Censur

Jag är trött. Censurerar mig själv. Har ett sug efter att vara kreativ. Är lycklig. Brister i alla mina ambitioner. Är mer och mer kompis med mitt barn. Läser Anna Wahlgren. Är fortsatt förkyld (herregud, det är en evighet detta). Jag är lugn. Jag tycker om min kärna. Jag känner inte igen mig på fotografier. Har så mycket jag funderar kring, måste nog bara tänka bort att ni finns för att få det ur mig. Återkommer. 

Slavoy, min vän

Alltså, denna mannen. Hans intellekt. Hans humor. Hans excentriska vansinne. Hans galna arbetstempo. Och hans fascination för popkulturella fenomen. Älskar honom! Han är briljant och som ingen annan. En oborstad intellektuell som jag tror är vår tids svar på Sartre och Lacan. Klädd i murriga nyanser utan modemässig finess sopar han ödmjukt mattan med vem som helst och hans hjärna är som en labyrint av referenser, referenser, referenser..paketerade till svårbegriplig klokskap som får marken under en att skälva.  

I den lilla kvartett, som präglade min studietid i Lund så väldigt starkt, så föll vi alla handlöst för honom. Ted. Kristin. Christian och jag. VifFörälskade oss hopplöst, imponerades och citerade. 

Babel intervjuade Slavoj Žižek tidigare i vår och här kan du se några korta filmsekvenser med honom som långt ifrån ger den ödesmättade mannen (»I hate all people. I think basically that we are all doomed.«) långtifrån rättvisa. Men ändå, det är skärvor av hans tankar som vi får ta del av och de är alltid fascinerande. 

RSV

Igår plingade det till i mobilen och i den fanns en middagsinbjudan med Carl Bildt nu på fredag. 

Skulle älskat att klä upp mig och gå dit och bara prata, prata, prata om allt som händer i världen. Dricka vin och prata om kärlek, om livet. Som sist. Men till skillnad från då så finns Dagny i mitt liv nu och hon äter inte riktigt från sin flaska ännu..goddamnit. Men vi övar. Och vi omprioriterar. Och istället för att sitta på spänn och konversera med det yttersta av mitt intellekt på högvarv kommer jag sitta avslappnat och äta middag med mina fina vänner, exil-stockholmarna - och det har jag längtat länge efter.

Tack dock Oz för inbjudan! Din stjärnglans släpper stoff som då och då singlar ner på mina axlar. Och jag älskar det.

Bokning bekräftad

Bokning bekräftad och boende (fingers crosssed!) fixat. Vi kommer att bo i West village och jag tror det kommer bli fab. 

Verklighetsflykt

Bilder: http://e-nerge.tumblr.com/post/49491036538, http://unfaithful2me.tumblr.com/post/49490545378/lapetitemelancolie-momongamon-ophelie-rupp-by, http://variationsonrelations.tumblr.com/post/49496425745, http://e-nerge.tumblr.com/post/49345428176/hakunamatuta-someone-take-me-here och http://e-nerge.tumblr.com/post/48346694073 via http://modinakerlind.tumblr.com/

Orka

Sjuk igen. Halsont, feber och snuva. Och D har haft svårt att komma till ro och utan sömn i kroppen s-k-r-i-k-i-g-t mina trumhinnor matta. Herre. Men nu sover hon och strax jag med. Ville bara säga hej. Och ösa ur mig lite ömk. Hörs en annan dag.

Throw back

Hittade den här bilden och insåg att mina gener visst ligger bakom Ds näsa och mun, jag som tidigare inte hittat ett enda drag av mig i henne. Men nu så! Nu ska hon bara ärva humöret också så blir det ett väldigt liv i luckan framöver. :)

//mvh, Arg som ett bi..i väldigt många år

05:51

05:51. Och precis alla sover utom jag. Det är min syster, hennes kille och barn, mamma och pappa och så lilla D. Vi ligger huller om buller i hela huset och alla snusar och snarkar och luftammar. Ja, det där sista är det D som står för. 

Igår

Le dans la

Bilder: http://ledansla.blogspot.se/

En av mina favoritbloggare och fotografer har fått en liten bebis. Önskade så att jag kunde fotografera så här. Å, Louise. Lär mig!!!

Lycka

Det finns stunder när mitt liv känns inrutat och Stockholm känns enformigt och trist. Så möter man vänner över en glass på en gräsmatta eller överraskande mitt på gatan eller främlingar i ett grannkök och allt detta ger en en helt annat perspektiv på tillvaron. Solen skiner och jag hinner stanna upp på bussen hem och tänka: det här är lycka. 

Kärlekskartan

För länge sedan läste jag en artikel om John Gottham, psykologen som genom att lyssna på ett grälande par i  endast tre minuter kan avgöra om deras relation kommer sluta i skilsmässa eller ej, och fascinerades mycket av hans forskning. (Kortversionen av det hela handlar om hur man grälar, det vill säga hur taskig man är, hur mycket man himlar med ögonen och hur grälet avslutas.) När jag sen läste i Zandras blogg att hon loppisfyndat hans bok Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation så klickade jag mig raskt in på länken där boken fanns återgiven i punktfom. Punkt 1 handlar om vikten av att skapa en kärlekskarta, det vill säga: en mindmap över den man älskar där man samlar precis all information man har om denna. Gottham konstaterar krasst att man i början av en relation tenderar att ställa tusen frågor om precis allt - uppväxt, familjeförhållanden, kompisar, resor, tidigare jobb och you name it. Och sedan, ja då ebbar frågandet ut..man tror sig känna en person och de arkeologiska utgrävningarna i den andres inre stagnerar för man (jag) tror sig redan veta allt. Så är det ju. Och ja, jag får sluta skriva "man" för jag insåg när jag läste det där att även jag stagnerat och att jag, trots att jag till exempel vet vilka Js största drömmar är inte har haft en aning om vilken hans största oro är. Bra wake-up-call på många sätt och under en fika i Rosendahls karga trädgård en solig eftermiddag i förra veckan inledde vi den diskussionen och det var väldigt fint. Kärlekskartan FTW! Tack Zandra och John för påminnelsen och den viktiga insikten. 

Apropå Bobby Jean

Nej, vi kom aldrig till Bruce i lördags. Och inte hade vi fått höra Bobby Jean då heller men väl Racing in the street; min bli ihop-låt med J. Hur som, sviterna av maginfluensan gjorde J svag och vi sålde vidare våra superplatser till andra lyckliga och avbokade barnvakten då inte ens en middag lockade den sargade sjuklingen. Istället blev det en kort promenad ner till releasefesten av Jonas Crambys nya kokbok där vi åt varsin taco från El Taco truck och det var en ljuvlig dejt i all sin enkelhet under exakt 30 minuter. Men mycket vill ha mer :), och nu måste vi verkligen få flaskmatningen att fungera så att vi kan få till en middag i komplett lugn och ro. Med en massa vin. 

Och apropå Bruce och det vi missade så skriver en av mina stilistiska idoler Fredrik Virtanen otroligt fint om det faktum att trots att det som exalterar och får ens värld att gnistra långsamt mattas av i takt med att ens erfarenheter växer så behöver inte betyda att världen aldrig skälver på nytt. 

Man ser allt. Gör allt. Blir blasé och koketterar med att alltid veta någon som gjort något ännu mer extremt än det ens bordsgranne, drinksällskap eller promenadkompis pratar om. Alla maxar allt, hela tiden. Men det var när han såg Bruce och återigen tyckte att det var magiskt, trots alla år av succéer som han insåg att livet aldrig är slut förrän det är slut.  

»Jag var säker på att jag var förstörd, drabbad av bekvämlighet, drabbad av att ha sett allt, gjort allt, hört allt.

Drabbad av att ha skämt bort mig.

Så kan det privilegierade livet påverka oss. Man höjer ständigt ribban. Man blir fånge i sin tillkämpade tillvaro. Tillvand.

En gång var det fantastiskt att bo i ett nedpissat tält på Hultsfredsfestivalen och dricka ljummet fulvin, en gång var det magi att sova på golvet på Köpenhamns tågstation eftersom det inte gick att ta sig till Sverige mitt i natten efter en konsert med … var det The Dubliners? Ja det var The Dubliners. Herregud.

Irländsk folkmusik var en gång lyster.

Livet är en lek när man inget vet, när man saknar kunskap, referenser, bildning, utblick. När man vandrar underbart blind genom dagar.

Det är som ens första lön. Jag har aldrig varit så rik som när jag fick min första lön. Allt var möjligt – allt. I dag är den mångdubblad men räcker till ingenting.

Första gången av vadsomhelst är vackrast och bäst. Sedan ska det överträffas. Det är svårt. (...)

Livet gör en människa bortskämd. Man jobbar hårt, man unnar sig, man höjer ribban, man vänjer sig vid delikata situationer.

Konserten var makalös. Den var     . Förra gången var det Bjurton, iskalla Dry Martinis och fåtöljer, den här gången var det Jonna, Friends arenas folköl och bryska stolar – men det var lika magiskt.
 
Det var rent av mer magiskt.
Det här lär mig något.
Att det aldrig är för sent.
Att det inte finns någonting som inte kan återses. Att allt kan vara lika bra andra gången, tredje gången, sjuttonde gången. Det kommer aldrig vara över för oss.«

Läs artikeln i sin helhet här. Tipstack till http://jonnabergh.com

Politisk PR-strategi

Bild: http://regeringen.se

Att han istället för att göra sig tillgänglig för Ekot, som under en veckas tid sökt honom med anledning av det FN-uttalande mot kärnvapen som han inte undertecknat, ringer in till Ring P1 och tar strid för sitt agerande får mig att le brett över morgontidningen. Den mannen alltså. Älskar hans egensinne.

Bobby Jean

Bild: via http://jonnabergh.com/

Vi kunde varit där. 

Vi kunde hört honom sjunga: »And I’m just calling one last time not to change your mind, but just to say I miss you ­baby, good luck goodbye, Bobby Jean.« Och sedan, sedan hade vi hört saxofonen.

Denna sommar

Denna sommar kan inte bli som förra. Den får inte.

Den sommaren var förutom regn, regn, regn ett enda töcken av illamående, kräks och misär. Alltså, det var nästintill outhärdligt och otroligt ledsamt.

Denna sommar är det jag som, med eller utan Dagster, hänger på Trädgården. Come rain or shine.

Sjukstuga

J magsjuk. Jag fortsatt förkyld med hosta och feber. Och lilla D med snuva och en ovilja att spendera sina dagar någon annanstans än liggandes på någon av mina kroppsdelar. Ja, tiden över för annat än att serva dessa två och korta stunder försöka hitta en stund för återhämtning har varit minimal de senaste dagarna. Tror dock att det vänt nu och att vi alla tre är på bättringsvägen. Håll tummarna för det så hörs vi längre fram. 

Frihet utan val

Bild: Ceruleanandlime.tumblr.com Fotograf: Jakob Nylund

Vårvisa

I vårtid, i groddtid,

då brister frönas skal,

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val.

En ilning av vällust går genom själ och kropp

att jag är jag, nödvändigt jag

en brodd, som hittat opp,

ett vårskott, vars växtkraft

jag knappast anar än

men stammens sav med bitter smak

med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!

Jag hör min framtid till.

Jag tar mig rätt att växa nu som rotens krafter vill.

Karin Boye

Vårmorgon

Ni vet känslan av instängdhet? När det känns som att man lever i en kub utan syre? Och så går man bara ut på gatan och så skingras de känslorna direkt? Att jag glömmer det varje gång är skandalöst. Hur som, nu är jag ute och ser mina kvarter långsamt vakna. Fåglarna sjunger som tokiga och långsamt tråcklar sig folk ut till uteserveringarna. Länge satt vi här ensamma: jag med min bok. D sovandes i sin vagn. Magsjuk J sovandes där hemma.

Försöker hålla mig frisk med vitpepparkorn och en positiv inställning. Märker att mina djuriska instinkter försvarar den lilla rosenkindade, skrattande krabaten med allt jag har. Men ja, mot luftburna bakterier finns väl inte så mycket mer att göra än att avvakta. I synnerhet när hela ens liv tar plats på 35 kvadrat..