Post-jul, pre-Mauritius

Sitter på Arlanda - färdigpackad, lugn, mätt och glad. Vaknade upp imorse med en surrealistisk känsla, omtöknad av allt julstök men inte liggandes under det sneda taket i mina föräldrars extrarum där jag brukar vakna. Det tog en stund innan jag förstod var jag var och trots att jag känner en viss sorgsenhet över att inte vara hos min familj när lugnet efter julklappshaveriet lagt sig (tiden jag spenderar hos mamma och pappa, vardagen, är så kort numer) så är alternativet helt ok. Turkosblått hav, trevliga människor, långa dagar i sällskap av J - det blir bra.


Julen i sig var som vanligt en tårfylld upplevelse. Grät av glädje. Grät av sorg. Eller frustration. Över att förvandlas (reduceras) till ett barn i det stresskaos som alltid råder, även om ingen riktigt vet för vems skull vi stressar längre. Hur som, på det stora hela var det helt ok. Tomtenissejulen får vänta ett år till..


Hann inte avsluta julkalenderutmaningen och nu kommer det förmodligen vara tyst på den här sajten ett tag. Vet inte riktigt vad jag reser till, om det finns wifi eller internetcaféer. Vet bara att vi blir mötta på flygplatsen, att jag packat två bikinis, en snorkel och tio böcker. Att den här bloggen blivit ett andrum som jag verkligen uppskattar. Och att jag kommer tillbaka. Från och med mitten av januari ungefär.


På återhörande!

Lärdom

Bilder: http://loveandrespect.se, http://loveandrespect.se, http://beatricesandrasofie.blogg.se

Varför lär jag mig aldrig? Att ärlighet i slutändan alltid smärtar mindre än undanglidande dimridåer? När man i jobbrelaterat sammanhang hamnar i en situation där man inte annat än måste redogöra för vad man köpt till sin pojkvän i julklapp, hur ens julplaner ser ut – för alla omkring en ivrar efter att få veta..och killen som tangerar ens jobbsfär, som var/är kär i en, sitter bredvid och får en gradvis slocknad blick. Även om han vet, sen år tillbaka, att jag inte är kär i honom så borde, borde, borde jag varit mer tydlig från första början med att min relation till J är på allvar. Fan.

Armod

Bild: http://peterlarson.net (illustration av Sara Granér)

Det är inte så kallt i Stockholm hittills i år och kanske är det därför som portuppgångar och tunnelbanenedgångar är fyllda av människor som tillbringar nätterna där, på cementen, utan någon annanstans att ta vägen. Jag ser människor sticka till dem kaffe och pengar. Jag ser deras rufsiga kalufser sticka upp från trasiga sovsäckar och mitt hjärta gör fysiskt ont varje gång. Varje dag. Samtidigt som jag är så kluven till att ge pengar eller kaffe. Rädd att det ska vara kontraproduktivt (bekosta knark?) eller vara förmätet. Helt krasst: rädd för att förlora ansiktet, antar jag. Och i egoistisk rädsla för det, eller vad fan det nu är jag sysslar med, så går jag bara förbi. Med värkande hjärta. Varje dag. Varje morgon.

En av mina favoriter Fredrik Virtanen skrev så bra om den obehaglig skattereform som går igenom den 1 januari nästa år. Den innebär att privatpersoner får 25 procents skatte­reduktion på det gåvobelopp de skänker till organisationer som godkänts av Skatteverket. Något unikt i vår historia - det har tidigare aldrig inträffat, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes. Fredrik ser det som en fördelningspolitisk orättvisa där myndigheter i allt högre utsträckning hänvisar människor till välgörenhet och oavsett var vi står politiskt så instämmer jag i allt han skriver. Fredrik Reinfeldt är fel ute och Fredrik Virtanen har helt rätt. Den sistnämnda avslutar med:

 här.

»Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det ­inte behövs. Tiggaren som jag går förbi varje dag ska ­inte ha pengar från min hand, hon ska ha pengar via min skattsedel. Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.«

Läs hela artikeln här.

Lucka 21

Lucka 21: Berätta om någon som du älskar

Oj. Berätta om någon som jag älskar?

Tror inte det kan bli en text om någon annan än J. Han som jag genom åren åtrått, retat mig till vansinne på och som gjort mig ledsen och glad i en salig kakafoni.  Nu är han den som jag avslutar varje dag och börjar nästa med. Däremellan fylls jag av stor ödmjukhet inför vad han känner för mig (fortsatt lätt surrealistiskt) och vad jag känner för honom. Vilken tillit det ligger i det faktum att man låter sig älska en annan människa! Och vad högaktningsfullt jag skiter i just det. Om allt går i kras, om vi skiljs åt, så är jag ändå så oerhört glad för den här tiden. För skratten, argumentationerna. Blickarna, danserna, matlagningen. Promenaderna, peppen, filmerna. Tystnaden. Samtalen. Presenterna. Och till sist: drömmarna.

Jag letade som tusan efter en dikt som jag vet att jag läste på högstadiet innehållandes orden »O att vi möttes«. Internet verkar inte ha hört talas om den men jag vet att den finns där någonstans. Får nöja mig med att mellan raderna recitera andemeningen. Jag tror inte på någon evighet och är helt enkelt bara glad för varje dag som vi väljer varandra. 

När jag var i NY 2008 köpte jag Vogue som hade en bildspecial med Carrie och Big med anledning av att den första filmen strax skulle ha premiär. Länge efteråt kunde jag inte se på den här bilden utan att något brast i mig. Jag tror att det dels bottnade i SATC och hur mycket jag älskade (och identifierade) mig med Carries upplevelser på något twistat sätt. Hennes värld var ljusår från min men ändå så var det något där..som slog an i mig. Funderingar. Upplevelser. Ja, jag vet inte riktigt. (Älskar för övrigt det faktum hur serien kan agera förbandslåda för brustna hjärtan, för även om den kanske inte gjorde hjärtat helt igen så var den ett fint sällskap i våras när en av mina äldsta vänners hjärtan gått itu och vi under några veckor försökte reparera det som gått sönder i min soffa, ömsom tittandes på SATC, ömsom pratandes/gråtandes/skrattandes.) Dels berodde det på att bilden ovan, hur fiktiv den är, på sitt sätt symboliserade stark, passionerad kärlek.

I vilket fall. Städade ut min sista flyttkartong för några veckor sedan, hittade tidningen, bläddrade lite i den och kände, till min förvåning, att bilden ovanför numera bara..gjorde mig glad. Det var fint.

Lucka 20

Bild: http://gestbergman.blogspot.com

Lucka 20: Berätta om vad du önskar dig i julklapp

Vad önskar jag mig i julklapp? Böcker? Något klädesplagg? En bild av Tim Walker (är han inte fantastisk?)?

Jag vet inte riktigt. Folk (i år farmor och J) säger att jag är omöjlig att köpa julklappar till. Jag hävdar det motsatta och menar att så länge klappen ges med mottagaren (mig) i åtanke så blir jag glad för absolut vad som. De skakar ändå lite trött på huvudet (farmors huvudskakning syns visserligen inte via våra telefonsamtal men jag hör på hennes röst att hon skakar) när jag säger så. Antar att jag är en jäkligt besvärlig person att förstå sig på. 

Uppdatering. Fick min första julklapp igår av en sprudlande entusiastisk J. Paketen innehöll hemmagjorda kolor i tre olika smaker plus en ljudbok till mobilen - perfekta presenter. Blev mycket glad!

Och gav i utbyte (vi hade en s-t-r-i-k-t 200-kronorsgräns p g a lågt cashflow och allt det där) ett album där jag sammanställt bilder från, och texter i svårläst handstil om, vårt första år ihop. (Tack för den idén Emily!) Han är glömsk, äger ingen kamera och ja - jag tänkte att det kunde vara fint att ha kort på papper att kunna gå tillbaka och titta på en vacker dag. Han blev glad, det var bra.

Lucka 19

Lucka 19: berätta om en vän som bor långt bort

Jag har en vän som bor långt bort. Bortom hav och vidder. Som valde att lyssna inåt och följa sitt hjärta. Som är stark och skör, men fram för allt modig. Stolt. Och seende. Förbi alla dimridåer och diplomatiskt minglande.

Bäst av allt är att hon, liksom så många av mina vänner, gör mig glad. Bara tanken på att hon finns någonstans där ute i världen, om än i en annan tidszon och en helt annan stadsmiljö, gör mig stark. Klok. Och som sagt väldigt, väldigt glad.

Vi möttes som av en slump känns det som, en midsommar för - var det fyra år sedan?, och fortsatt är vi som järnfilspån som dras till varandra med en obändig kraft - oavsett avstånd, världar eller annat världsligt.

Lucka 18



Bild: http://ayelet.com/, http://jewishweekends.com och http://bortabra.seposeidontravel.se

Lucka 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

Någonstans har jag skrivit av hela Bobo Erikssons brännande intressanta inledning till Urban safaris. När jag letade efter boken igår verkar den vara utlånad, »försvunnen som ett resultat av din givmildhet« som J krasst konstaterade när jag rev bland boktitlarna, och jag tror jag får gå och köpa den på nytt. Numera finns den i pocketupplaga.

Hur som, hans reseskildringar drabbade mig. Liksom hans introduktion »Metropolis« där han konstaterar att »Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort och kramar en metropol även i ett motståndarland. Därför känner jag ofta en besvikelse över att det i all debatt, all politik, alla skriverier ofta är så att länder aningslöst överskattas, respekteras, lyssnas på – medan städer ständigt underskattas.«

Stadens företräden bortom gränser och fördomar framför den överskattade nationen. Staden i ständig utveckling, driven av handel och kommers, där tätheten i mångfalden skapar sin egna identitet. Under friktion och motstånd förstås – sådan som stadsutvecklingen alltid varit. I vilket fall - städer är, för mig liksom för Bobo, en ständigt pågående kärleksaffär.

  

I boken tecknar han ett porträtt av Buenos Aires som gör att jag ända sedan jag läste kapitlet satt staden överst på min lista över drömresemål. Jag ska dit. Och jag ska, å så väldigt gärna!, försöka bo där ett tag. Det är något med hans beskrivningar av de italienska influenserna, maten, myllret, naturen, arkitekturen, färgerna..som gör att jag tror att jag kommer trivas väldigt bra där. Bobo skriver om skratt och gräl, bra och dåliga sällskap och ett socialt umgänge som rasar genom natten tills solen går upp. Bara det. Bara det! Min förälskelse till stan är blind, som kärlek kanske alltid är.  

Bild: http://dn.se

Stockholm har också ett kapitel i boken. I det dissekerar han obarmhärtigt stadens snabba internationalisering och invånarnas extrema resvanor. Men också dess uppgivenhet. »Ingen annanstans har jag stött på så många som så tidigt gjort sitt«, skriver Bobo och DNs recensent Jan Eklund kallade det 2009 - »en märklig blandning av apati och stress som någon omedelbart borde ställa diagnos på«.

Ouch!

Så brutalt. Och ändå (och kanske är det just därför meningen faktiskt gör så ont) så kanske det Bobo skriver stämmer. Alla ska ha resultat så snabbt, så snabbt i den här stan – titta bara på de färdigstajlade hemmen i lördagsbilagan i DN. Titta bara på mitt eget hem! Och vad jag drömmer om i inredningsväg.. Å, grupptryckets gråa filt – ingen ser ut att undkomma dig nu. Förutom kanske i Buenos Aires. Jag sätter mitt hopp till den stan nu.

Kvällsinspiration

Bild: http://convoy.tumblr.com/

Gick hem från jobbet i eftermiddags med en blixtrande huvudvärk. Somnade i soffan lyssnandes till denna fantastiska man (tusen tack K för att du fick mig att upptäcka honom!) och vaknade upp som en ny människa.

J har bestämt sig för att jobba till våren och bara ta de resttentor som återstår efter den här höstens intensiva pluggfas. Så isället för en fortsatt tuff vår ekonomiskt så löser det sig (och jag kan börja drömma om att äntligen kunna avsluta den här renoveringen) men annat kompliceras. Som det här med framtiden. Mål och sånt. Eller vad tusan - utmanas snarare. Väljer att se det så.

Work-shop på Mauritius, here I come. Måste komma ihåg att packa ner färgglada post-its..

Alternativ musik



Bild: http://rslblog.com

Älskar Sharon Jones. Och börjar i ärlighetens namn tröttna lite, lite på julmusiken som jag låtit strömma ut från Spotify de senaste veckorna. Eller, tröttnat? Ge mig bara en dag av lite bockar på min ”att göra”-lista så lägger sig lugnet igen och jag kommer spela Frank Sinatras Let it snow! (min favvo) på repeat hundra gånger till. Hur som – för er som vill ta en liten paus: här är dagens Jul strax. Tar en kort paus från julmusiken som jag lyssnar på på jobbet under dagen.

Artiklar ska skrivas. Strategidokument (nej, det är inte klart ännu..) färdigställas. Behöver helt enkelt musik jag gillar i mig, inkorporerade intravenöst via lurarna i datorn.

Nyår, nyår, nyår



Bild: http://bykes.blogg.se

Och så var det där med klänning på nyår..

Just as you are

Bild: http://abovethelaw.com

»-Good night.
-Look..I (ehrm) am sorry if I been..
-What?
-I don't think you're an idiot at all. I like you. Very much.
-Hmmm.. Apart from the smoking. And the drinking. The vulgar mother. And the verbal diarrhea.
-No, I like you very much. Just as you are.«

Söndagens finaste film på trean.

Lucka 17



Lucka 17: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

 

För några lördagar sen så hade jag och J en av de där dagarna som kan betecknas som perfekta.

Efter en tid av stress, jobb, plugg och en massa uppbokade måsten så planerade vi in en dejtdag med någon veckas varsel. Jag ivrade för uppgörandet av en plan - vi enades om en kompromiss och efter det att J konstaterat att Riddarholmskyrkan (som jag velat se i en evighet) var stängd för vintern så gick vi ner till Fotografiska. Efteråt, när vi konstaterat att kön till fiket var för lång för oss tog vi en varmkorv nere vid kajen och gick in mot stan.

Luften var hög. Himlen blå och det var kallt för första gången på länge. Vi pratade, pratade och pratade. Tog igen tid ifrån varandra och vek av upp mot Strandvägen. Gick in i exklusiva möbelaffärer och målade upp våra framtida drömhem innan vi gick och åt pasta här. Gick vidare till Zita varpå en film jag velat se länge, Nadir och Simin - en separation, började fem minuter senare och bara det faktum att filmen började direkt, att jag fick välja film och att klockan var typ bara var åtta när den var slut var..perfekt. 

Efter det promenerade vi ner till Stureplan, tog tunnelbanan hem, korkade upp en flaska vin, lagade mat ihop, tände en brasa (eller vad det man nu kallar det när man eldar i den lilla eldluckan bredvid spisen - kakelugnsmakandet i andra rummet betecknas fortsatt inte som något annat än ett mindre haveri..) och såg ytterligare en film i soffan.

Och jag vet inte, men det var något med vädret den dagen. Den höga himlen. Solen. Känslan av att ha en hel dag för oss själva. Samtalen. Lyxen av att kunna unna sig en middag ute med ett glas vin till och ett biobesök. Och känslan av närhet. För det var inte det att allt var p-e-r-f-e-k-t – en lång del av samtalet som vi hade under middagen ägnades (på mitt initiativ) åt meningsskiljaktigheter över någon mindre detalj i vår relation, där båda ringhörnorna stred tappert för sin sak, men frånsett det – eller kanske tack vare just det – så var dagen så…bra. Helt enkelt en blandning av ALLT jag älskar i en förpackning, långt ifrån perfekt.

Lucka 16

Jag 5 år gammal tror jag. J är 2.

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Jag som liten? Jag är storasyster och har alltid varit väldigt egoistisk. Velat att alla ska se saker som jag ser dem, från mitt perspektiv. Dessvärre var det ingen, förutom kanske farmor, som gjorde det. Och jag har alltid upplevt mig själv som väldigt ensam. Oförstådd. Och tvivlat på om jag haft rätt (då ingen annan ansett mig ha det) samtidigt som jag varit superstark i min övertygelse att jag var just det. Rätt. Non-stop.

Konstigt det där. Förstår det inte riktigt själv (varken min starka övertygelse och intuition eller min känsla av utanförskap) - och inser samtidigt som jag skriver detta att farmor inte alls var den enda som förstod mig. Mamma gjorde det också. Och kanske pappa (men det sistnämnda förstod jag först efter en tids terapi). Och mamma ömsom försvann som nära bundsförvant, ömsom fanns där, efter det att jag flyttade till London som 17-åring (och ja, även detta har stötts och blötts i terapin och nu är vi nära igen. På vårt speciella, fantastiskt..härliga sätt).

Hur som. Grejen med mig tror jag är att jag alltid, sedan jag gick i lekis tror jag, varit väldigt mån om att visa upp en lyckad fasad utåt i sociala sammanhang. I klassen var jag stark. Stod upp för de ensamma. Fick aldrig någon kille att falla för mig. Fanns där för mina vänner och var duktig i skolan. Hemma bröt jag ihop och var vansinnigt arg och ledsen. Alla känslor som skulle pyst ut i skolan under dagen fick pysa ut hemma och på samma sätt är det fortfarande. Ibland går så mycket energi åt att hålla fasaderna uppe på jobbet och på krogen att jag rasar likt ett korthus när jag väl sätter nyckeln i dörren.

Men, man måste våga älska den man är med alla sina skavanker och jag älskar den där lilla tjejen som var jag med sitt tjocka, långa, bruna hår. Hon som ledde trupperna i klassen på rasterna. Byggde upp fiktiva världar bland buskarna bakom skolsysterns barack. Som spelade innebandy minst lika bra som killarna i klassen. Som skrev ett sådant fint arbete om Afrika i 6:an att läraren tog med sig boken hem för att stolt visa sina vänner.

Jag är inte stolt över min ilska. Och jag är ledsen över att det tog så himla många år innan jag och min lillasyster blev vänner och släppte fram all kärlek som fanns där men som doldes av ständiga syskonbråk och maktkamper. Först när jag var svag kunde vi enas – och jag förstår henne, det kan inte ha varit lätt att alltid vara nummer två bakom mig – den kyrkliga, den sportiga, den duktiga i skolan, den nördiga, den ovackra. Detta über-ess i att hålla fasader uppe. Lätt att förstå att min systers rebellism, och uppbrott från mig, blev vilt.

Önskar bara att vi mötts tidigare. Och att jag förstått att jag bakom alla andra idéer jag hade (och har) förstått hur vacker jag var.  

Ps. Vill ni förresten läsa andras berättelser? Gå in här och se i kommentarerna till respektive luckinlägg. Finns så många andra fina bloggar och historier att ta del av där ute. Och det känns så konstigt att det finns andra som läser mina. Konstigt, men fint. Hey - lyckan i skapandet av små egouniversums i form av en blogg önskar jag alla!

Ps 1. Ser ni kragen på blusen? SOM jag älskade den! Ett av de första plagg som jag minns att jag kände mig snygg i. Kanske startade krag-fettishen redan där.

Lucka 15

Bild: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100114715

Lucka 15: Berätta om en utav dina favoritböcker

Maken. En förhållanderoman. Av Gun-Britt Sundström.

När jag fick den postad till mig av min vän S sneglade jag tveksamt på omslaget. En förhållanderoman? Från 1976? Hade aldrig hört talas om den och kategoriserade den snabbt (och fördomsfullt) som något S grävt fram från sina hyllor, tunga av Vilhelm Moberg, som platsade i den röda 68-rörelsekategorin med fokus på epitet som klasskamp, olycklig kärlek och ja, jag vet inte..nålfilsmattor och..långkok.

Sådan var den inte - snarare dolde den en hemlighet som ömsom fungerade likt ett slag i magen och ömsom en klapp på kinden. Under en period när jag befann mig i ett destruktivt förhållande (eller snarare under de år som följde på uppbrottet och jag fortsatte utkämpa alla slag förhållandet tvingat mig in i i mitt eget huvud) så var den här boken något tryggt att luta sig mot.

Den fick mig att gapskratta, gråta och le i tyst samförstånd - och den gjorde mig (som så många böcker) mindre ensam.

Slår upp en sida på måfå nu för det här inläggets skull och möts som alltid av en känsla av systerskap och av att..jag inte är den ende sedan Don Quijote som gått maktkamper mot osynliga fiender. 

Hon skriver:

»Vår tvåårsdag tänker vi fira med att skiljas. Inte så där brådstörtat och i tillfällig osämja, det misslyckas ju bara, utan i bästa samförstånd och efter en ordentlig förberedelsetid. Den 26 augusti blir lagom, dessutom är det praktiskt att samla bemärkelsedagarna till samma datum, så blir det inte så många att hålla reda på.

    

Vi håller ju av varandra, men vi kan alltså inte enas om formerna för detta havande. Det är olika ”varandra” vi vill ha. Den enda utvägen är att vi ska skiljas definitivt, vi är överens om det, det finns inget vi är mer överens om. I tecknet av den enigheten tillbringar vi sommaren tillsammans, i tecknet av en uppgivelse som gör samlivet milt och fredligt. I början av augusti far vi ut till Ön en sista gång, det är ungefär femte gången jag far ut till Ön en sista gång, men det här ska bli sista gången jag far till Ön en sista gång.

Scenen är lämpad för stilla upphöjdhet och melankolisk mognad. Höststämning, kyla och blåst, och redan fäller träden gula löv. Brunnen har sinat, vi måste hämta vatten i dunkar från en granne som har djupborrat. Vi plockar blåbär i skogen och bakar rågbröd i vedspisen, att existera sysselsätter oss helt.

Höst och mognad och upphöjd resignation: en död i skönhet. Moget och resignerat ligger vi med varandra, och varje gång är den nästan sista, jag avvisar inte hans närmanden eftersom varje gång är den nästan sista.

Av allt detta blir vi naturligtvis så försonligt stämda att vi när dagen är inne omöjligen kommer att kunna se något skäl att skiljas, men om någon av oss börjar antyda något ditåt så hyssjar den andra snabbt. Inte en gång till! Du vet ju hur det blir!

Det vet vi ju.«

Precis så där var mitt liv. I min relation var vi till slut bara överrens om att vi älskade varandra. Och att vi inte kunde leva ihop. Allt annat var återvändsgränder. Det jag tog lätt på tog han hårt på och tvärt om. Det var brustna förhoppningar, brutna löften, sammanbrott, oförstånd, vanmakt, vankelmod och ständigt denna jäkla kärlek som aldrig gick över. Eller jo, till slut gjorde den det och allt blev så himla mycket enklare.

Jag var evigt singel (om man bortser från ett tidigare förhållande men det var liksom mer ett förhållande med en..idol jag hade haft och det blev aldrig på riktigt – kan berätta mer om det någon annan gång) och hade dittills levt mitt liv som en enstöring och på allvar börjat tro att ingen skulle kunna bryta mina barriärer. Men så stod han där en dag, i mitt lilla redigeringsbås på studentradion. Vi bytte några meningar och i hans blick hittade jag på något sätt hem direkt. Kom hem, skrev om mötet i dagboken men tänkte inte så mycket mer på det efteråt. Killar som han brukade aldrig bli kära i mig, men på något sätt knuffades vi den här gången in i varandra så många gånger att det till slut kändes fånigt att inte gå på en dejt ihop. Så det gjorde vi. Han tog mig till Malmö - och visade mig en helt annan värld.

Och sen, några månader senare, förbyttes alla förhoppningar och allt lugn i ramaskrin, avgrundsdjupa gräl och noll tolerans mot..allt. Jag slutade inte älska honom. Han slutade inte älska mig. Tills en dag, år senare, då vi kört så slut på varandra att vi inte orkade slåss längre.

Vi gick åt var sitt håll, pustade ut, läkte. Sågs igen – och då var allt, både det vi slagits för - och emot, bara borta. Och jag sörjde det inte ens längre. Och under den där tuffa perioden av rehabilitering så fanns Maken där. Tack S för den presenten – den räddade mitt förnuft!

Och när jag skriver detta, som alltid när jag tänker på B – så jag önskar att jag kunde gå ut och ta en cigg. Men. Gör det inte. Den tiden är på sitt sätt också över.



Nyårsvisioner

Bild: http://damernasvarld.se/emily/art/225480/hstinspiration_lavendel_rutigt/

Tänk om man kunde ha något liknande det här i sin garderob och plocka fram lagom till dess att bubblet korkas upp på nyår? Eller lagom tills dessa att öronpluggarna pluggas i då Mauritius verkar ha en tradition av veritabel åskmullerfirande med tusentals smällare..



Revidering av julen

Bild: http://levnaturligt.com

Vet ni, en lustig grej? Det här med julen? Stressen, oron att inte finnas där för alla lika mycket, traditioner som man inte riktigt vet vad de är till för, julkorten, dofterna, pysslet, heliga klockslag, heliga rätter, helig dresscode – allt det där? Det finns så mycket jag älskar med julen – förväntan innan, känslan av att ersätta ljus med mörker, dofterna av saker som man tar in från naturen (hyacinter, lingonris, granar, mossor, tallris, enbärsris), hälsningarna om goda jular som man skickar till andra, paketinslagningen och några av rätterna man lagar.

Sedan har det tagit mig jättelång tid att komma till rätta med själva julaftonen. Jag föll ofta i gråt när kvällen var över redan som liten och det var ofta för att julaftonen, själva crescendot av all upptrappning, kändes så..fel. Det var den påklistrade glättigheten, det var finkläderna man skulle ha på sig, det var tusen måsten och människor att hälsa på, det var en spänd stämning mellan olika familjemedlemmar, det var inte en lugn stund för sig själv, det var hets mellan de olika klockslagen, det var ett överdåd av maträtter som ingen tog av, det var ett överdåd av presenter som en slags kompensation och det var presenter där man undrade om man ens var tänkt som mottagare av.

Jag drömde tidigt om något annat och långsamt är vi kanske på väg dit. Min dröm är en jul i en stuga i fjällen. Inga påtvingade bilfärder under dagen, ett nedbantat utbud av mat som alla gillar, lugn och ro och tid för att umgås, kanske åka en tur skidor, spela spel framför brasan, låta dagen bli fylld av det man helst vill göra och se den som en hyllning till det man vill fira. Balansekonomi-Charlie skickade ut ett massmail idag till de som var på hans senaste föreläsning där han skriver:

»Som jag ser det har vi tre alternativ. Antingen kan vi glömma bort att jag ens ställde den här frågan om meningen med jul och fortsätta som vi alltid gjort. Det är självklart det mest bekväma alternativet. Problemet är bara att allt fler upplever just en tomhet i sitt julfirande som kommer sig smygande på allt tydligare för varje år som går.

Det andra alternativet är att helt enkelt göra upp med sina gamla ceremonier och göra något nytt som känns meningsfullt. Man behöver ju inte nödvändigtvis ha skinka utan kan lika gärna köra skaldjursplatå om nu julen bara är en fest och inte en meningstyngd högtid.

Det tredje alternativet är det alternativ som inspirerar mig mest personligen. Det handlar om att skapa mening. Ceremonier kan ta lång tid att bygga upp och julen är nu ändå redan designad, klar och för många människor mycket trevlig.

Använd det som redan finns men lägg till en ny mening till denna fantastiska högtid. Mitt jultips är alltså att i år passa på att bestämma någonting som du vill fira i ditt liv och sedan använda julen för att fira just det.«

Jag skrev just in de jullåtar som vi ska sjunga under julaftonen i datorn. Då Maja numera har en egen repertoar från den öppna förskolan så är Tipp-tapp-låten med och medan jag skrev in texten till den så insåg jag - det är till viss del bland dessa strofer som anledningen till  mina tårar finns. Tänk vilket äventyr de tecknar! Hur allt är i ordningsställt och man smyger fram och under timmarna som lider har världens fest, städar undan spåren och sedan lycklig i hela kroppen går och lägger sig och sover gott. Så många gånger somman har sjungit den sången och så många gånger som jag längtat efter just det där! Äventyret, leken, firandet av glädjen att vara tillsammans istället för firandet av att man håller ett pressat tidsschema. 

Så, så vill jag att mina framtida jular ska bli oavsett de är i en fjällstuga eller ej. Ser den som ligger framför mig som en med stor potential. Bara glädjetårar. Blir bra det.  

En annan sak..

..som gör mig arg:

»– Kvinnomisshandel är ett område vi har svårt att acceptera, säger ordföranden Lars-Åke Lagrell om styrelsens beslut.« med anledningen av domen mot en fotbollsspelare som föll idag.

Svårt att acceptera? Jadu.

Lista eller medlemskap?

Bild: http://noje.cafe.se

Tittar på SVT Play-serien Klubben om F12:s sommarsäsong och blir så jäkla irriterad. Lista eller medlemskap? Alltså hur kan en storstads alla klubbar i centrum basera sina insläpp på listor eller svåråtkomliga medlemskap? Inte konstigt att stan blir segregerad och att få världar krockar. Inte heller konstigt varför jag älskar Bablylon, Söders finest. Man borde helt enkelt aldrig lämna ön.

Apropå naturliga foton..

..så gör ingen det bättre än Maja, nu 3.5 år, med min kamera. Nedan ett axplock av hennes bildkavalkad från förra julen och framåt.  

Lucka 14

Lucka 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit av dig.

Detta med bilder på mig själv är en tudelad sorg för mig. Sorg? Ja, jag hittar inget bättre ord. Kan tyckas teatraliskt men jag tänker så ofta på att jag saknar bilder på mig själv, detta som ett resultat av att jag ofta är den som tar på andra och på att jag de facto inte är en linslus, och blir lite sorgsen av det.

Tycker ofta att jag ser konstig ut på bild (å, självkritiken – haha, ständigt närvarande) och citerar ofta en undersökning jag läste när jag gick på högstadiet som ett försvarstal till min kritik. Studien sa att en kamera, liksom ett människoöga, registrerar det det ser från höger till vänster (eller om det var tvärtom) och det innebär att människor i ens omgivning uppfattar en på samma sätt som kameran. En själv däremot, som oftast relaterar till sitt utseende via ens spegelbild, får en spegelvänd riktning på ögat och det är därför jag alltid (oftast) tycker att bilder på mig själv..skavar något.

Det här med fotografier är ju så tudelat. Vissa människor (företrädelsevis bloggare som          t ex Elsa eller Sandra) tar vad det verkar oproblematiskt bilder på minsta skeende - och deras bilder på sina vänner är så otroligt vackra. För dem verkar en handrörelse med kameran vara hur naturligt som helst medan jag upplever att samma rörelse i andra sammanhang skapar ett visst obehag då det indikerar att man anser en specifik händelse är extraordinär. Folk smilar upp sig. Poserar. Och vad än värre är: de vill sekunden efter det att fotot tagit se resultatet. Vad handlar det om?

Viljan att styra det vi lämnar efter oss är stor. Likaså uppfattningen om att dit kameran riktas - där utdelas statuspoängen. Herregud, gå bara på en gratisläsning av t ex Nöjesguiden och se hur vimmelfotografens negligerande eller plåtande skapar ömsom sorgsenhet, ömsom lycka. Det där med foto är svårt fast samtidigt så vansinnigt vackert. Älskar de som Annie Leibovitz tagit på sin familj i vardagliga situationer genom åren: 

http://calicoandco.blogspot.com   

http://sneakymagpie.com

http://culturevulture.net

I vilket fall. Få bilder tas på mig. Ännu färre av dem klarar sig undan min kritiska blick och jag trodde knappt jag skulle lyckas hitta en bild på mig själv när jag såg ämnesrubriken för denna "lucka". Kom sedan att tänka på ett som jag länge hade som min profilbild på Facebook, taget av en kollega till mig: K.  

K har en godhet inom sig som tycks glida fram i lugna lavaströmmar genom hans vener. Han har, bakom en ytterst nedtonad och putsad fasad, så jäkla mycket driv och sån jag vet inte..passion för estetik som jag superinspireras av. Jag skulle så gärna se honom som en vän. Äsch, det kanske vi redan är förresten. På vårt sätt. 

För två år sen i Åre åkte han och jag skidor ihop med en äldre kollega. Vi hade kommit ifrån både den coola gruppen och den som försökte, men sällan om än någonsin, nådde upp till den föregående gruppens teknikfinesser. Kvar var vi tre och jag var genuint lycklig. Vi åkte skidor i-h-o-p, umgicks och lämnade ingen ensam kvar.

Vid ett tillfälle frågade K om han inte skulle ta en bild på mig. Jag tvekade, men han ivrade. Sedan tog han av sig sina handskar i kylan och fotade och fotade och fotade. Säkert femton bilder innan han var nöjd och hade gett mig bilder där jag (ser bra ut - mind you) i olika poser där jag står på en bergstopp och är glad. Jag blev så varm i hjärtat av hans omtanke. Det var jäkligt fint.

Världens vackraste julsång

Bild: http://joelbernstein.com

Av Joni. River.

Lucka 13

Lucka 13: Berätta om din favoritsak i ditt hem



När jag beslöt mig för att äntligen ta tag i den renovering jag tänkt så länge på så var det tack vare J. Han hjälpte mig att våga - och efter att resolut rivit upp ett hål i halltapeten så var vi i gång. Vi rev tapeter, garderober, loftsäng och bar möbler. Lejde bort golvslipning, tapetserade, målade och (jag) fick impulsen att installera en kakelugn jag fyndat på nätet. Länge var lägenheten ett krigsskådespel. Det var rörigt, smutsigt och hundratals tegelstenar till kakelugnen  överallt. Den nya garderoben lutade i en livsfarlig vinkel vilket gjorde att allt som skulle ha varit däri var nedpackat i kartonger som stod i höga travar runtom i rummet och jag hade typ tre plagg jag alternerade mellan under två månaders tid och vi stod trötta, hålögda, irriterade och lätt chockade mitt i röran.

Herregud, här hade vi nyss blivit sambos. Augustisommaren gled in i en arbetsfas med spackelspadar och annat som vi knappt visste hur man hanterade, vi ville skapa oss ett gemensamt hem men ovana vid den här typen av samarbete. Och så tog pengarna slut lite så där mitt i. Just då, i den stunden, var jag i Hjo och hälsade på farmor och farfar. Jag och farmor gick som vanligt en sväng på stan och på hemvägen tog vi, trots att vi egentligen var sena hem, en snabb runda förbi en lokal konstutställning. Och där var den – min första blixtförälskelse i konstväg. Jag vet inte riktigt vad jag föll för (posen, färgen, motivet?) - jag vet bara att jag älskade den från första sekund.

Alla andra tyckte den var skrämmande och konstig, att jag inte hade råd (vilket jag ju inte hade, rent logiskt, men vad har väl logik med kärlek att göra?) men jag var..fast. Gick dit om igen. Tittade på bilden av tavlan som låg i min telefon (den som ni ser här ovan) om och om igen - ja, den var lite som en drog. Jag hade hittat något som jag älskade, som jag såg att jag ville bära med mig i mitt hem under framtida år, och mitt i allt det kaotiska, dammiga och fula ville jag köpa något som sprakade av färg och ingav hopp om att den där skitrenoveringen snart var över.

Något av det där såg min älskade lillasyster som var generös och betalade den med pengar från sitt sparkonto – så tekniskt sett är den hennes ett litet tag till. I vilket fall, det hon gjorde då, när hon förstod min inneboende ambivalens (logik och klokskap mot oförnuftig passion), och fattade beslutet åt mig var en handling bräddfull omtanke. Och för en gångs skull var det inte jag som alltid var den som hade råd, halade fram plånboken och skanderade att jag unnade den och den personen vad det nu var de tvekade över att själva köpa. Jag var den som blev hjälpt och kanske var det första gången det hände, frånsett alla gånger mina föräldrar gjort detsamma för mig när jag var yngre. Jag var prestigelös och - det var ovanligt men fint.

Bild: http://danskdesign.nu

Sedan älskar jag även denna stol - vårt första gemensamm inköp som gjordes någon gång innan renoveringen startade upp. J fyndade den på Blocket och min kära kollega Hans sa åt mig att sätta en lapp under sitsen och skriva när den köptes. Så där sitter nu en lapp. Med texten »Vår första gemensamma möbel, 13 augusti 2011, Stockholm«.