Det här med nyår..

Bild: http://www.indiska.se/

...och min extremt ansträngda ekonomi? Har inte handlat ett plagg sedan juni (och bara tankarna jag har kring det är värt ett inlägg i sig - vilken (nyttig) (men jävligt jobbig - hej, oinspirerande garderob) omställning det har varit). Dock såg jag just att Cecilia Blankens tipsade om vinterklänningar och just denna, för 499 kr från Indiska, kanske kan rädda min nyårsoutfit inför kommande firande på Mauritius? Det i sig kan kanske vara värt en 500-lapp?

Ska prova den i alla fall.  

Ljuvlig pose!

Och apropå det här med dålig kroppssjälvkänsla – var inte det här fotografiet fantastiskt? Älskar killens pose, han är från och med nu mitt ideal. Jag menar: den glada, lätt överlägsna minen (även om den är lite svår att se på mitt suddiga foto av fotot), posen, magen – allt är fab!

Att sedan färgerna är så vackra gör fotografiet i sig svårt att motstå, men exakt hur många fotoaffischer klarar min lägenhet på 35 kvadrat av innan dess estetik dränkts av saker inköpta i Fotografiska museets butik? Jag tänker att jag kan klämma in minst tre till men jag förmodar att J önskar sig noll. Detta med att bo ihop - en ständig kompromiss..  

Bilden är för övrigt från Helen Levitts utställning Urban Lyrics med bilder från 1930- och 70-talets New York. Bara det var vackert i sig.

Rekommenderar utställningen, som pågår på Fotografiska till och med den 11 december, varmt.   

Fantastisk tapet!



Foto: purple.fr/diary

Som hänger inne i detta fantastiska franska sommarhus:

Foto: purple.fr/diary

Jag menar..vilken dröm att ha! En guldgulfärgad sådan någonstans i Provence, eller Ligurien. Man måste helt enkelt våga drömma. Och våga drömma stort.

Och just det, drömmar, är något som fotografen Olivier Zahm illustrerar i sin sårbara, trendiga, kärlekstörstande, estetiska, ytliga hyllning till Europas och USA:s kreativa (och påtagligt ofta barbröstade) elit.

Gillar den. Rekommenderar den även om jag inte riktigt vet varför, men den berör mig. Är intressant på sitt sätt. Dock balanserar den, liksom Olivier verkar det som, på en väldigt skör tråd mellan bekräftelsehunger och lugnet i cremé de la cremé-orkanens lugna öga.  

Frigörelse

Bild: thesartorialist.com/

Såg en tjej på tunnelbanan idag. Hon hade skinnstövlar, leopardfärgade tajts, blårandig polarn o pyret-tröja och över det en lila dunjacka. Hon var strålande vacker, hade världens burrigaste hår, var kanske 10 år och hängde med sina mellanstadieklasskompisar. Hennes uppenbarelse fick mig att tänka på lusten efter stilmässig förändring – på hur stark den var under hela min skoltid, hur cementerad jag kände mig i den roll som givits mig och hur starkt den längtan efter frigörelse drabbat mig om igen – nu, 2011.  

När jag gick i skolan, säkert redan på mellanstadiet, började jag känna en längtan efter att förändra min supernormala stil (ni vet, collegetröjor, jeans och joggingskor med lustiga (redan då!) inslag av crazyness) till en unik, smickrande och modern stil. Jag pendlade mellan att vilja gå all crazy eller ha en neutral stil (just som vackra Maria D i vår klass hade – alltid oklanderligt fin utan att sticka ut – som jag avundades henne) – och så närde jag en dröm att plaggen mirakulöst nog skulle sitta bra. Det gjorde de aldrig. Gör knappt idag. Men, tillbaka till det sena 80- och tidiga 90-talet (som inte underlättades av att kläderna som fanns i butikerna då var så jäkla fula - och att inköpen var uniforma på gränsen till diktatoriskt uniforma) då jag konstant var sorgsen över att jag inte kunde ändra min stil. För det var jag lika övertygad om då, som nu, att jag inte kunde.

Jag hade liksom en stil (summan av det faktum att mamma har en viss stil, att hon avskydde att gå i klädaffärer i stan, att vi inte hade så mycket pengar, att jag redan då var en impulsshoppare av rang och att jag oftast lamslogs av min uppenbarelse i provrumsspegeln och i butiken tappade lusten till att handla) och den var min att behålla.

Men, inför det att man bytte från mellanstadiet mot högstadiet så fanns det ett fönster, en övergångsrit, till en annan verklighet. En chans att omskapa sig själv i de andras ögon. Till viss del i och för sig - fortsatt fanns de människor jag delat nästan varje dag med de senaste sju åren där i samma byggnad så helt fri från mitt förflutna var jag inte – och rädslan för att en större förändring skulle väcka för mycket uppmärksamhet och få folk att anse mig fåfäng var enorm.

Jag minns än idag hur minutiöst jag valde ut de kläder som jag skulle ha i skolan min första dag i högstadiet. Det var ett var vita linneskjorts, en röd kortärmad skjorta med vita ringar på som satt bylsigt (från Vero Moda), vita tubsockor, vita joggingskor och en cool Schwartz-klocka (ögonblicksförälskelsenigen) som jag köpt i Italien samma år. Jag kände mig snygg (men ändå neutral), on top of things helt enkelt – men när jag väl kom in i klassrummet så var slaget om min nya identitet så hopplöst förlorat. I jämförelse med de coola tjejerna i klassen så var mitt fashionstatement ett statement i den perifiära utkanten av deras coolness och min roll var fortsatt min att bära. En lite nördig tjej – modig och snäll, men snygg? Nej. En individualist? Nej. Någon som gick sin egen väg (så som tjejen på tunnelbanan gjorde idag)? Nej..nej, tyvärr inte.  

Hur som – vari ligger denna oförmåga att känna mig nöjd med mig själv? Vari bottnar det personliga nedrackandet och rädslan för att dra för mycket uppmärksamhet till sig? Och idén om att de, nu som då, skulle ägna en massa tid åt att uppmärksamma min stil? Samt det faktum att jag låter andra definiera mig – eller att jag identifierar mig utifrån hur jag tror dem uppfatta mig? Vari ligger begränsningen? Var finns lusten?  

Jag vet inte. Får arbeta på det. Får söka svar och vrida och vända på min egen rädsla. För det här håller ju inte längre – jag tror att 34 måste vara min personliga maxgräns för när den dåliga kropps- och självförtroendet upphör. Liksom egocentrismen i frågan. Ytligheten. Och min oförmåga att göra upp en inköpsplan och en målbild.

För för första gången någonsin (om man bortser från mamma och pappas trygga uppmuntran och några kompisars komplimangströsslande) har jag någon i samma rum som, till och med i samma säng - intvinnad i samma täcken som mig själv, som tycker att jag är vacker. Som säger det ofta. Och som, kanske det finaste av allt, förstår hur jag sliter med detta och mig själv. Som när jag var som tröttast och mest uppgiven på mitt garderobsutbud och skulle resa iväg på en weekend till Göteborg/Varberg för några veckor sedan (för övrigt för att umgås med några av de finaste vänner jag har – ändå osäkerheten), såg min tysta desperation och bad mig ställa mig i duschen medan han satte ihop en ensemble av de kläder han tycker jag är vackrast i.

Så jag reste iväg med en mix av kläder som jag aldrig skulle valt själv men som jag kände mig vacker i. Det var..annorlunda. Men fint.

Att nå dit igen, varje dag – ska vara ett av mina nya mål. 2013 är det jag som är bekväm med mig själv och mitt utseende (come leopardfärgade tajts, lila dunjacka och en randig tröja!).

Tänk att synen av en mellanstadiebruds val av kläder kastade mig så brutalt tillbaka till Centralskolans korridorer i morse! Kanske berodde det på att hon stod där mitt i gränslandet mellan att vara vuxen och barn med en bok under armen som jag själv läste när jag var i samma ålder. Jag vet inte, men kanske är det detta tunnelbanan gör med en ibland – ruskar om. Eller så är det bara så att man vissa dagar gör hjärnan transparant och låter tankar som annars hålls nedtryckta och inspiration som trycker på utifrån få fritt spelrum och man vågar se tankekaoset i vitögat.

I det tumultet finns en dröm att våga vara stark i sin individualism. Tack fantastiska Scott Schuman för att du inspirerar genom att fånga den känslan här: The Sartorialist.

Återblick/överblick

Bild: nitrogenandneon.blogspot.com

Ja, det var det där med inspiration.. Tog denna frågestundslista från en av mina favoritbloggare all time - var helt enkelt tvungen att rensa hjärnan innan jag gick till min lektion i italienska. Tror inte tisdagar är min dag, helt enkelt. Tycker alltid jag vacklar in på lektionen och förmodligen ser lite härjad ut på ögonen för lärarinnan frågar alltid med bekymrad stämma: »Come stai?« Och jag svarar lite trött: »cosi cori.« 

Aja. 

      Vad gjorde du för tio år sedan?

22.. Vad sjutton gjorde jag då? Men ok, det var 2002 vilket innebar att jag pluggade andra terminen i statsvetenskap i Lund. Träffade min bedårande statsvetartrojka, bodde på Parentesen, hängde runt med killen som jag idag bor tillsammans med och sände samhällsjournalistiska pratprogram på Radio AF. Rökte tonvis och gillade Ariman. Hade därtill en osund förkärlek för plagg i typ..syntet. Högst oklart varför.   

      Vad gjorde du för ett år sedan?

Gick på buddistisk meditationskurs och började skärskåda min tillvaro från en annan vinkel. Slutade med terapin och hade J inneboendes hos mig. Det var massor av snö och allt var väldigt mysigt.

      Fem snacks du gillar?

Å, älskar Neverstop, Salimaki-chokladen, dillchips, bumlingar och refreshers.

      Fem sånger du kan utantill?

Eeee, en stor mängd psalmer. En hel del schlagers. Och ballader (shit, den repertoar som jag skulle kunna riva av är fantastiskt okreddig). Men. Utöver det:

Get ur freak on med Missy Elliott

Mirrorball med EBTG

Sign ’O’the times med Prince

Mr Bojangles med Nina Simone

Chans med Kent

      Fem saker du skulle göra om du var miljonär?

Bjuda mina vänner och familj på en resa till ett drömresemål vardera. Investerat i något (eller typ bara sparat) en liten del, starta upp någon form av CSR-projekt, köpt en större lägenhet, haft en enorm restaurangbudget och uppdaterat min garderob.

      Fem dåliga vanor?

Har svårt att ta tag i saker jag tycker är tråkiga, tränar för lite, vill gärna röka (men gör det inte mind you – ser det ändå som en dålig vana), analyserar och tänker för mycket och känner därför mindre, är för feg för att säga ifrån i de flesta (ej jobbrelaterade) situationer.

Fem saker du gillar att göra?

Slappa i soffan, äta på restaurang och dricka vin, lyssna på musik, läsa (bloggar/böcker/magasin i den ordningen), hänga med mina nära.

      Fem saker du aldrig skulle klä dig i/köpa?

Om jag tänker efter en kort stund: skipants, minikjol, taxklack, trekvartsbyxor, hängslebyxor.

Japp. Det var det. Hej världen, nu möter jag dig strax igen.

Grått

Idag är en jävligt grå dag. Grått ute. Grått inne. Grått i sinne.

Hittade denna bild i min mobil från en promenad mot Hornstull, en nästan lika värderleksmässigt grå dag, i våras. Då var jag ute och gick med en av mina närmasta vänner som just då upplevde att den värld hon dittills känt hade rämnat. Men se, idag är hennes liv helt annorlunda. 

Alltså, livet.

Som du tröttar ut mig dagar som dessa i tysta kontorslandskap.

Älskade Dolly..

..som enligt DN Söndag en gång lär ha sagt:

»Move your ass, and your mind will follow.«

Och det var som om mitt hjärta fått en stöt. Vad självklart allt helt plötsligt framstog!

Rev ut citatet och satte det på kylskåpet, fick energi att sätta mig ner och pitcha de senaste sex årens uppgång och fall (det vill säga det som banalt nog benämns CV) och lyssnade på denna på vägen till jobbet.

Så mycket klokskap denna kvinna rymmer! Tackar ödmjukast DN för inspirationen.

Jag älskar Wisława

Bild: en.wikipedia.org/wiki/Wis%C5%82awa_Szymborska

»Det sägs att den första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig.«

Så inledde Wisława Szymborska sin nobelföreläsning. Och jag vet inte om du, liksom jag, känner hennes coolness liksom strömma över mig när jag läser de där två meningarna. Gör du det?

För mig säger de allt om henne och hennes förmåga att lyckas låta blasé trots att varje ord är vägt på guldvåg.

Hur som. Det är fredag. Ledighet ligger framför mig. Jag känner vemod. Mitt inre ömsom bultar, ömsom gnisslar över ett maskineri som kastar tvärt mellan jublande entusiasm och grå hålögdhet. Det viktigaste är hela tiden att vara glad. Glad, glad, glad. Vad innebär det? När är jag glad? Vilka känslor vill jag sträva mot - är det glädje?

Läste tidigare idag en artikel om Liza Marklund i DI Weekend som inspirerade mig. Hittar den inte på webben men skulle kunna tänka mig att skriva in den ord för ord bara för att se vilka reaktioner hennes funderingar får i andras huvuden. I vilket fall, hon säger: »Jag är lite konstig, tycker till exempel inte om lyckliga, trevliga saker. Begriper mig inte på lyckotvånget över huvud taget, och jag är så sjukt rastlös. Jag trivs bäst på ett flygplan eller i ett flyktingläger i Afrika.«

Det tycker jag är en inspirerande inställning. Lyckokravet är en fotboja, men hur man kommer kring det - det vet jag inte ännu. Kanske är varje dag och varje dags funderingar på ämnen som dessa ett sätt att faktiskt en dag hitta en lösning?

Och om varje dags fundering innehåller en av Wisławas 200 poem så är man i alla fall ett litet steg på väg framåt.

Noterat

Livet är enda sättet

att beväxa med löv;

hämta andan i sanden,

flyga upp på vingar;

att vara en hund,

eller stryka den över pälsen:

att skilja smärta

från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,

ta vägen i vyerna,

leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle

att minnas för en stund

vad man pratade om

Wisława Szymborska

De tysta sångerna

Från ingenstans dök en gammal vän upp. Han hörde av sig för någon vecka sedan på facebook. Jag svarade lite nervöst och med hjärtat i halsgropen. Vi mailade lite fram och tillbaka och idag sågs vi över en flera timmar lång lunch. Minns att när vi sist sågs så hade vi redan glidit ifrån varandra, kanske mest på mitt initiativ. Jag kände mig svag och underlägsen. Jag var trött på mitt liv och att hela tiden behöva visa upp det när man pratar om det som man gör när man ses. Nej, jag har fortfarande inte träffat någon, Ja, jag är ganska ensam. Och nej, jag vet ännu inte riktigt vad jag ska bli, om jobbet gör mig lycklig, vad jag vill göra med mitt liv och vad det ska bli av alla de här dagarna som står till mitt förfogande fram till dess att jag segnar ner och..dör.

Så jag gled undan och vi hördes inte mer. Minns att jag tänkte på honom då och då och i mitt huvud hade en fånig idé om att vi skulle ses den dag jag var lycklig igen. Lycklig och smärt. Och gärna kär och i ett lyckligt förhållande. Så sågs vi nu. Och inte tusan är jag smärt men att jag var lyckligare i mig själv nu mot då och kär – det underlättade. Istället var det han som (kanske motvilligt, kanske inte – killar verkar inte ha samma skam som tjejer har när de inte visar upp en glittrande fasad) vågade vara naken. Och då vågade jag med.

Hur som. Vi möttes igen. Och det var jäkligt fint.



från De tysta sångerna

Jag vet att vi sutto vid samma bord

vid drömmarnas hemliga fest,

där allt som vi kände vardt sagt utan ord,

och så vardt det vackrast och bäst.

Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad

min längtan, hur rik den var,

och hört från violen bland ekarnas blad

ditt skygga och trogna svar.

Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen

till de tigande sångernas fest,

vi skildes för alltid och visste ej än

att vi fått hvad all världen har bäst.

Det var i de tidiga ungdomsår,

då själarna dikta den sång,

som livet skall sjunga men aldrig förmår

att ge röst, som den anats en gång.

Erik Axel Karlfeldt

The longer the waiting

Bild: metro.se

Tidigare åkte jag i marken som om jag vore en boxningsboll av sten vid minsta nederlag. Nu står jag stadigare men gudarna ska veta att det har varit en resa.

Men tänk, det vände.

Trots att jag inte såg någon förändring i antågande så kvarstår ändå det faktum att jag, efter förra årets nyårsfest, vaknade upp och helt plötsligt var allting - annorlunda.    

The longer the waiting the sweeter the kiss - Anna Ternheim och Dave Ferguson

Mod

Bild:blogg.expressen.se

Precis innan jag somnade igår så fick jag en idé. Den var modig. Och igår när jag låg och kände på den så kändes den briljant – idén om att skriva ett mail till vår nya styrelseordförande där jag [”från golvet”] beskrev vilket stort behov hans anställda med strategiska uppdrag har efter en riktning/en företagskultur/ett mål. Eller ja, i alla fall jag och mina kollegor som befinner oss i, den ibland förhatliga, kolumnen i Myers Briggs schematiska värld som samlar de som behöver förstå sin egen roll i det större sammanhanget för att känna sig bekväm. Hur som, idén var djärv. Självklart ska man i organisationer som dessa veta sin plats och inte skjuta en pil över de hierarkiska murarna men, jag hade druckit ett glas vin och kände mig inspirerad.

Idag dog den lusten i takt med att jag lyssnade på en radiointervju med den berörde och idén med att blotta mina naiva funderingar kändes allt mer olustig ju längre intervjun led. Delar vi ens samma drömmar han och jag? Om inte, varför klä av mig naken och blottlägga mina funderingar? Varför begå ett faux pas när ingen bett om det? Varför inte bara sitta stilla och lugnt i båten som alla andra? Obeslutsamheten blev stor.

Pendlandet mellan hybris och omintetgörandet är för mig konstant. Fram och tillbaka, fram och tillbaka – i ständiga cykler..

Åt sedan lunch med C och då vaknade hybrisen igen. I hans värld är inget omöjligt och min kompetens är självklar. Kanske är det definitionen av vänskap – att någon tror på en oavsett vad. Målet får helt enkelt bli att hamna i ett stadium av ständig hybris oavsett vad omvärlden säger. Och kanske är det det som drabbar de som blivit föräldrar? Känslan av att så länge man har en hejarklacksmedlem i ryggen så kan man göra allt och behöver inte behaga omvärlden och söka sin bekräftelse i dess reaktion på samma sätt längre. Borde i en idel värld kunna funka om det så bara är ens egna spegelbild som hurrar på en. Ska fundera lite till på hur man når dit.    

Kommunalhuset all over again, and again

Bild: imageshack.us


Lyckades inte lista ut mitt lösenord till bloggen i helgen och därför blev det en ofrivillig paus. En paus som om jag bara hade haft ett bättre minne innehållit filmtips, boktips, matlagningstips..men nu blir det inte så.

Kom till jobbet i morse (superglad efter en vacker morgonpromenad från söder ihop med J) och insåg att allt – på nytt – ställts på ända. Den segdragna organisationsförändringen som redan för ett år sedan föregicks av djupintervjuer har ännu en gång stoppats (lagts på is som det står i internmeddelandet) och denna gången kommer stoppet hålla i sig (om det ens hävs alls) åtminstone till halvårsskiftet nästa år. Sju månader till? Orkar jag?

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags för mig att ge upp nu.

Känner mig som mitt högstadie-jag som olyckligt trånade efter onåbara killar, som tvingade mig till discona i kommunalhuset bara för att det i teorin (den statistiska sannolikhetsteorin med höga odds) fanns en möjlighet att bli uppbjuden av den jag var kär i. Men det hände ju såklart aldrig.

Minns den där känslan så väl och kan fortfarande få ångest av rökmaskinslukten. Den där sträva. Som la sig i dimmiga skikt inne i den mörka lokalen, dock inte tillräckligt mörk för att dölja ens uppgivna uppsyn. Helst ville man ju hänga i trappan till det översta våningsplanet men där gick det inte an att sitta för länge om man var någorlunda rädd om att bevara sin status som glad tjej - så det var bara att tvinga sig in till danslokalen. Och agera glad och spontan. Med Starlets alla raggningsknep rullandes som en diabildsfilm framför ögonen.

Musiken de spelade framkallade ångest oavsett om den var glad (och man skulle låtsas att man hade the time of our life) eller lugn (och kylan i magen bara växte). Känslan av att ha ett stelfruset inre kom alltid i takt med att sista kvarten närmade sig. Det var så mycket som stod på spel. Man kunde kanske våga bjuda upp någon. Man kunde också få se killen ifråga kyssa en annan. Och man kunde (vilket hände sällan) bli uppbjuden av någon vars persona sänkte ens (redan låga, mind you) status helt. I vilket fall, det slutade alltid med någon slags sorg. Antingen för att han hånglade med en annan eller en sorg över att man inte vågade bjuda upp eller blev uppbjuden av fel person.

Så, allt speglande och peppande inombords innan var bortkastat. All nervositet likaså. Och sedan all värdighet man var tvungen att uppbåda när mamma sömndrucket frågade om hade haft roligt när man kom hem igen - det var helt enkelt en kraftmätning. 

Men, cykeln stod alltid tryggt parkerad vid St Johannes. Oavsett vad som hände inne i den där förbannade lokalen. Oavsett vilka coola människor som hängde utanför ingången och levde det liv man ännu inte visste skulle drabba en. Alldeles oavsett så stog Maria alltid väntade på att vi skulle cykla hem ihop. Och det var trots alla bråddjupa hormonsvall och hopplöshet fint.

Lite så känns det nu.

Jag är så mörbultad av att man gasat, bromsat och på nytt gasat och nu tvärbromsat den här omorganisationen tätt knuten till min arbetssituation att jag på nytt känner det som att jag vacklat ut från kommunhuset. Som om jag letat fram min jacka, är på väg hem, suckar över allt som denna gång inte heller blev som jag önskade - dock, suckandes väl medveten om att jag redan innan jag gick hit visste precis hur det skulle bli. Besvikelsernas eviga ringdans.

Omorganisationen är helt enkelt som en kille som lovat att dyka upp men ställt in, eller helt enkelt struntat i att dyka upp, så många gånger att man lakoniskt slutat att hoppas på att han ens ska dyka upp och förföra en. Ytterligare svek rör mig inte i ryggen, jag har redan vänt mig om och börjat gå åt ett annat håll.

The Black Power Mixtape 1967-1975

Bild: http://imnotcourtney.blogg.se

Såg klart dokumentären igår. Och fylldes av..en kampvilja. Eller något? Var så länge sedan jag engagerade mig i något jag brann för så jag har nästan glömt känslan av det. Plus att när den kom, igår, så skrämde den mig. Jag menar, redan vid anblivken av den dogmatiska parollen på filmaffischen ”You’re either part of the solution or part of the problem” så skälvde mina knän något.

I vilket fall så var det de sista minuterarna som golvade mig. Innan dess hade regissören Göran Olssons smartness och känsla för det vackra, klippens relevans och Mats Nileskärs intervjuer imponerat på mig. Sedan kom slutklämmen om hur man mitt uppe i revolutionen (för kvinnors rättigheter, för homosexuellas rättigheter, mot konglomeratkapitalismen som gör ett fåtal rika och övriga beroende) sällan skördar frukterna av sitt arbete. Man gör det inte för sin egen skull, man gör det för de där diffusa kommande generationerna. Den som vi till exempel tillhör nu. Den som röstade fram Barack Obama. De som kommer rösta fram en kvinnlig statsminister. Fan. Borde bege mig upp till kamp asap. Och den tanken skrämmer mig.

Men vad gör det? Försöker se alla känslor som olika energier som driver mig framåt. I detta fall en mix av rädsla, ilska och strävan efter intellektuella utmaningar.. Adrenalin, ett livselixir. Bra så. Får utmana mig själv och återkomma i ärendet.

Ps. Och dokumentären? Älskade den. Se den. Om inte annat för att den är så expetionellt vacker. För musikens skull. För Erykah Badu och Talib Kwelis röster och resonemang. Och för att den är ett exempel på hur material (i detta fall sådant som klassats som skåpmat på SVTs arkiv) - om det skärs på ett nytt sätt - mitt bland det ratade materialet kan frammana intellektuella, allmänbildande guldkorn. Allting handlar, som alltid, om vinklar. Och perspektiv.

Finns på SVT Play till 24 november.

Och jag? Jag kommer bära med mig bilden av den unga tjejen i Harlem som prostituerade sig för att bekosta sitt heroinmissbruk länge.       

Måndagspepp

Komiskt ändå. Blickandes ut över Vattugatan idag (lika grått som i fredags) så känns det nästan som att ingen tid sedan jag skrev sist har passerats. Det har det dock – och helgen var fin. Den inleddes med en fika på fik med italiensk radio skvalandes på högsta volym (vilket var en fin påminnelse om att det fortsatt pågår en värld utanför stadstullarna – och att det finns en sommar i antågande) och avslutades med en skogspromenad igår. Däremellan fanns soffhäng, långsamma frukostar, trevliga middagar, ekonomisk hysteri (när jag trodde kylskåpet tagit sin sista suck – lyckades dock åtgärda på något sätt och besparade min ansträngda plånbok några tusenlappar) och en hel del vin. Välbehövligt. Men hur som, då var då och nu är nu och då behövs musik som denna: 

   

99 problems

Fredag. Halvdag för vissa. Heldag ledigt för andra. Inte för mig. Jag sitter här, blickar ut över en grå stad, grå himmel, kala träd och en byggarbetsplats och får ingen ordning på allt som snurrar i mitt huvud. 99 problems. But a bitch ain't one.

Medicate it right

Deltog i ett inspirerande möte idag. Det pratades om revolution underifrån, permafrostbarriärer som skulle övervinnas, nya idéer, beröm (till mig, det var fint) och mitt i allt insåg jag att mina existentiella problem kanske inte är så stora ändå. Det kanske bara hamnar om att medicinera dem rätt.

Medicate it right, the Deportees

Uppstart

Bild: designdelicatessen.dk

Den här bloggen.. För mig var skapandet av den ett mål i sig.

Jag hade bestämt mig för att skapa en portal till mitt väsen och lägga ut det till offentlig beskådan. Att omvandla den tanken till handling har tagit lång tid. Men, redan efter det att jag publicerat det första inlägget så kände jag mig fri, befriad, uppdraget var i sig utfört. Så skönt. (Den insikten, att det kanske bara är det första steget som är det tuffa - resten går som en dans, ska jag försöka minnas alla de gånger jag tvekar inför att starta upp något i tron om att projektet ska bli mig övermäktigt). Det tar i och för sig inte bort den scenskräck jag i detta nu känner inför detta det andra inlägget men det struntar jag i - det får bli vad det blir. För bloggen existerar. Den har sitt namn (en ode i det lilla till en av mina idoler) och den fick, efter lite svärande, en layout. Och jag känner att här bland böckerna kan jag slå mig till ro. I den stora cyberrymden erövrade jag en egen plats och den är bara min. Mitt universum. Mina nycker. Mina idiotier. Bear with me.

Man skulle kunna betrakta den här bloggen som en jakt på mig själv, detta väsen som ständigt verkar undfly min vaksamma blick. Med min terapeuts hjälp lyckades jag nagla fast en del av min personlighet (saker som ditintills varit okända för mig – ”jasså är det detta jag gillar mest av allt?”) på någons slags imaginär mind-map, men resten av den svävar fortsatt fritt. Nåväl, det ger sig vad det lider och det är ju inte så att jag är ett komplett vitt ark för mig själv. Jag vet att jag är impulsiv och gillar att agera på känsla utan någon längre fas av förberedelse. Utredningar och framsynthet tråkar ut mig. Detta personlighetsdrag kommer i synnerhet att prägla denna blogg - för bara tanken på att planera inlägg och sudda i texterna i någon slags perfektionsjakt är tyvärr dödfött. Bara tanken får mig att torka ihop inombords så nej, fritt från hjärtat får det bli och orden jag publicerar är de som strömmat ut över tangentbordet och inga andra. No regrets. Så får det också bära eller brista.



Och med tanke på att allt är en enda röra i mitt huvud där nya och gamla tankar och impulser tänds, släcks, ändrar form och byts ut lika ofta som neonljusen på Piccadilly Circus så blir det här säkert en rörig blogg för alla inblandande. Eventuellt med undantag för mig själv som alltid tycker att det jag tänker och säger utgör ett under av logik. I vilket fall är stringens inget motto jag kan smickra mig med att bemästra. Länge [och fortfarande i ärlighetens namn] har jag betraktat det som en svaghet, men sen jag hörde Steve Jobs, i sitt tal på Stanford, säga det självklara försöker jag bearbeta min vänstra hjärnhalva att köpa följande:

»Again, you can’t connect the dots looking forward, you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in the future. You have to trust in something: your gut, destiny, life, karma or whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart even when it leads you off the well-worn path. And that will make all the difference.«

Aldrig två gånger

Bild: photografibutiken.blogspot.com

Inget sker, något händer aldrig
två gånger. Och därför är vi
födda utan erfarenhet och
dör utan rutin.

Även som de dummaste elever
i världens skola
kan vi aldrig gå om
någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,
två lika nätter finns inte,
två helt lika kyssar,
två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn
högt uttalades i min närvaro,
var det mig som om en ros
föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,
ligger jag vänd mot väggen.
Ros? Hur ser en ros ut?
En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas
av obehövlig oro?
Du är - alltså måste du förgå.
Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,
söker finna ut harmonin,
trots att vi är varandra olika
som två droppar klart vatten. 

Wisława Szymborska