiner. Hinner med J, D och upplevelser. Hinner med korrespondens via mejl, sms, brev, vykort och Skype. Hinner inte med mitt jobb, tidningar, böcker, bloggar..och framför allt inte den här bloggen. Jag kommunicerar mest kontinuerligt via Instagram och då få av er som läser detta (hej farmor!) har tillgång även till det mediet så tänkte jag lägga upp en snabb recap därifrån här. Får dock censurera mina bilder något och inte ta med alla då J, denna blyga katt till livskamrat, sällan vill synas offentligt på bild.. Hur som, här är några bildnedslag från våra två veckor i stan. 

Så mycket som är nytt: gröt till frukost! OCH vi har en brandtrappa utanför vardagsrumsfönstret! Hej NY, vi bor här ett tag nu. 

Carmine St

Detta ställe i mina kvarter tänker jag försöka göra till mitt stamställe. Vi ses där om en vecka då @mxr0s
Why not coffee & wine, Christopher St

Dagens rekommendation: ät, drick och sittdansa till Tina Turner (som J idag på lunchen) på ljuvliga Lucky Strike i Soho. 
Grand St

Nästa hipstergrej i sthlm efter jakt och löpning?

Popbar, Carmine St

Lunch. Igår. Alla dessa innergårdar och takvåningar - älskar dem. 
Home, Cornelia St

Älskar även detta! Att det säljs svenskt smågodis (och kaviar) här i West village gör mig till en kulinariskt lycklig människa. Go Webes go!!!
Sockerbit, Christopher st

Tack för glasstips @kdewe! Testade ingefära och det var gudomligt gott. @kusabusa Är detta litches?

The original Chinatown Ice creambar, Bayard st

Pan asian take-out (vad nu det är..urgott hur som). Vin. Emmygalan. Svala höstvindar utanför. Lyckan. 
Noodle bar, Carmine St

Hur det är

Bild: http://liquidhome.tumblr.com/ via http://modinakerlind.tumblr.com/

Idag drar svala vindar in genom myggnätet och lägenheten andas av en höstlig kyla under de tidiga morgontimmarna när allt fortsatt bara är mörker. Det regnar utanför och jag är med gott samvete inomhus och njuter av att hänga runt i vårt lilla krypin.

När vi kom hit landade vi i något som kändes som en tropisk värmebölja. Det var hett. Fuktigt. Och jag vandrade gatorna fram och funderade på hur vi, vår lilla svettiga trio, någonsin ska klara av att bo i Tanzania tillsammans. Jag längtar dit konstant, min själ värker av oklar anledning efter den röda jorden, och det är som att jag har gåtor att lösa där som jag inte ens själv förstår. I stunder när jag funderar på hur dofterna känns och hur vyn från den lilla flygplatsen i Bukoba ser ut så föreställer jag mig att jag är en människa som klarar av det där tropiskt fuktiga. Sen är jag, som här i NY, mitt uppe i det och inser att det är jag inte. Kanske kan jag klä mig rätt och hårdträna min kropp till acceptans, jag vet inte, men här och nu är jag inte där. 

Men sen för några kvällar sedan så kulminerade allt i ett otroligt åskväder. Blixtarna ven utanför fönstret, regnet skvätte in, ac:n överröstade alla andra ljud och vi vaknade upp mitt i natten och frös. Och sedan dess drar svala vindar genom lägenheten och hösten känns mer påtaglig. 

Igår startade vi tidigt och tog tunnelbana och buss ner till Manhattans södra spets för att ta första morgonfärjan över till Governor's island. Ön är en gammal militärförläggning som staten sålde till staden för det historiska/symboliska priset av en dollar för några år sedan. Nu är det gratis att ta sig hit och de har mellan husen av klassisk militärarkitektur byggt upp en rekreationsplats som är fantastiskt härlig. Det är gräsmattor, BBQ:s, glasstånd och karuseller. Och från promenadstråket runt ön kom vi närmare frihetsgudinnan än någonsin tidigare och blickade tysta ut över det som är den södra delen av Manhattan. Ni vet, den klassiska siluetten av finanskvarterens höga skyskrapor som skapar en bild av stan som jag inte riktigt känner igen mig i. Det är 80-talistiska stilideal som präglar estetiken och jag kan inte sluta tänka på hur staden förändrats, hur den såg ut initialt när massimmigrationen började, och ännu tidigare..när indianerna levde här..och på hur många människor som vill bo här idag. Hur gatorna dignar av hus, kvarter och prång och hur många drömmar om en fullgod tillvaro som finns här. 

Vad är det med den här stan? Varför längtar vi ovillkorligt hit? Den som är ett sådant sammelsurium av vardagsliv, fashionstatements, jeansklädda byggnadsarbetare, uteliggare och miljoner och åter miljoner näringsidkare. Platsen där allt är handel och tjänster byts i ett konstant flöde - underhållna endast av wifi och tusentals lastbilar som stånkande fyller på lagren i ett konstant flöde. Folk, min familj, sms:ar och frågar hur vi har det och hur det är här och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Vi har det bra och vi smälter sömlöst samman med staden, det är som att vi aldrig varit främlingar i den. Och det oroar mig lite. 

Vi har inga kartor, vi hittar ändå. Turister tar oss för locals medan vi själva försöker klä av oss så nakna det bara går inför allt det som är vi och samtidigt skapa kulinariska måltider av ampra matvaruutbudet vi, likt de korttidsboende turister vi ändå är, tillåter oss att bunkra upp med. Allt är nytt och samtidigt självklart. Och det känns som att vi är på flykt från allt - och det är ljuvligt. 

Den här mannen

Bild: från http://blogg.mama.nu/kittyjutbring

Beundran jag känner inför honom, mannen jag aldrig fick träffa. Mannen vars proatgé ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Värmen i bröstet jag kände när jag läste ovanstående? Enorm. 

En syrlig bit av det jag lämnat bakom mig

Känner mig som en modern version av Kristina från Duvemåla där jag sitter i en soffa i min lägenhet med fönstren vidöppna mot gatulivet i West Village och njutningsfullt äter mitt sista, syrliga svenska (insmugglade) höstäpple. För nog att de har allt här: men syrliga gulröda äpplen (en av mina största njutningar matmässigt här i livet) det har de inte. Här är de endera illgröna (älskar dock dem också) eller Snövit-röda och båda sorterna är så polerade att de kan agera ställföreträdande speglar om man skulle behöva det. 

Igår kände jag mig också nära alla de personer som fick ta gestaltning i Mobergs-epos. Det var tidig morgon men redan då indikerade temperaturen och luftfuktigheten att det skulle bli en påfrestande dag för tre själar med svala nätter i bagaget, och vi promenerade genom West Village ner mot vattnet med sikte på en av pirerna som ligger nära. Gick ut på den och satt i skuggan av en träddunge och betraktade frihetsgudinnan som insvept i dimma tronade längre ut i hamninloppet. Tänkte på alla de som sökte sig hit då och, som vi, som söker sig hit nu och att vi alla möts av samma vackra symbol. För säga vad man vill om hur det är att komma hit som emigrant och skapa sig en tillvaro utan kontaktnät..vacker är hon, frihetsgudinnan. 

På vägen upp mot Union square (vi behövde fixa en digital adapter till tv:n som lagt av kvällen innan) passerade vi förbi huset där tv-serien Sex and the City skapade en fiktiv känsla av att Carrie Bradshaw bodde. Husets invånare hade försökt tämja folks galenskaper genom att sätta upp ett bedjande plakat och hängt ett snöre över trappan och jag förstår dem. Under den korta stund jag stod i den svala skuggan av träden på gatan och insöp det platsen fick mig att känna kom flera turister förbi och poserade bredvilligt medan deras partner och kompisar fotograferade dem i olika poser. Är inte det lustigt, hur en serie stundtals kan ge en så mycket svar på frågor man inte ens visste att man haft? Stod där under träden, märkligt berörd, och ville på något sätt rikta ett tack till den person som jag med mitt förnuft försökte övertala mitt hjärta med inte bor där. En annan lustig detalj var att jag sedan läste att Sarah Jessica Parker själv bor på granngatan till platsen där jag stod och betraktade HBO:s dopaminpåverkande illusioner och jag gick därifrån funderande mycket på vad hon tänker på när hon passerar platsen - om hon nu någonsin gör det. 

Nej, nu ska jag äta upp mitt äpple. Och ställa om tiden på den här datorn från svensk till NY-tid. Vill på något sätt stänga av alla öppna och irrationella kanaler som för Sverige och Stockholm in i mitt medvetande. Äpplet är ett av dem, om än ett väldigt njutbart sådant. Och, så är det ju från Österlen som så mycket annat vackert. 

Ingenting och allt

Vi är i NY nu. Och gud vad vi är trötta. Av jetlagen och hur den framför allt påverkar D som är fast i kombon mellan Sveriges natt och densamma här. Tillsammans sover vi dock i världens minsta sovrum (men ändå - eget sovrum! - lyckan i det!) och jag och J i kanske världens skönaste säng. 

Så, vi är här nu och mitt i det vi längtat efter. Ingenting har hittills blivit som vi tänkt oss: det är sömlöst och trassliga (trötta) känslor om vartannat. Jag exploderar på rollen som projektledare samtidigt som jag vägrar släppa rollen och hela tiden känns det som att det sitter någon där uppe och drar i våra Pinoccio-trådar och säger "titta här, titta! Det är här inspirationen bor"!

Hittills är NY West Village, ljummen och kvav, temperatur, citron/ingefära och cayennepeppardricka, koreansk foodtruck, bio och vardagsliv. Mer om det där sista sen, måste sova nu. 

Riten fullbordad

Vi gjorde det. Vi stod i kyrkogången. Stod i en tät cirkel tillsammans med prästen och våra närmaste vänner. Vi andades och tog in allvaret i att vi var där. Tillsammans. Sen gick vi in, jag hittade inte min text, samtliga sjöng var sin egen melodi på första psalmen (och jag fick en skrattattack), rad två fick sedan en skrattattack på grund av en högt kurrande mage och däremellan gick prästens ord rakt in i mig, Js hands värme gick rakt in i mig och närheten till Per, Kristin och Ann-Sofie gick rakt in i mig. Och lilla Ds leende - det gick fasen rakt in i oss alla. 

Vi gjorde det. Vår första gemensamma ritual som en liten familj, vi gjorde det ihop - och det gick strålande. Tillsammans firade vi födelse och liv.  Och vårt första halvår tillsammans. Lät våra familjer mötas och lät dem i sin tur möta våra vänner. Tillsammans med våra vänner fortsatte vi sedan att umgås och satte tillsammans punkt för sommaren och vände blad mot hösten, en höst då vi igen kommer vara spridda för vinden på olika platser i världen. Men innan dess, för en kväll, så var vi tillsammans och pratade, skrattade, åt och drack och lyssnade in var alla var. Var nära. 

Jag var nära. 

Vårt kamerabatteri dog efter en tagen bild i kyrkan och jag tänkte när jag satt på innergården medan mörkret föll över de tända stearinljusen att det här, den här kvällen, den får jag fotografera i mitt minne istället. Så det gjorde jag. I det finns Max och Jennys skratt från köket, Karl-Johans tillbakalutade aura av 90-tal, tomma champagneflaskor, Karolina och Kajsas röster, korv grillade till perfektion med hemmagjord ketchup och chim-what's its name - churry?, Per och Juliettes kyssar, Js skratt och mycket mer. 

Kvällen avslutades med att vi alla (på Karolinas initiativ - tack K!) diskade ihop, skrattade och (jag) grät. Morgonen därpå var hösten ett faktum. 

Måndag igen

Bilder: http://icanread.tumblr.com/post/56997259641, http://anothercoolblog.tumblr.com/post/56963089710, http://unscened.tumblr.com/post/46135086895/untitled-by-lux-n0va-on-flickr, http://bohemian-summerr.tumblr.com/och http://loveplusguts.tumblr.com/post/59776958504/spleenmagazine-untitled-feature-44-photography fotograferat av Mathieu Missiaen via http://modinakerlind.tumblr.com