När jag lämnar min barndomstrakt bakom mig så är det som att jag också lämnar julen bakom mig. Sitter på tåget och försöker lyssna på julmusik, älskade Tracy Thornes nya, men det känns ändå bara..fel. Avigt.
Så, ok: julen är över. De sociala sammandrabbningarnas tid är över och jag kan slappna av en mikrosekund. Hann inte med alla besöken jag önskat men försöker landa i att vara glad för de som faktiskt kom till stånd.
Oftast är jag helt slut när julen är över. Känner ömsom ett så stort ansvar för att alla mår bra och brister ömsom som en torr kvist och blir antingen ledsen eller argsint och så mitt i alltihopa, när man är som tröttast, så kommer nyår. Med sina krav på hela strumpbyxor, snyggt lagda ögonskuggor, leenden, lyckade sammanhang och peppen inför ett nytt år.
Är sällan där och önskar ofta att nyåret låg i slutet av januari istället så att man får komma ur julen på ett lugnt sätt och hinner andas innan nästa drabbning. Men, nu är det som bekant inte så och snart ska nya möjligheter ringas in. Och ja, jag kommer vara där. För vem är jag att svika en tradition?
Mamma går på fest. Jag tar över ansvaret för sömnaden och..syr självklart helt åt skogen fel. Tror jag spenderat mer tid i mitt liv sprättandes än vad jag gjort..till exempel..joggandes. Oändliga timmar är det i alla fall.
Ledsen D, din mammas ambition och tilltro till sig själv som en kreativ sömmerska överensstämmer tyvärr mer med det faktiska betyget i syslöjd än den rosenskimrande illusion, som när det gått lång tid sedan hon sydde senast, hon när med en ohälsosam iver.
Julen visade sig vara mild mot själen. Så här i dess sista dödsryckningar är jag matt, som om kroppen äntligen tillåts slappna av. Hur som, sitter här på en hård köksstol och syr lakan till D ihop med mamma och allt är lugnt. Julen blev bra.
Det var mycket matlagning (vilket resulterat i ett evighetsberg av rester som jag vid det här laget knappt orkar med), mycket sociala sammanhang, en hel del ompysslande av J som blev sjuk och några sköna badkarsbad i lugn och ro bland levande ljus. Jag har varvat det jag tycker är jobbigast med det jag tycker är roligast, till exempel detta:
För några veckor sedan hade jag ett mini-breakdown på min favorit-HM på Drottninggatan. Chockad insåg jag att det fanns plagg kvar från Martin Margiela-kollektionen ett dygn efter släppet (något som aldrig brukar ske med deras samarbetskollektioner) och bedrövad insåg jag även att min budget inte håller för onödiga, lustfyllda utsvävningar i form av inköp av gigantiska stickade tröjor, klänningar som släpar i golvet eller skjortor med skev knäppning.
Så igår, i inledningsfasen av min julshopping, ser jag att kläderna 1) fortsatt finns kvar, 2) i min storlek och 3) är nedsatta till 400 spänn plagget. Överlycklig krånglar jag mig in i provrummet för att ledset konstatera att det här med att vara höggravid inte är ett state of mind catwalk-kollektioner prioriterar.
Alltså, möjligtvis ok ur vinkel framifrån. Skrattframkallande på ett hysteriskt sätt (med sorgsna tårar i ögonen - denna kroppen alltså, shit, den är ALIEN-like med sina två, gigantiska bulor) i profil. Så, ledsen mamma: det blir inget rött plagg på mig i jul. Möjligtvis i form av ett halsband tillverkat av röd klätterlina i knopar..ok?
Har nog aldrig varit så stressad som imorse. Eller, vad säger jag? Är ofta stressad som ett as och sen till precis allt och vet inte hur många gånger jag halvsprungit till Centralen med hjärtat i halsgropen och bett tusen böner om att grönljusen ska lysa och att tunnelbanan ska komma snabbt. Denna gången var inget undantag och med en halvtimme tills att tåget skulle gå sprang jag ner i källaren och sen formligen t-r-y-c-k-t-e jag ner all packning och här är jag nu..slutresultatet av en avfärd i hast. Har fan aldrig packat så kaotiskt men det som är positivt med att vara gravid och ha en väldigt smal garderob är att man bara kan riva ut allt man äger och kasta ner det utan större eftertanke. Allt matchar redan. Och..ja, sen typ stampa på väskan för att den ska gå ihop. Som en filmkliché men för 30 minuter sen så var det helt sant.
Men det gick bra. Och i taxin på väg mot Centralen i den grådisiga dagern kom jag att tänka på varför den här vintern påminner så mycket om min första i stan. För flera gånger den senaste tiden är det som att tiden korta, flimrande sekunder stannat upp och jag varit tillbaka i 2006. Allt var nytt då. Iskallt. Flanörer dog av nedfallna istappar, människor skidade över isarna mitt i stan - det var som ett surrealistiskt äventyr. Snön låg vit, allt gnistrade och jag kände ingen. Förutom Ingvar. J. Och min italienske tjejtjusare till hyresvärd. Bodde i ett litet krypin på Bondegatan och kom att älska de här kvarteren som fortsatt är mina hoods.
Jag var fri. Fri från de desperata handklovar Malmö satt på mig i form av min destruktiva relation till mitt ex men också fri att få definiera mig själv. Kan inte säga att jag gjorde någon större rivstart på det området dock. Var vansinnigt pank. Jobbade som bartender. Och hittade nog mest bara mig själv, vem jag var bakom alla tårar och stängda hjärtan, där mitt emot Lisa Larsson.
I taxibilen, blickandes ut över de frostiga kyrktaken på Riddarholmen, så insåg jag hur mörk dagern verkligen är dessa dagar. Klockan var tio på morgonen och allt var insvept i ett grålila skimmer, som en himmel av Lars Lerin i hans mörka stunder. Men, visst är det imorgon det vänder? Det är som att världen varit på ett sätt under tiden från midsommar fram tills nu och att jag, under hela tiden som det mörknat, strävat efter förståelse i min graviditet. Vet inte riktigt om jag är där men nu har min bebis lagt sig med huvudet neråt (barnmorskan kände med hennes huvud när jag var där i veckan och jag blev så perplex över detta att jag inte kom mig för att fråga om jag också kunde få känna) och börjar göra sig redo på att komma ut. Och jag börjar också närma mig en lugn beslutsamhet. Det här blir bra. Världen ljusnar och i taxin med svettig rygg under alla lager av kläder kunde jag blicka ut över den stad jag gjort till min och konstatera att jag är redo. Come what may. Förändringen skrämmer inte skiten ur mig längre.
Julhets kontra julfrid.. Svårt att uppnå det första när man tänker och tänker och tänker på dem man ska ge klappar till och ändå avfärdar allt i jakten på det perfekta. Började nästan gråta en skvätt av utmattning på Zara och personalen på Illum iakttog mig misstänksamt när jag satte mig ner för att vila och för en kort stund blev en, mindre smickrande, del av butiksinredningen. Aja. Jag stretade på i myrtakt, köade, svettades och scannade butiksutbud efter butiksutbud i snitslad bana. Kom till slut hem med uppfyllt uppdrag och klappar åt alla, en sprängfylld blåsa, ömma ben och ett trött, trött huvud och förväntade mig restmat på luciafestens överblivna köttbullar men istället väntade en tänd brasa, världens godaste middag, mjuka kramar och fina julklappar - till mig! Så jäkla fint. Allt vände helt enkelt som i ett slag och mycket oväntat infann sig en smula julfrid mitt i allt.
Till och från mina yogasessioner, promenerandes i sakta mak genom singlande snö, så möter jag verkligen gud. Min gud. Inflätad i de buddistiska tankegångarna, kanske till och med i yogaövningarnas stretchande och lugna fokus, och i den tro som växt sedan jag var yngre så finns det jag tror på och gör mitt inre starkt. Det bidrar till att påminna mig om vad som är viktigt och hjälper mig hitta min riktning. Jag glömmer det tyvärr alldeles för snabbt igen men den sekundsnabba vissheten finns dock där, endast en meditation bort. Vackert så.
Och jag som trodde att jag först inte orkade gå till yogan idag, men det gick. Tycker det är så himla intressant att energireserven sen jag blev gravid helt enkelt är uppmätt istället för som tidigare..oändlig. Eller oändlig visade det sig ju i och för sig med all önskvärd tydlighet att den inte var, dock kunde jag under långa perioder tweaka den länge, länge. Jag lurade helt enkelt min kropp. och belönade den med snabba kolhydrater, mycket vin och många cigg. men det var då det. Nu är min kropp och dess energi mer som en bilmotor med viss bensinmängd i tanken men utan bränslemätare som indikerar när man närmar sig rött. För nuförtiden så..tar det bara - slut. Och sen går det inte att argumentera mer med kroppen och än mindre att locka den med falska förespeglingar om väntande belöningar.
Hur som. Orkade dit. Det var bra. Vandrar nu hem i mjuk snö och det gör något vackert med min själ.
Ironin när man i tio minuter med kramp i bägge fötterna kämpat med att få nya broddar på plats och pustande och svettig försökt parera magen under tidspress för att hinna ut och handla ingredienser till lunch för en väldigt, väldigt fin vän - så är det inte ens halt ute?
Helt slut efter gårdagens fest. Helt, helt slut. Ligger under täcket med kläderna på omgiven av tända ljus och med en brasa sprakandes i kakelugnen bredvid. Utanför fönstret faller snön tungt. I magen sparkar D och tätt, tätt intill har Samson somnat. Borde inte låta honom ligga bland täckena men orken för att få honom att hoppa ner finns helt enkelt inte. Inte viljan heller om jag ska vara ärlig. Känner mig omsluten av värme och kärlek och det är fint.
Mår mycket bättre idag och tårarna av trötthet efter en gårdag av hårklippning, snömodd, skoprovning (lätt mitt värsta) och inköp, tre varv till Systembolaget och ICA och sen knäckkokning och pannacotta-doin' en masse innan det var dags att klä granen, mingla med granarna OCH ha styrelsemöte har torkat. Försökte ringa Arbetsförmedlingen igår men det var en kötid på 45 minuter hela tiden så nu gör jag strax ett nytt försök. Via Skype, för mitt jäkla kontantkort är återigen slut. Det här med att inte ha någon mobiltelefon, ingen täckning, ingen surf OCH inga telefonnummer gör mig galen ibland. Haha, med det sagt och gnällt så är allt som sagt bra. Köket doftar av kanel- och clementinmarinerade fikon som långsamt rostas i ugnen, radion står på och klarar jag bara av samtalet till Arbetsförmedlingen med hedern i behåll ska kan den här dagen bli hur bra som helst med fest och allt. Och igår när allt kändes som tyngst och jag hade kasat på hala gator med ännu en barlast öl med mig hem så låg det ett jättefint julkort på hallmattan (tack fina Marielle!) och en vacker bröllopsinbjudan till smokingfest i mars. Vet inte hur det senaste lirar med eventuellt nyfödd bebis och avsaknad av snygg smokingklänning som har plats med gravidmage men det spelar ingen roll - bara att mina vänner gifter sig och ställer till med en dundrande fest gör mig lycklig. Fina, modiga dom. Så, nu har skype uppdaterats klart och jag förbereder mig på ännu en lång kö. Hej!
Jag vet inte vad det är med julen som lockar till så mycket hemmafix - hemmafix som kräver ett minitiöst schema och gärna en peppande projektledare som med jämna mellanrum sveper in i köket och kollar att man håller tidsschemat. Och kanske därtill skulle man behöva en massör. Ingetdera av detta finns på Kocksgatan med resultatet att tidsschemat är spräckt som bara fan..och här sitter jag lite uppgiven med en halvfärdig rödbetssallad på bänken, en hög med halvfärdiga julkort på köksbordet och höga ambitioner att koka kola och baka pepparkakor, trava ved och gå en vända till Systemet innan det är dags för gravidyogan i eftermiddag. Helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig på soffan och sova men..ja, det går helt enkelt inte om vi ska hinna bli klara med skinkan, pannacottan, laxrullarna och de ugnstorkade fikonen i tid till festen.. Eller så är det just det vi gör och bara jag som just nu har en faiblesse för att gnälla (alltså hormonsvallningarna den senaste veckan.. Måste googla om det är en speciell fas man går igenom i vecka 30 för sådana här tårflöden har jag inte upplevt på evigheter) och se dystopiskt på det hela. Äsch, jag biter ihop. Sätter på bra musik, sätter på ugnen och ser till att pricka av några grejer på att-göra-listan. Om ingen annan råd står att finna får man helt enkelt roa sig med att gå in i karaktär vilket jag gjorde igår då vi i en paus tittat på Downtown Abbey medan vi gjorde köttbullar, pepperkaksdeg och några pajer samtidigt som vi tvättade och frostade av frysen. När ryggen värkte så tänkte jag helt enkelt att jag var en kvinna downstairs med dryga arbetsuppgifter men ingen möjlighet till rast och ro och då gick det hela m-y-c-k-e-t lättare. Haha, make room för ännu en imaginär tv-kock, nu återgår jag till arbetet.
Ni som följt den här bloggen under dess vacklande, skälvande första år sedan den sprakade till liv i någon slags kreativ frustration i ett grådunkelt kontorslandskap vet att jag förra året hade stora ambitioner inför julen. Denna gången, första gången med någon jag älskade utanför familjen vid min sida, skulle jag harmoniskt fira en av de högtider jag sedan alltför många år avskytt. Jag har älskat advent och förväntningen inför julen men dragit mig för att skåda krossade drömmar i vitögat. Jag har blivit en annan sedan åren jag flyttade hemifrån men mitt sätt att behandla t ex mamma och pappa har varit som att de inte utvecklats en millimeter sedan 1996. Orättvist har jag, förorättad som alltid, dömt ut min roll i familjen och hoppats att någon ska kunna se vad det egentligen är jag vill säga bakom alla murar och lager av leenden som julens konventioner gentemot grannar, släktingar, vänner och en allmän uppfostran i rent hyfs pådyvlar en i juletid. Hur som, det är den andra advent idag och jag läser över en långdragen frukost i min ensamhet gårdagens DN. Hittar en spalt av bokkritiker Lotta Olsson och känner att det är nog nu. Slut på mitt gnäll och min ängslan. J har, som vanligt, haft rätt hela tiden och det är hög tid för mig att testa en ny approach inför detta stundande glitterschabrak som i alla sagor berättar om hur lyckliga vi ska känna oss. Kanske handlar det egentligen inte om familjen utan det ansvar jag ålägger mig själv att vara lycklig som skavt så förbannat? Jag vet inte riktigt, men jag vet att D ligger i min mage (sparkandes hejvilt som vanligt) och påminner mig om att jag är vuxen nu. Och visst är det hög tid för nya perspektiv. För att jag blev så berörd av Lottas artikel »Försök fira en lagom surmulen jul i år« så återger jag artikeln i sin helhet här under istället för att länka till den. Behöver liksom att förståelsen når min hjärna i ännu högre grad genom att faktiskt läsa det hon skriver och sedan med mina egna fingrar teckna ner det. »Egentligen tror jag att de flesta av oss lägger alldeles för stor vikt vid familjen. Vi bryr oss för mycket om varandra. Inte i bemärkelsen att vi är omtänksamma, tvärtom. Men vi låter den betyda absurt mycket, så att varje tillkortakommande eller misslyckande får gigantiska proportioner. Vi ställer så orimligt höga krav på famljen. Där ska alla våra behov tillfredsställas, där ska all kärlek vara ovillkorlig, konstant och flödande. När familjen inte lever upp till våra ideal blir vi bittert besvikna, och i många fall helt beredda att odla vår besvikelse resten av livet. När familjen är bra är den oslagbar: en trygg enhet där man kan vara sig själv, där man vet sig vara älskad även de perioder när man inte är så himla kul. Familjen är skyddsnätet som finns på plats omedelbart när något händer, som ställer upp när ingen annan ställer upp och finns kvar oavsett vad som händer. Fast för många familjer är det ju inte så enkelt. Skrapa på en skenbart lycklig familj och sprickorna dyker upp. Vi stirrar oss blinda på varandras tillkortakommanden, ruvar ogint över gamla oförrätter från barndomen och vägrar att se att någon i familjen har utvecklats. Vi säger upp bekantaskapen, slutar tala med varandra, hatar varandra och tar varje familjesammankomst som en ny chans att plåga livet ur varandra. Det är som att den där lilla rackliga enheten, befolkad av alldeles vanliga människor, får så stora krav på sig att den omöjligt kan leva upp till dem. Jag tror att vi måste rädda familjerna från idealbilderna. Fira en lagom surmulen jul i år, med besvikelser och ett och annat storstilat svek. Kliv sedan ut i det nya året och säg att det gick ju bra. Vi slog i alla fall inte ihjäl varandra.« Haha, jag tycker att hon är komisk Lotta Olsson. Och spot on på flera sätt i mitt fall. Mitt fall som präglas av att jag vill att alla ska se vad jag innerst inne menar utan att jag egentligen säger det högt. Snarare kamouflerar jag den sanningen med allt vad jag har av skådespelartalang och invand artighet. Som om det bara är den som når allra längst in och ser det väl dolda som får ynnesten att älska mig fullt ut. Det är ett idiotiskt spel, jag vet. Minns inte när det började, vet bara att effekterna av det brukar vara att jag ger sken av att vara i harmoni fram tills jag får ett, för andra, högst oväntat utbrott av tårar och snor rinnandes på ett Helena Bergströmskt sätt.. Vet inte hur många jular jag firat av gråtandes med min mamma sittandes på min sängkant klappandes mig på huvudet. Något av de senare åren var det farmor och förra året J men ja, det hade sina naturliga förklaringar. Jag ömsar skinn på julen. Jag krackelerar. Och kanske är i år året då jag kommer till rätta med min egen ofullkomlighet långt innan risgrynsgröten värms på fram emot klockan nio och faktiskt är någorlunda harmonisk i den stunden och med det faktum att julen handlar om att fira en familjehögtid med just sin familj (den som sett nästan alla nyanser av en genom åren och som bär på oerhört mycket kärlek) och samtidigt kunna ta tillfället i akt och rannsaka de saker man gör gott i livet och vad man skulle vilja göra mer för dem som de facto står utanför gemenskapen och som låter dagen passera som vilken som helst i almanackan.Min gråt har i mångt och mycket varit ett lyxproblem. Visserligen pådyvlats av familjens tillkortakommanden men lika mycket av min egna rädsla för att blicka inåt och våga förstå var tårarna egentligen bor någonstans. Det är klart att jag önskar att väldigt mycket var annorlunda, och kanske blir det de en gång, men tills dess är ändå dagen i sig helt ok. Om man kisar lite mellan fingrarna vad gäller konventionerna, maten..och de förhatliga tidsschemana.
Jag är ledsen att jag ligger hopplöst efter med den här adventskalendern. Har först nu hunnit föra över bilder i datorn och då det är åratal av bilder så ligger alla i en enda röra..här är dock några som fyller i luckorna till och med dagens datum. Läs mer om Emilys kalender här och djupdyk i andras fotoexposéer.
2. En bild på dig hemma.
Jag, i min soffa, med en väldigt liten Maja i min famn.
3. En bild på din bästa vän.
Det här med vänskap har de senaste åren blivit ett kärt bekymmer för mig. Under mina år som singel i Stockholm var min sfär av ytliga och nära bekantskaper stor och jag både älskade och plågades av det faktumet. Älskade mingelsorlet och känslan av att vara eftertraktad men längtade efter närhet och fullständig tillit. Sedan började jag i terapi och tvingades analysera mitt eget beteende och hur mycket av mina vänskapsrelationer som utgjorde en metaforisk tjockmatta för mina egentliga ensamhetskänslor och längtan efter att dela mitt liv med någon på riktigt. Elisabet ifrågasatte på allvar min faiblesse för telefonterapi med avlägsna vänner och jag kan fortfarande inte riktigt förklara dess betydelse. Beteendet har blivit så sammanväxt med mig själv att jag inte riktigt kan frigöra det från mig och även om jag tycker att det kan ha sina positiva fördelar så analyserar jag det mer aktivt nu och försöker se varningssignaler på när det snälla omvänt blir det förintande. Likt en härskarteknik. Hur som, människor har kommit och gått medan jag försökt/försöker landa i mina prioriteringar och förmåga att lyssna inåt rörande vad som ger energi och vad som inte gör det. Strävar mot att vara mer ärlig i alla relationer, även om det är ursvårt och läskigt, och i den andan välkomna in nya vänner i min inre krets. De är så väldigt fina: Cecilia, Jenny, Lotta..Kajsa - och jag vill kunna ge av mig själv till dem alla.
Två av mina äldre vänner som jag har frågat om de skulle vilja vara gudföräldrar till lilla D är Per och Kristin. De är mina bästa. Mitt salt. Min glädje. Min känsla av värde. Och de har tusen skratt, förtroenden och intressanta tankar och samtal på sina samveten. Med dem i mitt liv blir jag stark. Vacker. Glad. Och modig. Är så oerhört, oerhört glad att vi möttes och ska en vacker dag skriva längre om varför just de är så viktiga i mitt liv. Och om vad de kan ge D, och förhoppningsvis, vad D kan ge dem.
Ps. Och ja, utbuktningen under min läpp på bilden med Per är underligt nog en snus. Vet inte riktigt varför men tyckte det var väldigt festligt att fest-snusa ett tag och gjorde det med obefintlig framgång. Men som en så väldigt klok och rolig person sa då: Snus är kärlek!. Och den sommaren var det verkligen det.
4. En bild på någon du beundrar.
Jag har tidigare jobbat för/tillsammans med före detta statsministern Ingvar Carlsson och jag vet inte riktigt hur man kan benämna vår relation..men vi blev goda vänner. Nära kanske rentutav. Och hans fru Ingrid kallade mig på skoj för en av "Ingvars flickor". Det var hedrande i sig men framför allt var det oerhört givande att jobba tillsammans med honom i internationella frågor. Jag beundrar honom gränslöst för hans mod. Hans intelligens. Hans värme och hans professionalitet. Och hans humor. Och jag är så glad att vi fortfarande, lite i marginalen av våra liv så där, fortfarande är vänner. Att han såg, och fortfarande ser, mig betyder mycket. Inte på grund av den han var utan för den han är. Och som med så mycket annat i mitt liv pågår mina relationer i olika sfärer, skilda från varandra. Det är lite intressant..att då alla mina vänner hämmas av hans närhet och inte vill umgås tillsammans med oss så hamnar vi i en limbo, Ingvar och jag. Inte så mycket mig emot egentligen - det innebär att vi helt enkelt får hänga över några öl och en fotbollsmatch, gå våra svampletar-promenader (å, han hittar alltid - jag aldrig, men så fördelar han gentlemannamässigt skörden lika i våra påsar efteråt så på det hela taget jämnar det ändå alltid ut sig men jag retar mig på min oförmåga att se svampjäklarna), fika eller äta långa middagar helt i avskildhet men..lite trist är det att inte kunna dela alla våra diskussioner med någon annan.
Med på bilden är även good old Julius Liljeström som vi jobbade tillsammans med, bland annat i Jordanien. Honom beundrar jag också oerhört mycket.
5. En bild på dig som togs i somras.
Jag är osäker på om vi ens tog några bilder i Frankrike och Italien i somras..har nog inte ens kopplat i min gamla kamera i datorn sen innan jag blev gravid nu när jag tänker efter. Lustigt hur mycket som bara sätts påm paus när ens fysik krackelerar. Oftast brukar jag vara den som fotar men då jag låg raklång och kräktes typ hela semestern så blev nästan inga bilder tagna, förutom några få med min mobil. Denna bild är en av dem, tagen av J på mig som, något besvärad inför det faktum att jag blir fotograferad, promenerar hem till vår lägenhet i Lerici efter en god middag på stan.
6. En bild på någon du älskar.
Min mamma. Och min pappa. Älskar dem gränslöst.
7. En bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut.
Så här kanske? Glad. Brunbränd. Pigg. I härligt sällskap av, nu något äldre, Maja, på semester - på väg med buss från Halmstad till Båstad för härligt häng med Cecilia och Oskar. Den här bilden är en vacker, frusen bild i mitt liv. 8. En bild från en av de bästa kvällarna i ditt liv.
Mex-fest på min innergård. Plenty av Margeritha-drinkar. Knytkalas med supergod mat. En varm sommarkväll. Och så en massa vänner hos mig som minglade, drack drinkar, åt mat, dansade och hade kul. Det var en väldigt, väldigt fin kväll. Tror kanske till och med att vi firade att semestern precis börjat men det minns jag inte riktigt. Vet dock bara att den slutade med att Cecilia beordrade J att stanna kvar hos mig medan alla andra drog till Berns och det var också väldigt, väldigt fint. :)
Igår var jag på Dramaten och såg föreställningen Chéri. I den grälade i en scen två karaktärer om den enas eventuella snokande efter gamla kärleksbrev och den eventuella avsaknaden av desamma. Idag sitter jag här i soffan och för över gamla bilder från forna jobbdatorn in i hemdatorn och med på köpet följde en fil av gamla cv-versioner, viktiga dokument och brev jag sparat. Bland annat ett kärleksbrev från förr upptäckte jag nu. Han skriver om hur han går omkring i Berlin och påminns om mig trots att vi aldrig var där tillsammans. Hur han går på konserter där andra skriver våra ord och hur aparta saker som butiksinköp, filmer och information om vedeldade bastus som man kan hyra ihop med sina vänner får honom att vilja bevisa allt han då misslyckades med - hur stark hans kärlek till mig är, hur fylld av självförtroende han är, hur stor hans saknad efter att få visa sig stark är. Vi förlorade varandra tusen gånger om och han har ingen aning om var jag tog vägen i livet. Möjligtvis med undantag för en adress på Södermalm antar jag, information som då fanns på Eniro. I övrigt gav mitt namn på den tiden inga googleträffar och våra bekantaskapskretsar var effektivt skilda åt. Samtidigt som jag, då han var/är en semi-officiell person, hade betydligt mer access efter inforation om hans göranden, om jag bara sökte runt lite på nätet. Aja. Jag vet inte riktigt var jag vill med den här funderingen, jag vet bara att grälet på scenen igår om gamla kärleksbrev fick mig att tänka. Minns det första brevet jag fick - anonymt inklistrat i ett dokument som jag arbetade med på församlingshemmet i Habos dator (vi hade ingen dator hemma och möjligheten att sitta kvar i församlingshemmet där jag ändå hängde och plugga efter skolan var lyxigt skön). Efter det har det inte kommit in några massor, mest från ovannämnda avsändare och då skrivet i ett infall av passion och raseri, och breven har snarare rivit upp nya sår än plåstrat om några gamla. Ett av de sista kärleksbreven innan jag blev ihop med J hittade jag häromdagen i kartongen med julsaker där jag samlat förra och förrförra årets skörd av julkort. Där låg det: kanske mitt sista anonyma kärleksbrev, men vad det jag? Precis som med mitt första var det inte särskilt svårt att lista ut avsändaren och även om jag, precis som med ovanstående kärleksförklaring, inte ville inleda en relation med brevskrivaren så uppfylldes jag av en oerhörd värme och respekt inför deras mod. Det är som att deras handling är frånkopplat min känsla för dem och jag betraktar handlingen som en skild händelse i sig. Kärlek, alltså. Enligt Lena Endres karaktär i pjäsen är känslan gravt överskattad som sammanhållande kit i en relation. Enligt hennes antagonist i pjäsen, den bedragna hustrun, är allt Lenas karaktär radar upp som övriga exempel på vad som skapar ett lyckligt äktenskap synonymer för kärlek. Intressant analogi och jag kommer bära med mig pjäsen, som för övrigt var det coolaste och snyggaste jag sett i scenbyggeväg, länge. Trots alla mina invändningar mot den. I vilket fall, igår mötte vi upp Max på Videgårda och hamnade av en slump vid ett stort runt bord bredvid min fina, nya vän Jenny. Vi gick ut för att gå till Dramaten och de gick ut för att röka (å, den som kunde få ta en cigg (men..förmodligen sker det inte mer i mitt liv) och dricka ett glas rödvin!) och det var så magiskt vackert. Gatorna var helt snötäckta, istappar hängde från taken och lätta flingor föll på oss under vår korta promenad där vi gick hållandes om varandra för att inte dråsa i backen på de hala gatorna. Det var väldigt, väldigt fint och jag var lycklig. Ps. Bredvid det sparade brevet från mitt ex hade jag visst sparat utkastet till mitt mejlsvar. Lugnt och beundrande läser jag igenom ett svar som är lika aktuellt nu som det var då. Blir glad av att se hur klokt och samlat jag lyckades förklara det mitt hjärta alltid velat säga men där ofta tårfloder brutit fram istället och så blev inget sagt. Känns skönt att ja, imponeras av mig själv och hans avsaknad av utspel på mitt svar vittnar om att den där osunda dragkampen vi ägande oss åt under så många år tillslut slutade med en förlikning i och med mitt svar. Förlikning eller walk-over. Han kom dit. Inte längre. Och nu lever jag ut alla mina drömmar och all min längtan med en annan man som jag älskar otroligt starkt. Vi är självklara för varandra. Önskar bara jag hade än mer mod att visa det utåt lika mycket som jag visar det med ord och handling inåt.
Hann inte med gårdagens DN igår utan fick läsa dubbelt i morse och hittade till min glädje Dilsa Demirbag-Stens artikel om Torgny Segerstedt och blir helt otroligt pepp på att se Jan Troells Dom över död man. Torgny, som stod upp mot nasizismen under 30- och 40-talet i Sverige, verkar ha varit en i sanning inspirerande man som offrade karriär, socialt anseende och bekvämlighet för att stå upp för sin sak. På minnesmonumentet som står tio meter hög i Göteborg står inskriptionen: »De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria.« Bara det. Bara det. Läs artikeln här. Nu måste jag rusa till Gamla stan på snöklädda stigar.
Via Sandra Beijers blogg ramlade jag vidare till Marc Johns blogg och där stod, svart på vitt, den bästa affärsidén någonsin: om du startar eget - gör bara affärer/starta endast samarbeten med snälla människor.
Hur klokt var inte det? Dagens tips från NY via en beige soffa på Söder.
Snön yr utanför och efter att ha skottat innergården ytterligare en gång (för att ens komma in i gathuset och ut i världen) och sedan mol allena pulsat fram i snöstormen på oplogade gator (foglossningen, my gad!) och förgäves stått och väntat på en buss som aldrig kom så insåg jag att idag inte är en dag för konstkommers och vände hem igen. Köpte smör och grädde och tänker att den här oväntade lediga tiden ska få resultera i julgodisbak inför stundande luciakalas i nästa vecka. Innan dess får ni en statusrapport, inspirerad av ett inlägg i Nina Åkestams blogg som jag just scrollade igenom i jakt på ett annat gammalt inlägg. Kan förresten verkligen rekommendera hennes blogg på nytt. Älskar att hon är cool, ärlig, feminist, miljöpartist, forskare och beläst. Mina bästa. Ok, here we go:
Vad har du på dig? En gammal svart Acne-tischa, ett par gamla svarta Snobben-långkalsonger (alltså, the sexiness) och en brun cashmertröja som alltid verkar få J lite ur balans. På ett bra sätt.
Hur mår du?
Bra. Mitt bråck gör som alltid dessa dagar vansinnigt ont men när man har hemmahäng som idag och därmed får dra av sig bh:n utan att någon stör sig över det så blir livet hundra gånger mindre smärtsamt.
Vad önskar du just nu? Att tiden skulle kunna stanna upp och att jag skulle få kunna bli kvar i den här bubblan av värme och trygghet ett tag till. Snön ligger i höga drivor utanför, J är på väg hem, D verkar må bra i magen, jag har fullt med mat i kylen, en brasa som sprakar, adventsstjärnorna lyser milt och allt är så väldigt vackert.
Vad har du ätit idag? Frukost (valnötsbrödet jag ännu inte hunnit fota, en kopp te och fil med sylt och cornflakes - lätt en av mina bästa frukostkombos) och två kolor från vår första misslyckade sats som gjordes för några veckor sedan.
Vad ska du göra imorrn? Jobba i galleriet. Utöver det vet jag inte så noga. Jo, träffa en gammal kollega över en kopp te i Gamla stan.
Och på söndag? Söndag? Förbereda inför vår luciafest kanske? Förhoppningsvis se en film på bio och hänga med någon jag gillar.
Vem saknar du?
Jag saknar min farmor.
Senaste köp? Papper till årets julkort och någon slags filtmatta som jag tänkte snickra ihop ett skydd mot kallraset runt brevinkastet med.
Vad skrattade du senast åt?
Js utspel vid frukostbordet om kramar.
Vad grät du senast åt?Mitt hormonsvall i lördags som resulterade i att jag grät mig till sömns sent på kvällen. Vet inte riktigt vad som kom över mig men helt plötsligt blev allt svart och jag visste inte riktigt vem jag var och vad jag hade att erbjuda någon i min närhet. Allt skingrades på söndagsmorgonen då J väckte mig med tusen kyssar och vi (tillsammans! Måste dock erkänna att J till stor del hölls gisslan hela vägen dit) gick på adventsgudstjänst i Katarina kyrka under en strålande sol mot klarblå himmel och sen gick jag till konstgalleriet och krängde tavlor. Efter det var allt bra igen.
Vem sov du senast med? J
Vad läser du just nu? Peter Robinsons Before the poison. Peter har lagt sin favoritkaraktär DCI Banks i karantän och skildrar ett helt annat personlighetsgalleri. Jag tycker mycket om det. Bra tidsfördrivsbok.
Senast sedda film?
Call girl
Vilken svordom använder du mest?
Fan?
Vem var den senaste som ringde dig? Min före detta kollega Marie (som är den som ställer ut på Galleri T)s man.
Senast 3 inkomna sms?
»Hörde via Marie att konstförsäljningen är inställd idag. Ha det bra vi hörs imorgon.«
»Hämtade glasögonen. Mkt snö i gamla stan. Stanna hemma bella, tror inte folk vill gå och shoppa idag.«
»Lustigt! Tänkte på dej i morse och har precis mejlat dig på din gmail! Ses gärna nästa vecka!!! Kram«
Vad stod det i ditt senaste skickade sms?»Köpte smör och grädde på vägen hem och tänker baka lite. Har skottat. Igen. Är helt slut och mejlar de på vån 2 nu..«
Vilken är din favoritfrukt?
Passionsfrukt.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Ingen? Jo, en gång sa en kompis att jag liknade Audrey Hepburn men det känns som en så avlägsen analogi att jag tar jämförelsen för osant smicker.
Vad är du rädd för?
Förlossningen.
Blir du lätt svartsjuk?
Nej, inte alls. Var knappt svartsjuk ens i en tidigare relation trots att jag hade all anledning att vara det. Är mer av attityden: fuck that. Vill de inte vara med mig så är de inte med mig. Punkt.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Josh. Alltid Josh.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Ingen aning, det var tusen år sedan jag chattade där. Kanske Sofie men mer troligt någon person från mitt förflutna som jag alls inte hade lust att chatta med..
Vilket språk hade du velat lära dig?
Italienska. Flytande och inte trevande, hackigt och ytligt som det är nu.
Vart vill du åka just nu?
Till..Thailand? Något varmt och skönt avslappnat ställe hade varit underbart. Men Thailand? Nej, kanske hellre testa något nytt och vara på Bali i några veckor. Samtidigt älskar jag vädret som det är nu och känner mig lugn och tillfreds i Stockholm. Längtar kanske lite till Hjo om jag måste resa just nu.
Hej, kära ni. Min mobil har stendött. Jag är temporärt insnöad. Och jag säljer konst om dagarna i Gamla stan som aldrig förr. Har inte hunnit med att uppdatera bloggen och alla mina vackra bilder på isblå himlar, frostnupna grenar i motljus, en snöskäggig Samson och färgglad konst är nu ett minne blott då mobilen bara lagt av. I väntan på en ny och i väntan på lite fritid så skriver jag snart igen. Tills dess får ni ha det så bra i den underbara, underbara vintern!
Förra året anammade jag en av mina favoritbloggare Emily Dahls adventsuppmaning och deltog i hennes julkalender genom att skriva inlägg under specifika, datumbestämda, ämnen. Ska göra ett försök även i år, bear with me. I år är det en fotoblogg och kanske är det detta som kommer göra att jag faktiskt tar mig i kragen snart och lär mig den nya kamerans funktioner? Dessa ämnen är det som gäller framöver:
1. En bild på dig som du själv tycker om. 2. En bild på dig hemma. 3. En bild på din bästa vän. 4. En bild på någon du beundrar. 5. En bild på dig som togs i somras. 6. En bild på någon du älskar. 7. En bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut. 8. En bild från en av de bästa kvällarna i ditt liv. 9. En bild på ditt rum eller din lägenhet. 10. En bild på ditt favoritdjur. 11. En bild på något som representerar dina framtidsdrömmar. 12. En bild på någon som du saknar. 13. En bild på någon av dina favoritsaker. 14. En bild på dig som du inte visste om att den togs. 15. En bild på ett utav dina favoritcitat. 16. En bild på dig som barn. 17. En bild på dig som tonåring. 18. En bild på din familj. 19. En bild på dig från idag. 20. En bild på din önskelista i år. 21. En bild på dig när du är ledsen. 22. En bild på dig när du är glad. 23. En bild som bäst beskriver ditt humör idag. 24. En bild från en tidigare julafton.
Så, lucka 1: en bild på mig själv som jag själv tycker om. Har inte så många bilder inlagda i min dator just nu men även om jag haft det så tror jag att det blivit denna. Vet inte riktigt vad det är med den som gör att jag blir så glad av den..kanske är det det att den representerar mycket av glädjen och lyckan i mitt liv? Allt det är min älskade farmor Astrid.
Det. Och att jag är glad på bilden (och även då i livet). Att vi är i skogen tillsammans och plockar påskris. Att det snöar. Och att farmor inte riktigt är bekant med det här att fotografera sig själva genom att någon av de på bilden håller i kameran. Det är fint på något sätt. En clash mellan modernitet och det som var förr. Hon är 50 år äldre än mig och våra uppväxter kunde inte vara mer olika men våra själar, våra hjärnor och våra hjärtan talar samma språk och hon är en av dem jag beundrar mest i världen. Som jag alltid längtar till, och efter, och som får mig att skratta, våga gråta och vara rakt igenom genomskinligt ärlig. Som lyssnat på mig i timtal och alltid sett, verkligen tagit sig tid att se, situationen från mitt perspektiv och gett råd därefter. Tillsammans är vi starka och jag är så oerhört glad för vår vänskap.
Vill du läsa mer om julkalenderutmaningen så kan du göra det här. Glöm inte att länka till Emely och posta ditt inlägg som en kommentar i hennes blogg.
Vilket hormonellt svall det är att vara gravid - herregud.. På ett sätt tycker jag att jag är stabilare än någonsin nu när jag landat i att vi ska bli tre och verkligen kan längta efter att se hur allting blir. Men som igår så var jag så otroligt lycklig. Att umgås med min ex-kollega Marie är inspirerande, att ta hand om ett konstgalleri och hänga konst (och vara så i synk med en annan människas kreativitet och känna att mina åsikter väger lika tungt som någon annans) var skitkul!!! Verkligen! Att sen inramningen runt galleriet var som att befinna sig i ett Kajsa kavat-landskap, med tunga istappar från Gamla stans utebelysning och med dämpande drivor att pulsa fram i, var fantastiskt. Och att folk kom in och beundrade konsten medan jag satt bakom ett antikt skrivbord och lyssnade på operamusik var lite..ball. J mötte upp och vi gick tillsammans hem i långsam pingvin-gungande lunk thanks to foglossningen och åt varsin mustig ramen på ett koreanskt ställe i våra kvarter. Handlade mintkyssar på Kajsa Warg och gick hem och bakade bröd ihop, tände en brasa och en massa ljus och lyssnade på musik. Och så mitt i en lugn och behaglig tillvaro fylld av alla dessa aromer från ugnen och kakelugnen så adderas ett gäng tårar till scenografin och en oförklarlig ledsamhet över min egen otymplighet uppstod. Högt och lågt och jag hänger inte riktigt med i kasten min kropp studsar mellan. Visst är jag vig som ett kylskåp dessa dagar men magens rundning har inte bekommit mig det minsta, mycket tack vare Js support och schyssta insatser när han ekiperat mig i nya, snygga kläder. Tror snarare det är att jag inte kan gå ordentligt som stör mig och gör mig ledsen men jag vet inte riktigt. Fick ett nytt tårutbrott i morse men då handlade det om julkalendrar och en längtan efter att vara liten igen tror jag.. Just nu är jag glad igen. Som alltid är allt prestationsrelaterat och efter att ha skottat hela innergården fri från snö, tvättat lite, lagat mat och diskat samt bläddrat igenom femhundra magasin som ska till återvinningen så känner jag mig i fas igen. Ligger här och låter orken sippra tillbaka in i mitt system efter veckans resa, umgänge och störda nattsömn. Det är den 1 december och det känns som att graviditeten gått in i ännu en okänd emotionell fas. Kan inte göra annat än att försöka hänga med och titta på de pyttesmå plagg jag fått låna av mina snälla kompisar och försöka föreställa mig en vardag när de är lika naturliga som mina egna plagg i torktumlaren är just nu.
