Inga hämningar

Ok, nu går jag med huvudet högt till ICA iklädd ett par Snobbenlångkalsonger från tidigt 1990-tal. //#inga hämningar längre, #tvättid, #nöden har ingen lag # aka bryr mig egentligen alldeles för lite över det här stilförtappet

Triumf

Lyckades med konststycket att mätt och glad komma ut i solskenet igår med mätt och glad bebis - vilken triumf! Jag är ledsen att inläggen här är lika sporadiska som mina utekvällar numer men än så länge är stunderna som jag kan hänga själv utan att D vill ligga typ på mig så få att jag hellre sover de stunderna än sätter på datorn. Men, jag kämpar på mot en förändring. Gårdagens triumf är ett steg i rätt riktning och jag är mäkta stolt!

Vårtecken

Amning. Frukost. Amning. Vikning av tvätt. Tre vårtecken i form av några gula krokusar och en snödroppe mot en solig trävägg samt en fluga på vinglig premiärflygning (Carmen Westlunds lärjungar: antecknar ni?). Vårpromenad. Smältvatten. Amning. BVC-besök. Viktuppgång. Amning. En snabb fika i solen vid bullrig Ringväg. Våfflor istället för mat till lunch på grund av katastrofalt lågt blodsocker. Amning. Tvätt av nedkissade lakan. Hångel. Torktumling. Amning. Funderade på att påskpynta men gick och la mig istället. Sömn. Amning. Betalning av räkningar. Amning. Middag på de mest underliga ingredienser då bara tanken på att gå till ICA var förlamande. Amning. Fotboll. Te. Sen: sömn.

Orutin

Leverpastejen ligger utanför sin plastförpackning på köksbänken. Mjölken står bredvid, liksom filen, sylten och de halvätna apelsinklyftorna.

Orutinerat.

För vi två ligger i soffan och botar det magonda genom att ligga tätt, tätt ihop med hennes lilla bröst på mitt stora. Långsamt låter hon sina små fingertoppar följa min huds konturer och sedan t-shirtens halslinning. Hon trevar sig fram och flyttar kroppen tills hennes duniga huvud kilat in sig under min haka i den vinkel där hon tycker om att somna in.

Hon gnyr ibland. Hennes andetag är flämtande. Och jag kastar då och då en blick bort mot köket och får små, snabba styng av dåligt samvete över den kvarglömda maten men det går lika snabbt över. Tänk att jag får uppleva detta: att en liten, liten människa som ligger tätt intill mig kommer finnas kvar i min medvetandesfär, placerad närmast hjärtat, för alltid. Och jag i hennes sådär som det allt som oftast blir med ens mamma - även de gånger man är arg och frustrerad på henne.

Tänk, här ligger vi under ett täcke en gråtrist söndag och vi behöver inte göra någonting. Vi kan till och med skita i mjölken. Vi kan bara låta våra fingertoppar treva sig fram, andas in varandras dofter och sen ska en av oss misshandla den andres bröstvårtor med en aldrig tidigare skådad glädje och frenesi.. Det är fint det ändå.

Vårtecken

Häromdagen kom J hem med en present till mig från sin bodyinköpsrunda på HM. Hittills mitt finaste vårtecken.

Team M & D

Jag vet inte om det går att förstå min oerhörda glädje över att den här första dagen ensamma har gått så bra. Det är helt otroligt! Jag har i och för sig inte hunnit äta upp min frukost än (klockan är 13.36), jag har inte hunnit bortsa tänderna eller bytt kläder och vi har inte kommit ut i den friska luften men det skiter jag i. Hon och jag klarade det!!! Team M & D!

Mest glad är jag dock över att inga tårar föll från mitt håll och att den här utsikten över hennes lilla håriga huvud, och känslan av hennes varma kind tryckt hårt mot mitt nakna bröst, är min.

Den är verkligen min.

(Och ok, nu kom tårarna.)

Bara en kärlekshistoria

Det här är så vackert. Läser ikapp gamla DN-tidningar med D på ena armen och tränar mig i att göra allt annat med vänsterhanden och det går väl sådär.. Vacker text, eller snarare en vacker historia, genomtränger dock allt annat - till exempel det enkla faktum att en frukost inte riktigt äts på det sätt som det hittills gjorts längre. Och saggiga cornflakes och kallt te verkar vara mitt nya. :)

Hur som. I artikeln av Anna Bodin säger Amanda Ooms att hon bara haft en kärlekshistoria, med mannen hon kallar sin brännmanet. Han som är "lång och mörk. Skonummer fyrtiotvå. Speciella kännetecken: Om jag möter honom på en bar, går vi antingen hem tillsammans, eller också släpar sig nåt med mitt namn utan skor och ansikte mot den tomma lägenheten."

Och jag älskar hur hon beskriver sin kärlek till Joakim Thåström. Hur de möts när hon är sexton och hur hon senare i livet, när deras av-och-på-relation tio år senare har tagit slut, alltid tänder ett ljus i de kyrkor hon besöker med en enda bön: att en dag bli tillsammans med honom igen.

Hon längtade. "Som ett brinnande träd. Inte en frusen sjö." Och så en dag så tar hon mod till sig och hörsammar uppmaningen att höra av sig och slår hans nummer. Vilken uppmaning? Det säger hon inte. Men visst är det så ibland att man bara vet inom sig vad man borde göra? Man får en dröm, eller en tydlig bild i sitt inte, och den där bilden bara pockar och pockar och pockar på uppmärksamhet tills man lyder dess uppmaning. Så har det i alla fall varit för mig många gånger. Och en väldigt lång period gick jag också omkring och väntade på uppmaningar som aldrig kom. Det var bara grått damm i mitt inre och då började jag i terapi. Det är dock en annan historia.

Detta är Amandas och hon säger att hon hörsammade uppmaningen om att lyfta luren och slå det där förbaskade numret i väntan på att höra en stämma man älskat (älskar) och aldrig glömt tills "när tiden [var] mogen. Ibland tar det avsevärt mycket längre tid än man tror tills det blir det." Och så avslutar hon med att konstatera att allt detta, det som hon nu bland annat skildrar i sin enmansföreställning Tåla Mod på Dramaten, ju är "min kärlekshistoria.

Jag har bara en, de andra var bara tidsfördriv, förblindelse eller överlevnad."

Två veckor

Idag firar vi att D funnits två veckor i den här världen utanför livmoderns pool. Idag är också första dagen som jag och hon spenderar på tumanhand med J på jobbet. Hittills går det över förväntan och det gör mig väldigt glad. Det magonda har lagt sig och vi har blivit bättre på att tolka varandras signaler. Hej och hå, nu kör vi till klockan 14 då avlösningen stormar in med ett leende.

Sovstund

Här ligger hon nu: stilla, stilla på min ärrade mage. Den som svällde bortom alla tänkta proportioner för att ge rum åt hennes sparkande små fötter. Nu är den mjuk och liksom upplöst, likt en heliumballong den fjärde dagen när den lite sorgset förlorat sin kraft att flyga och bara skräpar runt i rummet. Magen, ja. den är strimmig. Blek. Varm.

På den ligger hon och sover, under mina ömmande bröst. Efter helgen som krävde många tårar från oss båda är vi nära på ett nytt sätt. Och hennes andetag är så fjäderlätta att jag riktigt får spänna min hörsel till det yttersta för att höra dem.

När börjar man älska sitt barn? I mitt fall kanske när oron släpper. Oron för allt som är nytt. För att kunna ge mat. För att göra detta bra. Så när det släpper - och den förbaskade overklighetskänslan.. när släpper den? Jag sitter här och tittar på henne och förundras över hennes väsen. Vem är den här lilla personen utan ett drag av mig? Hade hon inte kommit ur mitt sköte hade det varit en lågoddsare att hon var min för hon är så lik sin pappa. Kanske en skönhet, men det är oviktigt. Som Johan Renck säger i Värvet-intervjun (å, lyssna på den!) att alla olyckliga människor han känner är vackra - de vet aldrig om de är omtyckta för den de är eller för hur de ser ut. Så har jag, alltid en av de ovackra, inte sett det tidigare men jag insåg direkt när jag hörde det att det till viss del är sant. Oavsett, hon är hon och det är fint så. Det är bara det att jag jämför mig med andra föräldrar som jag hör säga "att bara de såg sitt lilla barn så visste de p-r-e-c-i-s" och själv känner jag mest att hon är lika främmande..som ett litet rart ET-ufo.

Allt är så overkligt just nu, tänk att vi verkligen blev föräldrar - och till just denna lilla coola krabba! Att sitta bredvid D är faktiskt att insupa något av hennes coolness, hon är så mycket en egen person redan. Klar med vad hon vill - helt inställd på överlevnad och både jag och J upplever hennes integritet som väldigt stark. Hon är likt ett väsen. Med väldigt mycket magknip.

Och apropå skönhet så frodas min egen ytlighet sittandes i soffan tittandes på kändisarnas instagramflöden. Det är drinkar, utekvällar, smink och goda middagar. Själv äter jag min fil med saggiga flingor och förbannar min oförmåga att vara lycklig här och nu. Att jag alltid vill vidare och helt plötsligt börjat klandra mig själv för min ostädade look.

Jag har ett nyfött barn mot min mage. Hennes lilla huvud mot min nakna underarm är som ett element. Hennes lugna snusande är det enda som hörs i den tysta lägenheten. Jag måste försöka landa i detta.

Dagny

Och just ja, hon kommer att heta Dagny.

Nu är det bestämt trots alla våra senkomna farhågor. Namnet som funnits med ända sen vi förälskade oss i den här butiken i NY och inofficiellt döpte henne till det där och då.

Ps. Dock pappa, så kommer vi kalla henne [Dagg-ny] och inte [Dang-ny], bara så du vet.. :) ..du som redan kallat stackaren för [Dangan].

Långsam anknytning

Mina lemmar är trötta. Mitt huvud är lite trött. Och mina ögon. Det är dock meningslöst att försöka sova lite till - snart kommer mina föräldrar och min syster hit och då ska jag ha försökt hunnit att duscha, bädda och äta frukost innan dess. Känns väldigt ovant att faktiskt ha något inplanerat som gör att mysbrallefasen de facto har ett tidsutsatt slut denna morgon men det är helt ok.

Ligger här ensam i sängen, medan J gosat ner sig i soffan med D på magen, och tänker på anknytning. När man knyter an, när man börjar älska och när man blir beroende. Av den där lilla, lilla människan.

För mig är det en långsam process. Jag finns här helhjärtat och likt en furie står jag upp så snart hon behöver mig - min kroppsvärme, mina gungande armar eller min mjölk. Men samtidigt upplever jag hennes integritet som så stor att jag inte kan störtdyka in i hennes sfär och ge henne tusen kyssar (som hennes mormor gjorde med så mycket kärlek och ömhet när de sågs första gången igår) utan vi går mer långsamt fram. Lär känna varandra. Och detta kanske är konstigt?

Oavsett struntar jag i det - oförmögen som jag är att göra annat. Kanske är det bara så att vi behöver lite mer tid på tumanhand för att riktigt landa i varandra. Förstå vilka vi är till varandra, denna lilla ufounge och jag. Utan ett drag av mig, möjligtvis med undantag för öronsnibbarna :), ligger hon tätt mot mitt bröst och memorerar mig med blicken - hon som är helt sin egen. Och jag memorerar henne, det gjorde jag redan första dagen på BB, och jag tror jag skulle hitta henne bland tusen andra nyfödda bebisar.

Tänk, jag är mamma nu. Jag vet inte riktigt hur man blir det eller hur man är det..jag kör mest bara på. Och tänker att vi hittar riktningen tillsammans längs vägen, och på den hittar vi säkert också varandra. I sinom tid.

Zen sen

Tiden till personliga andningshål är tämligen minimal. En feminutare i morse när jag läste ikapp gamla DN Kultur fick mig dock att skratta högt - det var fint. ÄLSKAR Rocky.

Zen sen. Borde också tatuera in det.

Ömsar skinn

Tidigt imorse blev D en vecka gammal och det känns som att jag långsamt ömsar skinn. Den där jobbiga, tunga uniformen som paralyserade min kropp ligger avlagd bakom mig och det är med nygamla steg jag återgår till den jag en gång var. Det faller fortsatt fler tårar, min kropp rister och gör ont av amningsfebern och jag går fortsatt som en åldrad pensionär men trots det känns allt friare och luftigare.

Egentiden är dock minimal och vi stretar på alla tre för att hitta våra rutiner. Vi njuter och djupandas i en salig blandning och eldar i varenda eldstaden vi har för att hålla värmen dessa blåkalla vårvinterdagar. Allt är annorlunda och samtidigt inte. Dock är det som att man har en stämpelklocka i huvudet och hela tiden måste återapportera utgången av ens värv. Har det kommit kiss? Har det kommit bajs? Mår hon bra? Är hon hungrig? Ja, allt är nytt och ibland även svårt men hittills kommer vi ändå framåt i den här äventyrsbanan.

Pausfågeln Jesper Waldersten

I väntan på egna ord får jag använda andras. Kommer dock snart tillbaka hit - måste bara få mitt inre att landa i alla nya rutiner och det faktum att en liten, liten (dock väldigt cool och robust) tjej behöver min värme och min mjölk för att ta sig igenom sin dag.

Igår fick jag feber och fick åka tillbaka till sjukhuset men efter en natt av svettiga lakan känner jag mig som vanligt igen. Hoppas ni har det bra!

Här är hon!

Hon som segrade och vann. Hon som långsamt ser den nya världen an.

Själv är jag helt slut och ligger i sängen i väntan på ett järnpåfyllande dropp. Allt är skimrande och skört på samma gång. Och väldigt, väldigt vackert.

Sanningens sekund

"Kanske är det här de konstigaste dagarna du någonsin kommer att uppleva", sa min fina, kloka kompis Lotta idag och hennes ord löste upp en trög spärr i mitt inte. Äntligen var det som att någon på riktigt förstod, som att JAG på riktigt förstod, vilken pärs dessa dagar har varit och stundtals är. För nog är det här de konstigaste dagarna..de är liksom helt fria från att någon annan ber om min uppmärksamhet och distraherar mig - jag svävar viktlöst, ljudlöst som en flytande nebulos i en stilla pool. Det är inga jobbuppgifter, inga kollegor, inga måsten, ingen som behöver mat lagad..bara jag och min fulla uppmärksamhet på det som inte händer.

Inför den här väntan saknar jag referensramar och har endast min eländiga kropp som redskap för att tackla ovissheten. Och här ligger vi, jag och bebisen, åtskilda av lite hud och väntar båda på att nå denna graviditets vägs ände i laglöst land långt bortom kompass och nedärvd kunskap. Bortom klockslag och datum - även om min vardag strikt inrutas just därefter. Det är en dragkamp, en operett över livets mysterier. I synnerhet när det knappt går att föreställa sig vad som väntar på andra sidan.

Mina bröst, kommer de fyllas av mjölk och kunna nära ett barn? Mina händer, kommer de förmå ge tröst, värme och närhet? Min röst, kommer den få den lilla att komma till ro och känna tillhörighet till vårt hem? Har ju klarat tusen saker av vitt skilda karaktär genom åren (tänk bara när jag inledde min servitriskarriär (total katastrof by the way), projektledde resor för hundratals personer över nationsgränser till fotbolls-vm utan att kunna något om detta och vårdade aids-sjuka och döende i fallfärdiga baracker med endast mina händer till hjälp) så varför skulle inte det här gå? "Vi får bara en kompis till att hänga med", som J resonerar. Och det är väl så.

Allt är egentligen förtvivlat enkelt, det är bara den konstiga tiden som lurar min hjärna att tro att världen är svårare än den egentligen är. Och tanken på att konstigare än så här det blir det inte befriade mig från ett gytter av inre återvändsgränder.

Allt är ljust. Allt blir bra.

Tips från coachen

Länktips: http://lovelylife.se/blogs/mats-erik-setreus

På min lista står några få trista to do:s kvar sen dess att jag slutade jobba och skramlar ihåligt. De är av praktisk natur och betydelsen av att de blir gjorda kan mest liknas vid att en byrålåda städas ur. Det är skönt när det blir gjort men ingen lider någon större skada om det inte blir det heller. 

Såg ovanstående lilla tipsfilm och insåg att när min kropp tagit sig igenom den här metamorforsen så är det hög tid för mig att konkret (det svåraste av allt!) formulera mina framtidsmål på papper. Vackert papper. 

Tills dess ligger fokus på saker av mer praktisk natur. Ska enligt min barnmorska ringa och boka tid för en överburenhetskontroll till på fredag idag. "Lycka till" sa sjuksköterskan på BB glatt innan hon gav mig rätt nummer till Specialmödravårdens akutmottagning när jag råkade ringa fel och hamnade hos dem tidigare i morse. Tänkte där och då att hon menade med livet i allmänhet och blev lite glad men inser nu, tjugofem resultatlösa samtalsförsök senare, att hon menade med att komma fram till denna akut(?)mottagning över huvud taget.. 

Hej, hej..

..och nej, nej. Ingen bebis i antågande här inte.

Har gått i backar. Monterat ihop barnvagnen. Och ringt en massa viktiga samtal. Är med andra ord helt slut. Ska sova nu.

Bokgenomgång

Bilder: http://ida.freshnet.se/ och http://notesondesign.tumblr.com

Tänk att få svepas in i en roman och inte hitta ut på en lång, lång stund. Inte en roman som får ens hjärta att skrumpna och djupdyka ner i något bottenlöst svart..utan som får en att må bra och bara vilja streta på in, in, in bland sidorna och i historien. Få böcker, om ens någon, har gett mig den känslan på sista tiden och jag saknar det. Kanske är jag för mycket i mitt huvud och har svårt att bara kasta mig loss, kanske har jag bara inte stött på den typen av böcker på ett tag. De jag läst på senaste tiden, och känslorna de fyllt mig med, är i alla fall dessa:

• Peter Robinson Before the poison: Ingen tankekraft behövs läsandes den här boken. Allt puttrar på och ja..den är ett trevligt tidsfördriv. Gillar mest att jag fick lära mig så mycket nytt om hur situationen var för de kvinnor som under andra världskriget följde med stridande trupper till sydostasien och behandlade dem där. Att de fanns hade aldrig tidigare föresvävat mig. 

• Kajsa Grytt Boken om mig själv: Intressant då den är så t-o-t-a-l-t självutlämnande. Som en dagbok där alla ens innersta tankar får skrivas ut, ocensurerat och alldeles oavsett hur nakna, fula och privata de är. Samtidigt skriver hon vackert och på det hela taget är historien hon tecknar, för en skvallerintresserad människa som jag själv, ett sant nöje. Plura! Tåström! jamen, ni förstår. 

• Marcus Samuelsson Oui chef!: Den tar en inte med på så mycket inre resor men den är helt klart läsvärd och intressant. Gav mig en nyttig feedback om hur det är att faktiskt skapa sin karriär långsamt och tillåta sig hundra skitjobb på vägen - det får helt enkelt ta tid om målen är tillräckligt tydliga. Och SOM jag vill käka på hans Harlem-restaurang Red roaster nu.

• Lotta Lundberg Ön: Den här skrev jag om tidigare, gjorde jag inte? En antropologisk roman, inte ofta man ser det, och intressant i hur den utmanade min egna bild på sexualitet och andra kulturers beteenden. I det här fallet skildras ett paradisiskt öliv ur en svensk kvinnas ögon. Hon kommer till den tropiska ön som AT-läkare på flykt från tristessen i Uppsala och landar mitt i en social tillvaro där sexuella relationer inte är knutna till monogama parförhållanden. Och blir såklart kär och etablerar ett liv i samhället. När sedan brittiska turister upprörs över att deras dotter dras in sexuella vattenlekar med öbornas tonåringar tvingas den forna kolonialmakten reagera och undersöka det hela med tillresta myndighetspersoner och mitt i fukten bland palmerna och den hemmagjorda spriten vecklar en intressant historia ut sig. Blev dock lite ledsen av den.

• Denise Mina Gudar och odjur: Denise har också en förmåga att fånga allt som är svart, grått, avgasfyllt och fattigt med Glasgow och tatuera in känslan av uppgivenhet på min hud medan jag läser hennes böcker. Det är en obehaglig upplevelse men i hennes böcker finns alltid en historia som drar iväg på något deckaraktigt strövtåg och som agerar motvikt till allt det mörka. Så även denna gång då ett bankrån med dödlig utgång nystas upp. 

• Henning Mankell Minnet av en smutsig ängel: Den här boken är nog den som kom närmast känslan av att dra med mig ner i djupet bland sidorna. Den var sorgsen, och gjorde mig därmed sorgsen, men jag blev framför allt superfascinerad av att man i Maputo i gamla förteckningar från tidigt 1900-tal hittat listor över hur invånarna i staden betalat skatt. Under fem-sex år, runt 1905, är den person i staden som betalar mest i skatt en svensk kvinna som driver stadens mest populära bordell. Detta faktum, som är helt otroligt i sig, lägger Henning som grund för sin historia och sen tecknar han en plausibel historia. Mycket, mycket intressant. 

• Amanda Svensson Välkommen till den här världen: Den här skrev jag också om va? Gjorde mig väldigt ledsen och var en pärs att ta sig igenom. Gillade hennes debutroman så mycket mer. 

• Mikael Romero Tobleroneaffären - Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: Herregud, tänk att hon hade en presschef som var helt rookie för den typen av uppgift och att han utan hjälp av någon annan fick försöka reda sig själv så gott det gick? Fylldes av vantro samtidigt som jag själv, haha, har en arbetslivserfarenhet så snarlik hans att det blev komiskt. Bara att i mitt fall så gick det inte så snett som i detta men herregud, det kunde det ha gjort.. Nästan i alla fall. Hur som, det var en intressant skildring men den gjorde mig rädd för regeringskansliet och den totala kyla det verkar råda mellan olika ministerkontor. Känns inte som en plats där energin och harmonin flödar direkt. Och Mikaels totala förtvivlan och stress..den gav också gåshud. Samt Ingvars stramhet. :)

• Göran Rosenberg Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz: Blev oerhört berörd av denna bok. Och sorgsen, som av så många av de andra här ovan. Boken om hans pappa och mamma som möts och förälskar sig i ett ghetto innan de deporteras till olika koncentrationsläger innehåller gammal såväl som ny fakta om hur lägerupplevelsen kunde upplevas och det var fasansfullt att läsa. Göran är knivskarp i sin analys och samtidigt så oändligt sorgsen när han skriver för han vet ju hur det slutar för paret som mot alla odds lyckas återförenas och sedan försöker bygga upp ett nytt liv i Södertälje utan vänner, anhöriga eller bekanta kvar i livet. Deras forna liv är utplånade. Och var hittar man glädjen i att leva när allt det där gamla, mörka hela tiden finns kvar i ens medvetande? Skammen över att ha överlevt. Lyckan i att ha överlevt. Den judiska historien var viktig för mig att läsa om och ta in på nytt. 

• Gudrun Abascal Att föda - en barnmorskas tankar, råd och erfarenheter: Den här boken tyckte jag var läskig. Den lärde mig en del men den skrämde mig desto mer. 

• Josefine Sundström Boel och Oscar: En parentes till historia, lånad på biblioteket med uppgiften att ge mig ett visst tidsfördriv. Hörde i en intervju Bodil Malmsten hävda att alla kan skriva en roman men få kan skriva en relevant roman. Den här kändes inte som en sådan men säkert kan den ge någon något. Mig gav den några tårutgjutelser (surprise, surprise!) och sen var det inte så mycket mer med det.

• Neil Strauss Alla älskar dig när du är död: En mastig intervjubok där Neil klippt in delar från sina otaliga intervjuer för bland annat Rolling Stone Magazine med musiker, skådespelare och kändisar där han försökt fånga essensen i deras väsen. Det är allt från Britney till Dr Dre till Johnny Cash och stundtals är den väldigt rolig men det blir snabbt en stark överdos av deras syn på knark, sex och sprit. Oftast är det i de stunderna Neil tycker att deras sanna jag blottas antar jag..och kanske har han rätt i det. Jag älskar dock när han lyckas fånga något hos en person jag redan gillar som får mig att älska dem ännu mer, som till exempel det här utdraget från en av hans intervjuer med Bruce:

Själslig rensning

 Bilder 1: http://rainbowwildfox.tumblr.com, 2-4: http://ida.freshnet.se/ och 5-9: http://notesondesign.tumblr.com

Det bor vår i mitt kök

Söndagssol

Hittade en skärva sol runt hörnet idag och njöt av den från en parkbänk när jag väl lyckats ta på mig kläder och kommit ut efter all skidåkning på tv. Tänk att få grilla korv i en snödriva? Eller dricka en kopp te lutad mot en varm trävägg? Med andra ord..allt det som alla andra, av Instagram att döma, verkade göra sin lediga söndag. Själv var jag otroligt trött, förmodligen en rest av att gårdagen var socialt intensiv, och fick nöja mig med att lyfta ansiktet mot solens sista bleka strålar lyssnandes på podcasts.

Å, gårdagen! Gick i snökaos från födelsedagsfrukost på Mellqvist med Karin till räksallad med underbara Kristin och Selma vid Östermalmstorg till ett sovpitstop i soffan med J till en äppeldrink och lite ostar på Babylon med Jenny. Kontrasten mot fredagens solitära tillvaro var lika tydlig som den var ljuvlig. Men idag: tröttman..

Och nej, inget talar för att jag kommer kunna ge mamma ytterligare ett litet barnbarn i födelsedagspresent. Det är helt ok, tänker att jag är för trött för att kämpa på ändå idag. Ibland är det som att magen förvandlats till en liten torktumlare som kör runt några varv men då det alltid upphör efter ett tag så antar jag att det bara är förvärkar. Så svårt att veta vad man ska hålla utkik efter när man inte har en aning om hur det ska kännas. Men enligt samtliga av Js kollegor kommer jag veta när det är dags..så, jag får invänta den känslan helt enkelt.

Ett nytt spektra

Bilder: http://zeroh2sixty.tumblr.com/post/43924870134, http://eatbreathefashion.tumblr.com/post/43956119548, http://sundaymorningnightmare.tumblr.com/post/24752356097, http://naturallize.tumblr.com/post/43771167887/click-here-for-more-rosy-photos, http://ughpsh.tumblr.com/post/43946871755 och http://columbine.freshnet.se/ via http://modinakerlind.tumblr.com

Coolheten personifierad. Och hon är 10 år.

Bild: http://nojesguiden.se/blogg/kristin-zetterlund

Det var inte så mycket från förra söndagens stora begivenhet Oscarsgalan som gjorde mig lyckligare men det här gjorde det. Quvenzhané Wallis segergest (och leendet efteråt) när hennes nomineringsklipp från filmen Beasts of the Southern Wild visades under galan är fantastisk! Älskar!

Magstatus

Väldigt suddig kameralins ser jag nu. Och en väldigt, väldigt stor mage som väl ändå sjunger på sista versen? Och en ganska trött blick.. Aja. Det är tårar och skratt om vartannat. Uppgivenhet och inre styrka. Kämpar på i min bubbla och ska ut på stan nu för att fira en födelsedag med frukost. Tänker att det är den finaste present man kan ge - avskydde, verkligen AVSKYDDE, alltid att som singel vakna upp ensam på min födelsedag. Så svårt att gratta sig själv..även om man försökte.

Gråkall fredag

Bilder: http://convoy.tumblr.com/