Förändringen

Har tänkt lite till nu och inser att jag har mycket ilska i mig. Det är inte bara det här med middagarna, projektlederiet - det bubblar och pyser, bänder och vrider. Så slog det mig att jag står inför en förändring och att det är det det mullrande vulkanen i mig kan berätta om.

Ok, vi bjuder på middagar - ingen bjuder tillbaka. Det är fine. Jag åker runt och hälsar på alla kompisar och deras nyfödda bebisar, de kommer inte hit och hälsar på. Det är fine. Jag engagerar mig i killarna och tjejerna mina kompisar inleder relationer med, många av mina kompisar frågar inte ett skit om J. Det är fine. Jag tar initiativ till utekvällar, få frågar mig. Det är också fine. Jag lovar. 

Länge har jag varit skitförbannad för att jag tyckt att alla besök jag gjort (som varit härliga men såklart alltid kostat en massa tid och ork som jag haft lite av) inte har getts tillbaka. Jag har tänkt att det är ett givande och tagande rörande allt det jag gjort och gett bort och inte fått i retur men sanningen är ju att jag i samma stund förutsatt att de prioriterat på samma sätt som mig och det är det ju rätt uppenbart nu att de inte gjort. 

Jag är känt mig naken i väntan på att de ska returnera det jag gett men jag inser nu att det har varit fel approach. De har prioriterat utifrån sitt liv vilket de har all rätt att göra och nu är det dags att jag börjar göra samma sak. Slopa skuldkortet. Frigöra låst energi. Och börja leva ärligt och fullt ut. 

Att fira julen på egen hand är en del i frigörelsen. Att fokusera på de vänner jag har här i min närhet och medvetandesfär det är nästa. Jag ska snäva ner mitt fokus. Bli mer egocentrisk. Och bli tydligare. 

J säger ofta att den gången han insåg att han var kär i mig var i den stunden som jag bet ifrån, satte ner foten och berättade vad som var ok och inte ok för min del. Jag gav honom två alternativ om att avsluta vår semi-relation och bara vara vänner eller på allvar gå på en dejt..och det blev det sistnämnda. Den dejten pågår fortfarande och är en jäkla bergochdalbana. 

Jag trodde alltid jag skulle vara hel innan jag träffade någon. Att jag var tvungen att vara det. Men med honom tillåter jag mig att utmana mina skal och tränga djupare genom allt det som skapat skydd runt min själ genom åren. Jag boxar mig djupare och djupare genom alla förträngningar och det gör ont och det skaver men det ger resultat. Jag står snart naken och ser fram emot att successivt iklädda mig en ny skrud. 

Jag vill utvecklas och bli en annan - ett bättre jag. Jag vill inte basera mina impulser på det jag som värnlöst blev jag medan jag var ett barn utan självbestämmanderätt. 

Jag är en annan nu. Och jag försöker efter bästa förmåga och med rätt mycket ilska att ömsa skinn. 

Middagar

Ligger i mörkret och har precis lyssnat på det senaste avsnittet av Hannah och Amandas pod. Har hört dem prata om olika idéer för att göra en middagsbjudning riktigt bra (instruera alla gäster att byta plats vid bordet vid varje rätt), om det perfekta antalet inbjudna (tio) och hur man skapar en magisk stämning och alltid går på djupet i samtalet med den man har bredvid sig. 

Insåg då med stor sorg att mina middagar sällan känns så längre. De är inga gnistrade tillställningar man snackar om, de leder inte till en massa spännande samtal som förvånar, jag vågar sällan ta ut svängarna utseendemässigt och de slutar inte äventyrligt. 

Jag har blivit feg. Jag bjuder styr sällan in till stora middagar längre och jag vågar inte mixa och matcha människor hej vilt. Jag dricker mindre. Jag röker inte. Vi har ingen barnvakt till D. Och jag är tillsammans med en kille som gått från att vara festens omedvetna kit till att trivas bättre i en tillbakadragen roll. 

Energin har sinat. Återinbjudningarna från alla jag bjudit in genom åren är noll. Jag har börjat tröttna och just nu får den där podden mig att känna mig lite deppig. 

Jag vet att man inte kan få allt men finge jag drömma så skulle jag: ha ett inspirerande jobb där jag lär känna en massa nya inspirerande människor, modet att våga bjuda in alla spännande, vackra och intressanta vänner jag redan har och som skulle kunna bli en intressant spretig match, modet att våga styra upp middagarna mer, modet att våga ta ut svängarna kläd- och sminkmässigt, modet att styra upp det här med barnvakt, orken att dricka mer och gå ut efteråt och lusten att svälja förtretet över att ingen av våra nära kompisar aldrig någonsin bjuder igen. En större lägenhet än en på 35 kvadrat kanske underlättar också. Och att ha alla mina närmaste vänner i en och samma stad. Ja, lite som det var i sensomras när vi firade Ds dop - det var en fest som påminde om mina gamla fester och om just den riktning som jag vill ha alla våra middagar framöver. Ska tänka på den när jag summerar det här året och tänker på vad jag vill göra mer av i nästa.

Ett barn? Eller flera?

Bilder: http://vivas.fi/lapsi-on-terve-kun-se-leikkii-huikea-kuvasarja-innovatiivisista-aikaansaannoksista

Ja, herregud. Bilder härifrån - och ja, i artikeln finns än mer traumatiserande bilder än dessa. Alltså barn! Jeez.

Kärnan

Bild: http://annagillar.se/

Försöker fånga julens kärna, den som döljer sig bakom kitschigt pynt, julklappspapper, trötta jullåtar och långa köer. Det som handlar om ett ljus i mörkret, omtanke och vänliga handlingar, en stunds eftertanke och lugn, värme och ro. Om det kristna budskapet och firandet av det vi alla, oavsett om vi tror eller ej, ändå tror på. 

Förlåtelsen. Den gyllene regeln. Kärleken. 

Julpynt

I helgen var mina föräldrar här och det slog mig först nu att det var första gången någon från min familj såg mina julförberedelser. De har visserligen tagit del av dem i matväg då jag bjudit dem på tryfflar, allehanda kolor, knäckebröd, bröd och pepparkakor som jag brukar äta och bjuda på strax före jul men de har aldrig sett vilka adventsstjärnor jag har i fönstret, vilken ljusstake som står på köksbordet och att jag varje år ställer fram det lilla luciaparet, ett av de julpynt jag har starkaste minnen av från barndomen.

Min familj bor 60 mil bort och jag flyttade permanent hemifrån när jag var 19. Inte en advent, lucia eller jul har någon i min familj sett hos mig men jag har kuskats runt årligen till alla för att se deras. Och kanske hade en liten visit vid lucia, som den i år, hjälpt till att grunda den där julkänslan jag så ofta famlar efter utan att riktigt hitta den. De senaste åren, åren innan J, såg mina jular ofta ut som så att jag jobbade oerhört mycket, kämpade mot tröttheten och försökte hitta julklappar som betydde något, kastade mig på ett tåg med andan i halsen och sen landade in i mitt barndomshem där jag fick julstöka än mer och sen kollapsade jag halvvägs igenom julaftonen. 

Anspänningen, ansträngningen, stressen, det stelbenta upplägget, firandet utan riktning..ingenting av det där berörde så mycket som jag verkligen ville att de skulle göra. Jag ville ha en julafton som den i Bullerbyn eller i Katthult men de grönbruna gräsmattorna utanför mexitegelvillan skvallrade om att jag var långt därifrån. 

Det är mycket jag vill göra annorlunda nu när jag bygger upp Ds kommande jular. Jag måste helt enkelt försöka hitta ett sätt att grunda julen i mig innan jag går vidare. Att få visa upp min jul (mitt luciapynt) för mamma och pappa var ett steg på vägen och den där diametrala skiljeväggen mellan våra världar kändes inte längre så dramatisk. Innan har det varit den värld där jag levt som ingen rest till för att se medan jag rest till de andras värld, min uppväxtsvärld, där jag förväntas se allt. Den skillnaden gjorde alltid att min värld kändes surrealistisk och lite sorgsen när jag var någon annanstans än just där och klyftan mellan världarna stegrade sig. Så stod jag sedan där vid busshållsplatsen i kylan sent på söndagskvällen och huttrade i väntan på min älskade 59:a. Blickandes ut över den dystra fasaden till mitt jobb och min känsla inför den åsynen gick med åren från att vara spännande till dyster den med. Utkastad från det invanda, beskådandes det vardagliga, den värld jag skapat för mig själv - min bubbla, så var alltid kontrasten så bisarr. 

Och väl hemma plockade jag snabbt ner julen igen, den åsedd av ingen annan än mig själv, och ersatte pyntet med tulpaner och tomma ytor. Dessa åsedda endast av mig de med men det sket jag lite i. Det var min värld och jag byggde den för mig själv för att jag var tvungen.

Småbarnskomatrötthet

Är ledsen. Kanske mest trött. Vem hade kunnat tro att det är tröttheten som fuckar upp en så gränslöst när man har barn? 

Kände mig ensammast i världen tidigare. Den känslan brukar jag kunna hantera och jag brukar också kunna finna styrka i den. I den bor min rustning, mitt skydd. Men utan ork blev känslan mig en kort stund övermäktig och jag blev ett förvirrat ögonblick inte på det klara med var varken min hjärna eller mitt hjärta var. 

Såg mig förvirrat omkring. Grät. Har nu samlat mig.

Mitt hjärta ligger visserligen kvar på tusen olika ställen men jag skrapar ihop det jag hittar i en liten hög och tejpar ihop. En del finns hos min kusin, en hos min faster, en hos min dotter, en hos min kollega, en hos vår praktikant, en hos min syster, en hos min pappa, min mamma, min farmor, min kille, min fina K och hos ett stort antal kompisar. Hos vissa blir mitt hjärta kvar, vissa delar återkallar jag nu för att få styrka i min egen kropp. 

Jag inser att jag kan inte vara överallt och ingenstans och försöka vårda, peppa, stärka och trösta. Jag vill vara det. Jag trivs med att vara det. Men med noll kronor på kontot och ett långt uppehåll från min terapeut så slår jag mig slätt. Saknar arbetsverktyg och kroknar under bördan.

Jag står naken inför kraven, de jag själv lagt på mina axlar, och inser obevekligt min begränsning. Försöker vrida av mitt känsloregister men det är som att knappen fastnat. Andras känslor drar genom mig som om jag vore ett öppet fönster i vinddrag. Att stänga porten om min själ är som en slagsmålsscen från Sagan om ringen där de goda försöker hålla fortet vid Elms klyfta.

Hade just en 45 minuters frist när D sov sin förmiddagslur. Vad gjorde jag under den? Jobbmejlade. Ringde banken. Diskade. Jamen, hej kvinnofälla. Bara skjut mig.

Oantastlig

Bild: theo-gosselin.blogspot.com/

Mitt inre är oantastligt. 
I mina ådror pulserar nitroglycerin. 
Skymningen beslöjar
och döljer det bleka, blottade. 

Ljusen skapar en illusion
av det som en gång var,
det som aldrig blev. 

Jag köper mig dofter
och strösslar dem över dammet. 
Det som är kvar sen vi reste.
I det damm jag nu bygger nytt.

Saknar en vägg bakom ryggen.
Flydde från den förra i panik. 
Söker lyckan bakom prassliga papper,
bakom det gulörta, glansiga. 
Det skruvade,
krusade. 

Står stilla. Skönjer stormens vrål.
Blinkar långsamt. 
Medvetet långsamt. 
Går strax.

Där jag inte är

Bilder: Miranda Kerr by Eric Guillemain for Vogue Korea July 2013 via http://positivelynoteworthy.tumblr.com/, 

http://devingrrrl.tumblr.com/post/63283842090, http://lacooletchic.tumblr.com/post/67002242040, http://honeysucculents.tumblr.com/post/27907633691, http://modinakerlind.tumblr.com/post/66474148744/glamour-happy-friday-kitties-via-pinterest och http://fuckyeahhotactress.tumblr.com/post/63240299016/phoebe-tonkin-into-the-gloss-frame-denim-october via http://modinakerlind.tumblr.com/

Husmorstips: gör eget äppelmos

Gjorde äppelmos härom dagen för att ha på frukostgröten framöver. Vem hade kunnat ana att det skulle vara världens absolut enklaste grej att göra? Ja, inte var det jag i alla fall som köpt äppelmos på burk från ICA ända tills ja, häromdagen. Hur som, det var det enklaste och godaste jag gjort på länge och blir ni också sugna på att röra ihop några egna burkar så gör man så här: 

1. Skala äpplena. 
2. Klyfta dem och passa samtidigt på att skära loss kärnhus och liknande. 
3. Lägg ner klyftorna i en (tjockbottnad) kastrull med en skvätt vatten. 
4. Koka i cirka en kvart på låg värme. 
5. Slå på lite socker (cirka en deciliter till cirka åtta äpplen, men det där är ju en smaksak och beror helt på äpplenas egna sötma. 

Tack farmor för att du lär mig allt viktigt här i livet! 

Nu drömmer jag om framtiden då jag ska ha åtminstone ett eget äppelträd och jag ser framför mig hur jag på hösten plockar dem och kokar och bevarar smaken av september långt in i snöinsvepta februari-mars. 

Avstånd

Avstånd är vad som gör mig levande. Eller kanske snarare frånvaro från det invanda. 

Det är i glappet mellan rutinerna som jag hittat min sanning och nu gäller det bara för mig att inte glömma den insikten. 

New York var ett befriande glapp. Likaså min ensamma dag idag. Som började som vanligt med uppstigning och amning runt 7-snåret i en mörk lägenhet, tyst tyst för att inte väcka J. Men allt det där känns så avlägset nu att jag knappt vet om det hände på riktigt. 

Sedan dess har jag spenderat min dag helt på egen hand: på jobbet, i biosalongen och nu i en bar. Känner mig som mig igen, den jag var innan allt hände, men samtidigt är min kropp halv och det är som om mitt hjärta konstant kallar på henne. Vrider sig i ensamhet. Söker välbekanta ljud, dofter och rörelser. Saknar hennes lemmar på ett smärtsamt vis och jag inser att den där moderligheten jag förvånat konstaterat inte kickat in visst hade gjort det. I smyg. 

Upptäckten som uppstått i ett vakuum är min viktigaste insikt nu. Jag är en mamma. Jag är fan det. Och jag är mig själv. På samma gång. Glömde bara bort det för en stund. 

Marmorerad inspiration

Bilder: http://notesondesign.tumblr.com/

Var bor mina drömmar nu?

Bild: http://annagillar.se/

Var bor de när jag inte bor där mina drömmar är? Hur ser de ut? Åt vilket håll ska jag gå för att finna dem? Och vari ligger drömmarna i nuet? 

På det tänker jag mycket och liksom prövar idéerna genom att snudda vid dem i hjärnan. Snuddar vid dem, blåser liv i dem, betraktar dem och låter de sedan spricka likt en såpbubbla. Tar upp en ny idé och låter den spela upp ett scenario för mig i mitt inre. Betraktar tyst olika trailers helt enkelt. 

Ja, det är vad jag gör. 

Landade. Och gick.

Bild: http://w-illow.tumblr.com

Så, jag är här nu..på min semester i semestern.

Och om NY var en tid fullproppad av obstinata tankar som var tvungna att komma ut, ut, ut så är det här på västkusten bland alla blommor och havsbriser som lugnet nått in i mig. Jag smälter alla fajter jag tog med mitt egna psyke i West Village och nu tillåter jag mig att ta ett steg tillbaka och betrakta det jag kom fram till. 

Känner mig lite som en konstnär som hög på adrenalin och frustration målat bort timmar av sitt liv helt uppslukad av färgen, penslarna, duken. Som utmattad tar ett steg tillbaka när transen, besattheten, lagt sig och drar djupt efter andan och betraktar sitt verk. Ok. Är det så här det ligger till? Är det det här jag verkligen vill när jag lyssnar inåt? Ok. Det innebär att vi säger tack och på återseende till Stockholm på ett tag? Ok. Är det ok? Ja, det måste vara ok. Det får bli ok. Det blir ok. 

Det är ok. 

Så, jag drar efter andan. Jag tar ett steg tillbaka. Jag försöker låta vinden, klipporna och blomsterprakten omringa mig. Jag rattar runt vår Jeep på svindlande vägar med min kille och min dotter pratandes i baksätet. Jag är lycklig. Och jag behöver en liten brejk från allt..även det här forumet. 

Som det är nu så känns det som att jag aldrig hinner samla mina tankar ändå. Få intryck utifrån når in och jag verkar bara vara i en bubbla under den här semestertillvaron där jag boxas i mitt inre..och visst, allt det skulle jag kunna skriva om här men de där privata spärrarna sitter jäkligt hårt. Tidigare rann allting ur mig och det var befriande. Just nu är det som trögflytande sirap och jag kommer frustrerat ingen vart. 

Så, jag tar en paus härifrån på obestämd tid. Jag landar lite, jag boxas lite, jag landar igen och när de där stegen är tagna som måste tas - ja, då kanske jag är redo att blotta mig och stå naken på riktigt, det som faktiskt är mitt egentliga mål, och våga skriva om hur allt egentligen är. Där bakom murarna. Tills dess: ha det fint. Ni är bra. 

Allt blir bra. 

Instagram 3

Saturday Surf NYC

Detta med att ha ett ställe på Manhattan med tillhörande (prunkande) innergård där ens surfbrädor lite casually står uppradade mot en vägg? Jadu allra käraste Dagny, detta är vad vi kallar en målbild.

Tacombi, at Fonda Nolita 

@mxr0s God nyhet: vi hittade äntligen ljuvligt goda fisktacos. Dålig nyhet: vi hittade dem 100 meter från där du var. (Nära Wholefoods).

Extra Virgin, West Village

Ville skrytfota den godaste svamp/tryffelrisotton jag någonsin ätit. För att lyckas med detta får ni en stilstudio i Dagny-mimik vid provsmakning av detsamma.

Extra Virgin, West Village

Extra Virgin, West Village

Red Rooster, Harlem

Kapade oavsiktligt leadsingerns huvud. Fantastisk sång till brunchen oavsett. Tack för sällskapet @13jorn! Och SHIT vilka moves dessa gospelsångare hade jämfört med oss @linaedlaannie, @fouress, @lellahnovaoch @frokennilsson1..

Poke-poke, Venice beach

AaaaaamAzing. Ren njutning från ett hål i väggen-ställe.

Resten av Venice beach (förutom skateparken) var dock som en deja vu-tripp till mitt backpackande i Astralien 2001. Ovärdigt på alla plan.

Main road, Santa Monica

Jo just det, nu är vi här. Lånar @thejudas-ställe i LA och har det fab.

Jean Paul Getty museum

Blomsterprakten! Rymden! Arkitekturen! Och jag såg mitt livs första kolibri! LAs bergsluttningar levererar, i synnerhet där Mr Getty stått för notan.

Reel Inn, Malibu

Lunch här. (LA-tips 1)

El Matador beach, Malibu

Eftermiddagshäng här. Såg albatrosser! (LA-tips 2).

Instagram 2

Perry street

Min finaste gata.

The High line
Två kompisars kära återseende. Båda gillar skägg. @mxr0s

Minetta Tavern
Drinkar! Tusen år sen sist. Med @mxr0s

@mxr0s hittar fashionabla hotspots för sitt eftermiddagssnack. Här vid sopcontainer i Williamsburg. 

Whyte Avenue

Mitt bästa guldkorn i NY hittills: CB I hate perfumes-butiken. Tusen, tusen tack @camillaeleonora för inspirerande tips (och blogg)! Har för första gången på massor av år hittat en parfym!

Doften? Rökigt, svart indiskt te och bergamott samt en förnimmelse av lukten från bokhyllor fyllda med gamla böcker. :)

St Lukes plaza

Hus på Js nya favoritgata, ett plattracksslag från där vi bor nu. 

Flatiron plaza

Inte ens rosa rosetter på brallorna lurar newyorkborna till att tro att Dagny är en tjej. Har ett skämt om crossdressing på läpparna tio gånger om dan men har ännu inte vågat säga något högt. 

Long beach

Hej 2 oktober!

Att den här stan även har stränder som denna evighetslånga! Nu kommer jag aldrig vilja åka härifrån. 

The Pace Gallery

Att gå på konstgallerier i den här stan är som att gå på tusen gratismuseum i miniatyr. Här: Irving Penn, en av mina idoler. Tack @elinkling och @jonas_kleerup för era Chelsea-tips!

Saknaden.

Maktsymbolen bakom nål och tråd

Bild: thefashionguitar.com

Isabel Marant, en favoritdesigner, och bild ovan från hennes samarbetskollektion med HM. När J frågade om vi skulle hänga på låset när den släpps så svarade jag med en lätt suck nej och kände det där välbekanta mörkret i bröstet som kläder generellt tyvärr genererar numera. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill ha längre. Vem jag är klädmässigt och stilmässigt - och trots att jag bor nära ett av världens mest shoppingintensiva kvarter där alla, verkligen alla, märken finns så hittar jag ingenting. Jag går in. Och jag går ut i affärer. In igen. Och så ut. Med tomma kassar, tom blick och tomt hjärta. 

Just nu läser jag (eller försöker läsa snarare..min lästakt är så långsam att man knappt kan kalla det för läsning) Artur Domoslawskis bok A life om Ryszard Kapuściński och påminns gång på gång vilket stigma det är att inte ha en garderob, en apperance, som är i symbios med ens inre. Hur mycket värdighet ett par skor kan representera och hur mycket makt och prestige mode inkorporerar. Och hur jäkla skral man känner sig utan alla dessa kraftelement. 

Dels sätter min kroppssiluett sina begränsningar och det är ett sorgligt kapitel som jag inte ens orkar andas något mer om här men det upptar mycket av mina tankar. Men framför allt är det det att jag inte vet vad min stil är längre. Jag går in i den ena butiken efter den andra och tänker att allt de vill sälja där inne måste vara utformat efter en helt annan målgrupp som inte är jag. Kan det vara så enkelt att jag inte hittat min affär? Eller att jag behöver ett nytt tänk? 

Funderar mycket kring skräddarsydda kläder och möjligheten att designa kläderna själv. Häpnar efter detta nya att människor köper kläder och sedan går till skräddaren och syr om dem - hur kan jag inte ha tänkt på det tidigare?! Och detta trots att jag är ihop med en kille som gör just det med typ varenda plagg han äger. Jag är snarare sådan att jag provar ett plagg och sitter det inte bra (vilket då sällan gör..) - ja, då ratar jag det och går ledsen ut från provrummet. 

Andra dagar har jag mer tillit till min gamla garderob och tänker att det är på skorna det fallit. Att jag faktiskt har en stil jag gillar men att jag aldrig har fått till det på grund av att jag haft för få skor.. Andra dagar tänker jag att jag inte har någon stil alls och gör långa listor på alla plagg som jag skulle behöva. Utan att ens veta i vilken stil de ska vara..

För behöver kläder, det gör jag. Just nu har jag inte en enda bralla som passar, inte en enda långärmad t-shirt, knappt några t-shirts..ja, allting fattas mig. Alltså, herregud..som jag håller på och vrider och vänder på det här, ni anar inte. Nonstop i eviga cykler. Jag tittar på folk och försöker memorera känslan de ger mig så att jag kan ta med den in i närmsta affär. Väl därinne står jag och fingrar på allt igen och tycker antingen allt är svart, grått och trist eller så har jag med mig allt från skira blusar till skejt-hoodies in i provrummet. 

J sa häromdagen att de mest trendmedvetna japanerna ofta har tre särpräglade stilar och kanske är det där jag får hamna helt enkelt. I tre olika personas. Den dagen jag faktiskt hittar något i affärerna../landar i mig själv/lyckas träna bort allt onödigt hull/mår bra inifrån och ut. 

The gentlewoman

Bild: http://thegentlewoman.co.uk/

Idag är det hett och fuktigt igen. Jag sitter i skuggan under ett parasoll och dricker lemonad (Denna dryck!!! Ljuvlig! Varför finns inte den på vartenda hak hemma?) och läser ett av de bästa magasin jag läst på evigheter. 

Hörde om the gentlewoman inför förra numret med Beyoncé på omslaget men när jag skulle köpa det i födelsedagspresent till Kristin så var den tyvärr slutsåld överallt. Senaste numret kom ut i veckan och jag kan rekommendera a-l-l-la att köpa det. Särskilt du, Kristin, jag tror du skulle gilla.  

Det är inte lättillgängligt men heller inte överdrivet alienerade. Man lär sig otroligt mycket nytt men får, till skillnad från så många klassiska mansmagasin, det inte översittaraktigt skrivet på näsan utan kunskapen masseras med en mjuk och fast tonalitet in i ens medvetande: och jag älskar det! 

Magasinet marknadsför sig själva så här: 

Och ja, de har ett fräscht, intelligent perspektiv på mode och ja..det som stavas livet. I senaste numret om hur man packar en resväska med hjälp av sin fantasi, om en webbsajt där två kompisar samlar elegant skrivna bokrecensioner/sågningar och om en svensk mathistoriker som skräddarsyr samtliga av sina kläder någonstans i Tyskland. Spretigt, ja, men jäkligt smart gjort. Som jag längtat efter denna raffinerade journalistiska delikatess till vackert, feministiskt modemagasin. 

Jag vet inte vem jag är, jag vet bara vem jag vill vara

Bilder från Dries van Notens ss14-visning via http://ida.freshnet.com/