Det förbrödrande

Det var vackert.

Lugnet. Vidderna. Syret. Alltså skärgården, SOM jag vill bo där. Konferensen då? Psykiskt utmattande. Ändå väldigt fin. Jag var..lycklig. Satt uppe till 01.00. Bara det, har lagt mig kl 20.00 ända sen midsommar. Nu är jag helt slut. Helt, helt slut.

Och har öppnat dörren mot mitt företag igen och jag vet inte riktigt hetsen i att jag gjorde detta. Tror dock inte det kommer leda till så mycket och med stor sannolikhet är det tio arbetsdagar kvar och jag kommer inte komma åter till denna skärgårdsö.

Men ändå, det var fint så länge det varade.

Mammakläder

Ps. Älskade J gick i måndags ut och köpte, på eget bevåg, fina kläder (bl a mammaklänningar i mjukt material) till sin uppgivna flickvän som alternerar mellan att vara en charmig pain in the ass och ett gnöligt kärleksobjekt som aldrig tycker att hon har något att ta på sig. Sist han gjorde det kom han hem med en komplett semestergarderob med linnen, t-shirtar, shorts, blusar och ett par neongula skor. Som var SÅ Columbine Smille men långt ifrån mig..men som jag älskar honom för att han i alla fall tror att det är jag. Alternativt skiter i vad som är jag och köper det han tycker är snyggt.

Solklar fördel med dessa nyshoppade kläder i mjukt material: jag vill aldrig ta dem av mig. Nackdel: i dem blev tydligen magsiluetten abnorm och nu vet alla på jobbet att jag är gravid. Aja. Det var kanske med ett klädstatement som man skulle komma ut oavsett. Nu åker jag strax med baddräkt i resebagen ut i skärgården för en förbrödrande konferens. Wish me luck.  

Min bästa: Annika

Länktips: http://nojesguiden.se/blogg/emelie-thoren

Alla dessa hundar



Bild: http://worldhistoria.com och dikttips som alltid från underbara Bodil http://www.finistere.se/

»Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren och skäller.«  

Werner Aspenström

Dagar som gått



Men inte minnen som flytt. Hej då sommaren (som varade i endast de 14 dagar då vi var i Lerici. Vi ses igen snart!).

Å, Cat!

Bild: Jenni Li för http://www.pitchfork.com/features/cover-story/reader/cat-power/

Dagarna kryper framåt i snigelfart. Det är lugnt på jobbet och jag har nästan ingenting att göra. Känner mig dock lugnare denna vecka än förra. Kläderna sitter bättre, jag går raskare. Jag pratar rappare, ger uttryck för smartare idéer. Och jag har fantastiska samtal med mina kollegor. (Och herregud, inte så fantastiska samtal med mina kollegor också..shit - avtackningsmiddagen igår var verkligen en veritabel genansfest på min bekostnad och jag rodnade och kände mig så..förödmjukad..men vad fan. Det är över nu.) Men - jag har ingenting att göra och det är enormt frustrerande. Men aja. Det kunde varit värre och det är på väg att ta slut. Hur jag än vrider och vänder mig så går min anställning ut och annat stundar. Antingen ny tjänst. Eller ett nytt slags liv.

Fördriver mina dagar genom att scanna nätet och läsa artiklar. Snubblade över den här artikeln om Cat Power/Chan Marshall och föll. För stilistiken. För det journalistiska greppet. För att det är hon. Bästa jag läst på länge. Och å, hon har producerat så mycket fantastiskt material som till exempel denna.

Och artikeln - den hittar ni här.



Återerövran

Det är något med den här graviditeten som gör mig mer privat. Allt jag funderar på stannar liksom i mitt huvud och vill inte strömma ut ur varje por som tankarna gjorde förut. Kanske ändras detta i takt med att jag mår bättre, jag hoppas det..för då allt detta är så nytt för mig så vet jag inte hur många förändringar jag klarar av.

Föreställde mig alltid att en graviditet skulle kännas annorlunda. Mer självklar.

Pernillas healing hjälpte mig tio steg fram på vägen mot det självklara, det innerliga, men fortsatt återstår mycket för mig att återerövra. Mitt nya liv till exempel. Mina vänner. Min njutning. Mina helger.

Jobbstatus

Har jobbat tre dagar nu och det har gått bra. Har unnat mig att ta bussen dit och hem alla dagar men det känns helt ok. Promenaderna får komma sen.

Mitt enda aber är inspirationskonferensen som hölls igår och som (surprise surprise!) gjorde mig onödigt pepp på att fortsätta jobba inom företaget och väldigt osäker på mitt beslut att sluta. Samtidigt som jag veeeet, verkligen vet, att jag upplevt samma sak tusen gånger. Uttråkad till döds, ny inspirationskonferensen, tankar om att "detta ändå kanske är värt att vänta in och sen satsa på", och ja, sen händer inget. Denna gång dock kommer ny vd snart och han verkar riktigt, riktigt bra. Och jag är på en ny avdelning där jag kan (eventuellt) manövrera på ett helt annat sätt. Ja, jag vet helt enkelt inte riktigt ut eller in.

Borde ägna detta utrymme åt något mer djuplodande känner jag men just nu går all energi åt att hålla mig upprätt och välformulerad och antalet tankeväckande böcker och provocerande magasin som läses är förtvivlat få (läs: noll). Så, det får också komma sen.

Håret!



Bild: på Caroline Brasch Nielsen via http://columbine.freshnet.se



Levnadsglad - igen

Bilder: http://notesondesign.tumblr.com/page/7

Tänk, det trodde jag väl aldrig..att jag skulle posta en bild om att framtiden är spännande. Jag har varit så under isen, beyond under isen, och den mage jag hade har dramatiskt magrat av under kläderna de senaste veckorna. Och att gå till jobbet var något jag kände mig halvt vettskrämd inför så sent som i natt. Men nu sitter jag här och..det går bra. Ingen kräkning än. Ett ständigt inflöde av mat. Några kollegor som jag verkligen, verkligen, gillar som kommit och sagt hej. Och ja, jag har tjugo arbetsdagar kvar och snart är de bara 19. Nice. Och läskigt på samma gång.

Ett magiskt skeende

Jag befinner mig på en resa på väg hem från en magisk plats. Om jag tidigare låg i ett mörklagt rum med ångest i en kropp märkt av tusen kräkningar så tvingade jag mig (eller snarare: Kajsa tvingade mig (tack K!)) att resa mig upp och ta det sista halmstrået som fanns. Jag kämpade, bet ihop och kräktes typ tio gånger på vägen dit men sen landade vi på en plats där mitt inre fick liv på nytt.

Jag brinner igen.

Jag höll J i handen och vet knappt vad som hände men liggandes på en filt på en gräsmatta vid en sjö omgiven av kloka hundar tryckte en magisk kvinna på mina yin chen- (stavas säkert annorlunda - för mig är detta så nytt ännu) punkter och mörkret lättade. Jag lättade. Jag ser klarare. Och jag reser hem lyckligare.

Detta är en pånyttfödelse.

Återblick

Ligger bakom mörka gardiner och hör livet och vardagen pågå där utanför. Ser att det är blå himmel där ute men har inte upplevt det själv. Min vardag är satt på paus och består i stort sett bara av ett evigt parerande av illamåendevågor som får min kropp att rista och krumbukta. Låg här tidigare idag och tänkte tillbaka på en tuff period i Tanzania när jag låg på samma sätt i en säng, oviss om när mina plågor skulle upphöra, om de någonsin skulle upphöra, innan jag förstod att det istället var döden jag väntade på.

Jag låg där med hjärnmalaria. Till slut oförmögen att ens lyfta på handen för att kolla på bilderna av min familj och alla jag älskade som låg brevid mig i sängen. Sov inget. Orkade inte byta sida på kasettbandet i walkmannen. Tänkte därför massor och min hjärna plågade mig. Lyssnade på den pågående vardagen utanför fönstret och upplevde att min tillvaro var satt på paus.

Så ligger jag här igenom och likställde på nytt min nuvarande situation med den jag var i då. Teatraliskt, ja men herregud: ni kan inte ana hur synd jag tycker om mig själv. Vettlöst. Sanslöst mycket. Dock, det är några faktorer som förenade minnet med verkligheten - i synnerhet de fysiska symptomen när det är som värst - och jag bestämde mig för att bryta tankelooparna med att lyssna på ännu en sommarpratare. Valde Lotta Lundgren (älskar henne!) och nu ligger jag här och skrattar högt och all min deppighet är borta. Där ser man hur lätt den gråa hinnan var att sticka hål på. Fånigt men..ja, sant. Tack Lotta!

Och ni andra: lyssna för sjutton. Så bra!

Kärlek

På väg till det uppdukade middagsbordet stannar min 90-åriga farfar upp och innan han går och sätter sig ställer han sig vid altanfönstret, tittar ut och säger: "Titta! Vad vackra de är" om humlorna som ivrigt surrar kring blommorna utanför.

Som jag älskar honom för att han säger just detta.