Magiskt vackert

Årets första snö (för mig, sist det snöade var jag..i Malmö tror jag)! Älskar det!!! Och i fönstret blommar vacker amaryllis som vi fick i present av vår snälla granne häromveckan.

Ska strax ta mig ner, med foglossning och allt, till galleriet i gamla stan där jag ska kränga lite konst i några dagar och har ingen aning om var mina broddar är. Hala kullerstenstrottoarer here I come.

Bebisboonanza

Reser genom ett snöigt landskap (snö! Så fantastiskt vackert!) och lyssnar på bönen K skickade med mig sist jag var i Malmö. Den vaggar mig. Tåget vaggar mig och jag är otroligt trött. Sluter jag ögonen framträder bilder av små läppar i miniatyr, händer som sluter sig kring mitt finger, ulliga hjässor och försiktiga, förvånade och breda leenden beroende på bebisarnas ålder.

De var sex, fyra och två månader gamla..som en exposé över vår genetiska växtkraft. Deras mammor var starka, coola och varma och den enda pappan jag mötte har ett hjärta som svämmar över av kärlek och oändlig omsorg.

I Ss mage vilar en aprilbebis. Och i min fäktas februaribebisen vilt. "Bara veckor kvar nu", skrev Ebba von Sydow på sin blogg om sin februaribebis. Själv tycker jag att det är en evighet dit. Overkligt. Diffust. Som om de där små händerna och fötterna som puffar inne i mig tillhörde en annan slags varelse än de jag pussat på de senaste två dagarna. Men en tanke om vad en bebis är för något har börjat slå rot. Och jag förstår mer och mer vad en förlossning egentligen går ut på. Det känns bra.

Nu måste jag låta tröttheten få överhanden över min kropp. Reser i idel mörker och snön syns inte mer på åkrarna utanför. Jag är på väg hem till mitt lilla krypin på Kocksgatan. Min bubbla. Som jag längtar.

På väg västerut

Reser igen. I mörkret. I snö. Mår lite illa. Är trött. Men glad.

I tågmiljön påminns jag än mer om vad jag lämnat. Jag ser gamla landvinningar och ömma förluster i små detaljer oinitierade lätt missar. Och på många sätt känns det skönt att jag lagt det bakom mig.

Det är inte det att det är ett avslutat kapitel men det är inte en del av mitt system på samma sätt som tidigare. Och när jag gick till tunnelbanan tidigt i morse, eller ja - småsprang snarare med andan i halsen, sen som alltid, så tänkte jag på vilken gåva jag ändå gett min trötta kropp att vara ledig på detta sätt innan D kommer.

Jag som alltid varit slutkörd, och som i alla år rökraspig och med trötta ögonlock aldrig riktigt kommit igen, har nu fått en chans, fri från distraktioner, äatt i lugn och ro landa. Jag styr min egen tid. Och just idag reser jag. Till Göteborg och gamla vänner. Det är omtumlande men ändå, kanske just därför, lite fint.

Valnötsbröd FTW

Sen jag på Underbara Claras blogg läste att lingongrova, stapelvaran nummer ett i vårt hem, endast innehåller tre lingon per förpackning och att brödet färgas mörkbrunt med någon slags konstgjord tillsats så bestämde jag mig för att jag skulle börja baka mitt egna bröd. Oklart om det blir billigare men förhoppningsvis blir det godare, hälsosammare och..så luktar det ju så gott! 

Första brödet bakades, trots år av ständiga brödbaksbesvikelser, i ett oväntat anfall av högmod och jag bytte ut ingredienser och kastade ner andra på måfå med ett moln av mjöl runt mig i min Martha Stewart-hybris. Note to self: guyibär kan inte ersätta russin. Och det är aldrig bra att köra på känsla när det kommer till brödbak. Slutresultatet: inte så gott. 

Bröd två bakades med farmor som coach på telefon och med hjälp av J men av oklar anledning blev inte detta bröd heller gott. När vi gjort helt enligt receptet var degen en enda rinnande sörja och jag tror att det kanske var det stora mjölintaget på slutet som kväste den sista livsgnistan som fanns i jästbakterierna. Eller så var det någon av alla frön som jag (återigen på känsla) kastade ner på slutet trots Js protester som gjorde det ogott.

Men nu ni, tredje gången gillt och jag tror att jag är något på spåren! Detta bröd blev faktiskt gott (trots att jag freebasade lite igen - här är receptet i original). Kanske inte gateau-kvalitet men så pass bra att jag kommer göra det igen. OCH det var smidigt och enkelt. Recept kommer här:

10 dl mjöl (jag tog 4 dl vetemjöl, 4 dl rågsikt och 2 dl rågmjöl)
3.5 dl havregryn
1 tsk salt
4 tsk bikarbonat
1 l filmjölk
2 dl mörk sirap
2 nävar valnötter

Blanda allt. Häll upp i smeten två formar och sätt  in i ugnen i en timme och fyrtio minuter på 175 grader. Vänd brödet upp och ner i formen om det fortsatt är blött längst ner efter utsatt tid. Och vill man, vilket jag såg i darlin' Ernsts julkokbok som jag fick av min syster något år (tack Johanna, kan man bröa formarna med solroskärnor och andra frön - det verkar bli fint. 

Alltså, lyckan i att äntligen ha ett aptitligt bröd till frukost efter två veckors plåga? Oändlig. 

Sömnlös

Jag ligger bredvid och får skylla mig själv. Tidigare var jag iskall och slutkörd. En tänd brasa senare brinner blodet av värme och den redan smala sängen känns för trång. Du andas tyst och lugnt bredvid och jag försöker lista ut var i dina drömmar du är nu. Själv gjorde jag det förbjudna och la mig under täcket, bredvid den knastrande elden, redan klockan sex, slocknade på en gång och nu några timmar senare kan jag inte somna om.

Trots att du gör det. Trots att D gör det. Och där ligger ni, ni som betyder mest, ovetandes om mina nattliga tankar. Allt är mörkt, som det ju är denna tid på året. Svart som en säck när jag somnar, svart som en säck när jag vaknar och så något grått mellanskikt mitt på dagen.

Att gå hemma så här gör att jag ser dagens ljus på ett annat sätt än vad jag gjorde alla åren när jag jobbade. Fast det handlar nog mer om utseendet på mitt forna kontorslandskap än något annat. Och det faktum att jag sällan tog mig ut på lunchen. Grejen är dock att det jag trodde jag saknade har visat sig mest vara en jäkla massa grå skuggzoner. I alla fall så här i november. Och att ha en sådan här smärtsam foglossning som jag har nu och som gör att jag knappt kan gå befäster den bilden. Jag kommer liksom aldrig så långt som till de öppna fälten då bara promenaden till tunnelbanan är jobbig nog. Sen är det det faktum att jag sällan törs berätta för folk exakt hur ont det gör och därför, leendes, påskiner att allt är som vanligt som gör smärtan, när jag väl kommit hem från mina språngmarscher i vanlig promenadtakt, extra stor. Igår promenerade jag dock med en person som jag vågade vara ärlig mot och i den stunden insåg jag vad tillit är. Och hur vackert det är. För jag och hon har inte varit vänner länge. Vi möttes till och med av en slump. Men att naket berätta om en svaghet (vaggandes fram i en takt där pensionärer med rullatorer lätt körde om oss i innerfilen) visade sig vara enkelt och det var fint.

Du som ligger bredvid mig och kämpar dig upp varje morgon vid klockan fem är också en sådan person som heller låter dig aldrig, verkligen aldrig, luras. För det och tusen saker till älskar jag dig.

Hus till salu

Bilder: http://lovelylife.se/blogs/beautiful-living

Fantastiskt vackert hus som tydligen för några veckor sedan var till salu, oklart dock i vilken stad. Inspireras verkligen av mixen av stilar men shit vilken förmögenhet de lagt ner på sin inredning - aka alla stolarna.. Det är verkligen en tudelad känsla - den mellan vad vackra ting kostar och vikten av att skapa en jämlik, hållbar värld där allt överskott inte går till egocentrisk konsumtion. Hur som, vackert var det i alla fall. 

Hej kompis!

Jag har fått en ny kompis. Fortsatt är det bara lite till låns, vi känner på varandra, har respekt för hans respektive mitt utrymme men ska man döma av hans glädje när han kom i morse 05.15 så kommer det här bli bra och mer permanent. Ja, det blev inte mycket sömn i natt. Först låg jag vaken inför det att han skulle komma, sen drömde jag att han kom och sen när han väl var här, för första gången och i vår morgonmörka lägenhet, låg jag vaken som en nyförlöst och orolig mamma med ett halvt öra öppet tills jag hörde att han snarkade lugnt på sin matta.

Om allt går bra ska jag avlasta hans matte ibland då hon, precis som J, jobbar skift och nyligen flyttat in i våra kvarter. Jag hoppas det blir så för bara det att han ligger där, lille Samson, som en lurvig liten boll vid min sida gör mig väldigt, väldigt glad. Vad fint det är med hund!

Grå skyar

Bilder: http://www.tumblr.com/tagged/hello-november?before=1352083255, http://jaclynpaige.tumblr.com/post/35366590984, http://joannagoddard.blogspot.se/, http://www.petrabindel.com/, http://lovelylife.se/blogs/tant-johanna via http://lovelylife.se/blogs/tant-johanna

Ok. Bokrecension 1

Ok. Så under den senaste tiden har jag läst ut tre böcker och bara det har varit ljuvligt. Dels att ha en berättelse att dyka ner i och dels att min bokpaus kanske äntligen har släppt. Först ut i högen läste jag Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss  och det väcte som jag skrev för några dagar sedan en viss genans hos mig.

Några av hennes böcker, till exempel Små citroner gula, tillhör något av det sämsta jag någonsin läst medan annat, den om den ryska spionen, ändå varit ganska intressant och i och med att jag tycker om att hålla koll på den aktuella bokfloran så läser jag det mesta..och ja, den här gången var det den här boken som slank ner. 

Hur som, boken var..annorlunda och den fick mig att se mina egna handlingar i ett annat ljus. Den handlar om Rebecka som på bokens första sida tar livet av sig och sedan hamnar i limbo - oförmögen att ta sin själ vidare och oförmögen att återvända till jordelivet. Långsamt utkristalliserar sig en bild av en kvinna som i rädsla över att bli lämnad bestämt sig för att lämna först och alldeles för sent inser att hon i och med det aldrig kan gå tillbaka och kunna komma nära den hon älskar igen. På många sätt målar Kajsa upp en bild av livet efter döden som är trösterik för de som förlorat någon. Här får spökerier sin förklaring och det här med skyddsänglar en helt annan innebörd.  Och det är intressant. Sedan är historien i sig en liten parentes i världshistoriens kärleksskildringar men det är strunt samma: det är tankarna i mig som boken väcker som känns viktiga. Och från boken bär jag med mig en hel del insikter om hur felaktigt upprätthållandet av fasader kan slå. Hur kärlek handlar om att våga visa sig sårbar, blottad och naken och hur det är i den tilliten som relationer växer fram. 

Apropå det här med skyddsänglar så såg jag på Carolina Gynnings blogg att hon av en slump lyckats fotografera vad hennes kompis, ett medium, menar är hennes dotters skyddsängel - ser ni den..nere i bildens högra hörn, i barnets hår?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det annat än att tanken på en skyddsängel är väldigt, väldigt vacker och kanske är jag för rädd för att göra mig själv tillräckligt sårbar för att fullt ut tro på det?  Det är som att universums tillblivelse, min tro, mina önskningar inte riktigt landat ännu och jag vet inte var jag står när det kommer till andevärldar, fler dimensioner och spöken men oavbrutet intressant är det dock. Och i min värld finns de som gått före fortsatt vid min sida, som till exempel mormor ibland och väldigt ofta min moster Birgitta. 

Det som berör

Bilder: http://blog.formconspiracy.se/

Jakob Nylunds bilder är magiska. Och de ger mig inspiration att ta tag i den där jäkla kameran och lära mig dess funktioner så att jag också kan påbörja min resa mot en estetiskt dokumenterande människa.

Identitet, makt och privilegier

Bild: http://nojesguiden.se/recensioner/film/call-girl

Jag läste på Facebook i morse att Gazas demografi ser ut på följande sätt: var fjärde invånare är under fyra år. Var fjärde person är en liten Maja eller Max i ett stängselomgärdat inferno, oförmögna att själva kunna förändra sin situation och utgör enkla offer för klassisk krigsretorik. Hur länge kan en offensiv, en icke-uppdelning i två stater få fortsätta? När kommer omvärlden kunna ta sitt ansvar och ge frågan tillräckligt med relevans för att nå en lösning? Blir ilsken av vanmakt och frustration.  

Jag läste en artikel skriven av Jens Liljestrand (the Jens Liljestrand, mannen vars energi på något sätt satte ett brännmärke i min och vi tillsammans spenderade vad som kunnat vara världens mest romantiska dejt ihop om det inte varit för att det senare visade sig vara allt annat än just en dejt. Aja. Det är länge sedan nu. Långt innan Stockholmstillvaron tog vid. Hur som: han gäckar min näthinna då och då med sina alster som ibland tenderar att vara deppigt svulstiga peokoral men ibland är väldigt väldigt smarta) och ligger länge och funderar på det han skriver om Erik Almqvists förvandling från provokativ ligist med järnrör i handen till att lägga ner röret, ta ett djupt andetag, förvandla mimiken och inge polisen en känsla av att vara ett vittne med auktoritet. Hur den här förvandlingen säger allt om rasismen vi lever med och om den lyx man som vit, medelklass åtnjuter i världen. 

Bra artikel, läs den här. Och som alltid är det coola, kloka Rakel Chukri som publicerar relevant material på kultursidorna i Sydsvenska Dagbladet. Är så stolt över henne som fellow jkpg-född, före detta Radio AF och Lundagårdsmedarbetare. Hon är ofta orkanens öga i mediastormar och jag är djupt imponerad av hur kallt hon hittar artikelvinklar som går rån mittfåran. Och tack Anitha för länktips. 

Slutligen såg jag Call girl igår och blev starkt berörd av ännu en version av temat makt och privilegier - prostitution som den yttersta formen av att tappa äganderätt till allt utom sin själ. Tycker filmen var vackert gjord och väldigt relevant men att drevet mot Palme och Fälldin grumlar och förstör. Vad är sant i denna godtyckliga röra av pillerknaprande och polismördande statsministrar/säpo-organisationer? Bara det att justitieminister Geijer (och kanske även högt uppsatta militärer och diplomater från andra sidan järnridån) utnyttjade samma prostituerade är sensation nog. Att sedan Palme några dagar före valet gick ut och pekade ut DN (som jag tror var de som läckte scoopet) är än värre. Att sedan lägga till en massa dimridåer kring vad som var sanning eller ej stör mig och jag har ingen annan källa att söka mig till annat än Fredrik Virtanens måndagskrönika idag som menar att Leif GW Persson (som var med och fick sparken i samma process som när Palme ljög om Geijers utnyttjande och som därefter alltid föraktat Palme) fått gått ut och dementerat den skuld filmskaparna ger Palme och Fälldin i filmen). 

Allt annat är ju så slående: musiken, rekvisitan, underkastelsen, begäret, skrupellösheten, kaffeflickorna entréer till alla dessa muntra vithåriga män i kostyms oförställda glädje. Å, de får mig att må illa. Och så ändå: allt förstört av att jag inte kan sluta tänka på vad som är lögn och vad som är sanning. För jag vet ju också att de två flickorna, idag vuxna kvinnor, vars vittnesmål hemligstämplades angav just Palme och Fälldin som sina kunder men jag har för mig att de sedan tog tillbaka att det var just Fälldin - alltså, vilken röra. Och inte heller att jag under två timmar och tjugo minuter kunde ignorera min galet värkande rygg.. Det här med att vara gravid, ja - i mitt fall är det konstant något av en fysiskt bitterljuv plåga.    

Vedergällning

Att Barack Obamas administration stödjer Israels rätt till att försvara sig gör mig väldigt frustrerad och förbannad. Även om den kära Chomskys resonemang här ovan mest är en illustration av felaktig semantik så får det illustrera klokheter jag i affekt inte hinner skriva ur mig. Ja, det var bara det.

Precis just nu

Bild: http://meeses.tumblr.com/post/22326593690 via http://modinakerlind.tumblr.com

En av mina favoritbloggare Emily  inspirerar alltid med sina olika upplägg på inlägg och nedanstående är ett rip-off av henne rakt av. Ur ett egoistiskt perspektiv är hennes blogg något fantastiskt som jag njuter av att djupdyka i (plus att hon nu efter ett tufft break-up är kär igen och det gör mig, trots att jag aldrig träffat henne, väldigt, väldigt glad) men ur mitt egna, kreativa perspektiv så hämmar andra genomtänkta bloggar mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här fönstret som initialt bara var ett sätt för mig att för mig själv visa att det visst bodde i drömmar i min kropp trots att jag aldrig gjorde något för att realisera dem. Det var höst då med, för ungefär precis ett år sedan, och jag minns känslan av lycka i att lägga upp bilder som berörde mig någonstans i världen när de aldrig fick komma fram i den kreativa process som rådde på min arbetsplats. Jag kände mig vilsen, som en spillra utan riktig riktning, och det vettesjutton om jag har mer riktning idag..men allt är ändå annorlunda. Jag väntar barn. Jag renoverar inte längre sönder mitt hem. Jag har sagt upp mig. Jag funderar fortsatt mycket på vad jag vill bli, vad det ska bli av den här bloggen, var min kreativitet ska få utlopp, var mitt mod bor men skit samma..allt det där löser sig. jag tar dagen, och bloggen - ledsen men ni får leva med det ostrukturerade, som det kommer och detta är jag just p-r-e-c-i-s nu.   

Längtar jag efter: Att komma in i ett kreativt flow. Att våga säga nej och lyssna inåt och lära mig att det kreativa kan bo i mig trots att brus (typ i form av trehundra måsten) omkring stör. 

Är jag ledsen för: Att jag inte riktigt förstår, eller är på det klara över, var min gräns för engagemang möter andras. Jag har svårt att avgöra om det är min brist på energi som gör att relationer går i stå eller om de går i stå på grund av att jag känner av brist på energi från deras sida och resignerar. 

Är jag glad för: För första gången på väldigt länge är jag faktiskt genuint glad över att jag är hemma och har friköpt mig från kontorslandskapen ett tag. Jag är glad över mitt mod och jag sörjer inte det som var. Dels har jag landat lite mer i mig själv tror jag men det spelar också roll att jag får rapporter om konkurrens, mellanchefstillsättningar, maktlöshet och annat trassel  som åt upp min energi när jag var mitt uppe i det och att nu veta att jag slipper det. Att jag är helt fri från det. I alla fall ett tag till. 

Äter jag helst: Clementiner. Och pepparkakor. 

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: Min bebis. Den där lilla filluren som ligger i min mage och sprattlar och stångas och sparkar mot väggarna i sitt varma, djupröda rum. Vem är hon? Vad tänker hon på? Längtar hon efter oss lika mycket som vi längtar efter henne? Och hur ska det gå att bli tre..och det på typ trettio kvadrat? Och hur ska hon komma UT ur min mage? För saken är den att jag haft svårt att komma förbi steget ("tänk att hon finns!") men nu märker jag att jag mer och mer gör mig mentalt redo för att hon även ska komma ut. Och växa upp tillsammans med oss..

Drömde om henne häromnatten för första gången (och shit som jag drömmer dessa dagar, helt surrealistiskt och förlåt K för att jag trodde att det var din drömfångare som orsakade kaos i min hjärna, det var nog snarare hormonerna :)) och hon log! Sedan ammade jag henne bredvid min egen mamma i tv-rummet hemma i Habo. Det var fint.  

Är det finaste jag vet: Silhuetten av Js mörka ögonfransar mot skäggstubbskind när han ligger tätt intill i soffan och utmattad vilar på min arm om kvällarna.

Läser jag: Är två sidor in i Kajsa Ingermanssons senaste. Och detta skriver jag med viss skam i kroppen då det blottar min totala befrielse från att läsa intellektuella böcker (mitt stora löfte till mig själv inför den här ensamma perioden). Skammen gör också att jag snabbt måste säga följande: började läsa Zadie Smiths senaste samt Caitlin Morans How to be a woman men kom inte in i någon av dem. Gick till mitt ÄLSKADE Sture bibliotek och lånade hem en hel hög böcker efter misslyckad vinterskoshoppingtur vid Stureplan i förra veckan och kan i ett inlägg recensera dem alla snart..

Är jag galet stressad över: Hur jag ska lyckas kombinera alla mina go-see-utflykter till folk runtom i landet som jag inte träffat på länge med alla mina andra åtaganden, min bristande ork, min bristande energi och mina kreativa glimtar av tid. 

Lyssnar jag helst på: Julsånger..men jag har sansat mig lite men hittar inte riktigt vad det är jag vill lyssna på istället. Irrar runt bland mina listor men inget känns bra. Ska nog försöka göra en lista i eftermiddag - har fått ett underligt sug efter Winnerbäck-låtar efter kanske tio års uppehåll. 

Drömmer jag om: En förväntansfull, lugn och skön advents- och jultid.

Blir jag galet nostalgisk över: Att sjunga gamla barnvisor för mig själv och tänka på hur det kändes när jag sjöng dom som liten och hur det känns nu, sjungandes dem för lilla D som hör dem i magen. 

Och denna kvinna.

Bild: från DNs reportage om Lotta Lundgren, Erik Haag och Henrik Schyffert från i söndags. 

Det finns publika personer som i stunder av när världen varit extra grå gett mig glädje, fått mig att skratta och gett mig hopp om livet tillbaka. I slutet av gymnasiet och början av universitetstiden var det Jonas Gardell och jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på en av hans tidiga scenföreställningar och läste Mormor gråter och andra texter. Mitt i universitetsåren var det en förfärligt hjärtekrossad sommar Ernst Kirchsteiger. Och jag älskar fortfarande karln, till Js stora förskräckelse, och trots alla hans evinnerliga lyxprojekt i exklusiva byggen på TV4 som jag i ärlighetens namn följt mer sporadiskt. Och nu på senare tid, kanske de senaste åren, så är det Lotta Lundgren som ger mig energi. Hon, liksom övriga två där ovan, är fantastisk. Jag älskade hennes blogg (läs den även om den är lagd på permanent is - så väldigt många recept och roliga iakttagelser att bli inspirerad av), hennes kokbok Om jag var din hemmafru, missade tyvärr de båda säsongerna av Landet Brunsås på SVT men blev väldigt starkt berörd och peppad av intervjun med henne i podcasten Värvet och hennes sommarprogram på radion samt ser mycket fram emot att se Historieätarna på SVT från och med imorgon. 

Bara en cool katt som Lotta kan inleda sitt sommarprat med orden: 

»Jag heter Lotta Lundgren, är matskribent och igår firade jag tio-årsjubileet av min trettioårskris. För alla er som inte var med: för tio år sedan stod jag på toppen av min karriär som copy-writer. Jag hade nyligen separerat och bodde i en tråkig tvåa på Kungsholmen, eller Rövholmen som jag brukade säga, men det spelade ingen roll eftersom jag egentligen bodde på jobbet. 

Alla andra skaffade barn och flyttade till hus, själv hade jag slutat träffa män eftersom de endast visade intresse, hade cyniska problem eller behövde låna väldigt mycket pengar. Jag jobbade j-ä-m-n-t. Träffade nästan aldrig mina ammande eller gravida kompisar och lagade definitivt aldrig mat. Så, för att pigga upp mig själv bokade jag en resa till Wales för att delta i en dödsmeditation. Alltså en meditation där man lägger sig ner på en madrass och dör i grupp.

(Första låten spelas).« 

Jamen ni förstår väl: denna kvinna är fantastisk! Hon är sanslöst vacker och hon inspirerar mig som bara den. Har ni 45 minuter till övers tycker jag att ni ska spendera dem på att lyssna på hennes sommarprogram och lära er allt om hur viktigt det är att bli sedd i ett förhållande samt få receptet på en god, öppen lasagne med smak av sommar och få en massa andra klokheter till livs. Ni hittar programmet här.

Alltså. Denna man.

På upptäcktsfärd

Blev spontanbjuden på lunch av min kompis Per så denna gången höll ambitionen om att äta lunch vid lunchtid utan ansträngning. Han är så väldigt fin. Med honom kan jag vara själsligt naken, något som annars är oerhört svårt tycker jag. Man skyddar sig och lägger ut dimridåer och försöker hålla god min men det går inte med Per. Han ser igenom varje försök till fasad och förklarar det tydligt. Också han är naken ibland och bjussiga samtal på det sättet älskar jag.

Hur som, efter lunchen drack via kaffe och hängde med frilansande kulturpersonligheter innan vi promenerade i den snöblandade regnglopen. Följde honom hem och på vägen hem till mig såg jag detta. Alltså, ett liv i det civila och man får upp ögonen för saker man helt missat tidigare. Och man inser att arbetstillfällena där ute är så differentierade att man baxnar.

Alltså. Dessa barn.

Efter att (igen och igen..) sett klippet med den blyga men ack så själfulla irländska pojken som inte räds att sjunga ut i känslomässiga ballader så klickade jag vidare till de här tjejerna som Cecilia uppmärksammade mig på via Facebook någon gång för länge sen. ÄLSKAR sidekicken i den blonda lillasystern. Som hon kämpar fast hon inte får vara med och sjunga! :) Önskar mig en sådan inlevelsefull poseringsperson vid min sida. Alltid. 

Det är jag. Och Filippa K.

Sitter i min soffa och kan bara konstatera att det här med att våga ta steget och gå mot något okänt inte alltid är så enkelt. Än mindre att gå från att vara en människa vars hela tillvaro präglats av någon form av prestation till att..göra motsatsen. 

Jag har ju stannat upp några gånger tidigare, till exempel förra sommaren då jag var så in i märgen trött på mitt jobbuppdrag, min tillvaro och inte ens min nyförälskelse i J kunde ändra det faktumet att jag behövde en brejk från mitt jobb och i samband med att tempot i mina projekt stannade upp på grund av sommarledigheter så tog jag tjänstledigt i en månad och semester i ytterligare en månad efter det. Spenderade de åtta veckorna sovandes som en livlös på soffan och orkade knappt gå ut och se solen. Och blev, som alltid när det här komatillståndet slår till, fruktansvärt deppig. 

Så det var med bävan jag gick in i det här nya och det var med lätt skräck som jag satte mig på tåget tillbaka mot Stockholm efter min rundresa i de södra delarna av landet som fått mig att skingra tankarn aoch tänka på helt andra saker. 

Och nu är jag här. 

Och det har inte varit lätt. Men så ringde K upp mig i förrgår och gjorde intrång i min solitära förmoddagstillvaro och bad mig vara snäll mot mig själv. Och verkligen tillåta min kropp att få sova ut och bli otrött - både på ett fysiskt och ett psykiskt plan. Och hon berättade hur hennes återhämtningsprocess och möjlighet att komma till insikt hämmats av att hon hela tiden pressat kroppen, trots den uppenbara, lamslående viljan att sova mera, till att komma på smarta lösningar och meningsfulla uppdrag och på det sättet stressat den personliga utvecklingen genom att inte låta själen få ro.

Men att låta själen få ro är så oerhört svårt. Dels för att andra hela tiden frågar vad som ska hända nu - inte för att vara elaka utan bara för att visa omsorg - och dels för att jag själv hela tiden frågat mig själv vad fan det är som ska hända nu. Ömsom slits jag mellan att kunna tillåta mig själv att bara ta in dagen som den är och njuta av lugnet som råder. Jag tänker att det är otroligt bra för den lilla bebisen i magen att vi får den här lugna övergången mot något annat, jag tänker på hur olycklig jag varit om jag var kvar på samma arbetsplats som tidigare (även om jag hade fått ett spännande nytt uppdrag, ja..vilket jag inte fick) och jag tänker på att om jag bara vilar ut tillräckligt så kommer den kreativa energin väckas i mig. Och ömsom slits jag mellan att banna mig själv för att jag är så asocial, för att jag läser för få böcker, går för korta promenader, får för få intryck, söker för få jobb, skickar för få mejl, har för låga ambitioner, att jag tillåter mig att känna hur trött kroppen är, att jag går till frisören för sällan och aldrig tar tag i det där inköpet av vinterkängor som verkligen behövs!

Haha, högt och lågt. Och vissa dagar kan jag imponeras av hur kraftfull min förmåga att racka ner på mig själv faktiskt är. Hur blev det så här? Varför har jag så få sätt att förlåta mig själv på? Något jag kanske först lärde mig via terapin men framför allt via den buddistiska meditationsträningen. Och det är ju typiskt om det, som t ex nu senast på gravidyogan, ska behövas en källarlokal med ett tänt ljus och orientalisk musik för att komma till insikt om att alla känslor man känner (i detta fall pratade ledaren om rädslan för kommande förlossning) ska bejakas och sättas i ett större sammanhang. Att inget är för fult för att skylas över utan allt ska granskas med samma inlevelse. 

Så, ja - det är inte lätt att våga bryta mönster och bara blicka in i något okänt. Mitt svarta novemberhål. 

Dock finns en bebis förhoppningsvis, om allt går bra, där på andra sidan men också det känns så pass surrealistiskt att det är svårt att greppa. Och modersskapet - kommer det visa sig vara en fullgod "prestation" av den sort som jag här och nu lider abstinens av. För jag är som en narkoman på avgiftning som krampaktigt försöker få ut "duktiga flickan"-berusningar ur kroppen. Vem är jag när jag inte längre presterar? Vem är jag när dagarna inte spenderas i ett kontorslandskap under varmvita lysrör? Och när kommer jag att tycka att det är ok att bara vara?

Dock, små små insikter tränger sig på och även jag kan, trots detta melankoliska sömntillstånd, njuta av att få se dagsljus och på riktigt andas in dagarna som går. Jag mår bra när jag spenderat någon timme krattandes löv (fast är det för att jag presterat något? Oklart.), när jag diskat och faktiskt klätt på mig kläder före lunch. Idag är också målet att de facto äta lunch, uträtta några ärenden på min banksida och få iväg ett par mejl innan lunchtid och jag hoppas ambitionen håller. Stärkt av det K sa försöker jag tillåta mig själv att vara trött och jag vågar mer och mer tro att om jag bara får vila ut så kommer energin gradvis..istället för att, vilket jag befarar i mina mörkaste stunder, bara eskalera. 

Och så läste jag i senaste Elle-tidningen att jag inte är ensam om att gå igenom den här prestationsavgiftningen - och det var väldigt, väldigt skönt. Och jag säger som Filippa Knutsson: även om jag inte vet vad nästa steg kommer att bli så vet jag att det kommer att bli bra. Allt blir bra.

Min inspiration

Bild: http://www.flickr.com/photos/barackobamadotcom

Igår inledde jag min dag med att till trillande tårar lyssna på Baracks segertal efter valvinsten. Kvällen innan hade jag gått på gravidyoga (skönt men ack vad ont den här jäkla foglossningen gör) och efteråt blivit bjuden på trerätters hos en kollega på min tidigare arbetsplats (väldigt fin kväll, och väldigt välbehövligt att chocka min eremittillvaro med social samvaro) och strax före midnatt på tunnelbanan hem sett att datorer felaktigt gett Mitt Romney röstfördelar. Så det var med oro i magen som jag somnade och med glädje som jag vaknade. 

J frågade vad det egentligen är som gör att jag beundrar Barack Obama så gränslöst som jag gör. Och jag försökte svara att för mig representerar han både en stark intelligens, en kompromisslös vilja att förändra, en modern humanism och inte minst en oantastlig men svårdefinierad coolness. Han är min inspiration och visar med sitt sätt att vara hur en enda människa kan göra en sådan enorm skillnad. Och sedan älskar jag honom för alla hans uppenbara företrädanden - hans formuleringsförmåga, hans kvicka hjärna, hans mod att våga bjuda på sig själv och hans förmåga att blotta sina känslor och snubbla på gränsen mellan personlig och privat. 

Fyra år till. För mig är han min tids Olof Palme, min möjlighet att äntligen få se ett politiskt fenomen i realtid med mina egna ögon. Lite som att se Zlatan spela - äntligen sker sporthistoria framför mig, långt från Stig Jerrings nasala rapporteringar på flimrande arkivbilder. Och jag är så tacksam för den inspiration han, ja kanske de båda, skänker mig i min soffa långt borta från strålkastarnas sken. 

Världens godaste

I förra veckan hände något med mig och jag fick akuta advent-crawings. Det inleddes med att jag hemföll till att köpa en burk pepparkakor på ICA, frestande placerade precis vid kassan. Någon dag senare köpte jag en nybakad lussekatt, tjuvlyssnade på en av mina ändlösa jullistor på spotify och ja, sen på kvällen slängde jag helt enkelt ihop min egna pepparkaksdeg. Och köpte en flaska glögg.

Kanske är detta min första gravidcrawing hittills: julstöksmat? Oavsett, om ni hamnar i samma sinnesstämning som jag så kan jag verkligen rekommendera pepparkakorna. Goda. Enkla. Kryddiga som tusan. Och man skär fram dem på ett enkelt sätt med kniv, långt från allt trassel med kavlar, förkläden och mjölmoln. Plus att degen kan frysas in och så gör man en plåt kakor då och då när andan faller på. Och doften! Ljuvlig.

Har gjort dessa i tre år sen jag läste receptet på Ebba von Sydows blogg och de är helt klart mina bästa. Bjöd till exempel på dem i söndags när Js familj var här ihop med citrussallad och vaniljglass och det blev uppskattat och gott.  Nedan ser ni de ack så goda men ej så snygga kakorna från gårdagens plåt.
 

Det här behöver du: 

1 dl sötmandlar

200 g smör

2.5 dl socker

1.5 dl ljus sirap

skal av två rivna citroner

2 msk kanel

1 msk mald kryddnejlika 

1 msk kardemumma

1 msk mald ingefära

1 tsk mald pomeransskal

7.5 dl vetemjöl

1 msk bikarbonat

Om man vill kan man utesluta kryddnejlikorna och istället ta lite mer av ingefäran, pomeransskalen och rivet citronskal för en mer citrus- och kanelkryddig smak. Också väldigt, väldigt gott. 

Gör så här: 

1. Skålla mandlarna

2. Riv citronskalet

3. Smält smöret ihop med sockret och sirapen i en stor kastrull

4. Blanda samman alla kryddorna inklusive citronskalet och rör ner i ovanstående kastrull

5. Blanda samman bikarbonaten och mjölet i en skål

6. Rör ner mjölblandningen i ovanstående kastrull med krydd- och smörblandningen

7. Rör ner mandlarna

8. Forma degen i två delar. Lägg delarna på var sin bit plastfolie och forma dem till två kompakta och avlånga (men inte alltför smala) korvar

9. Lägg in i kylen (degen blir hård på ungefär en timme) eller i frysen

10. Skär upp degen i tunna skivor, lägg på en plåt och grädda i 6-7 minuter i 200 grader.

Alltså. Jag dör.

De här två killarna alltså..ni får mig att omvärdera all min tidigare oro inför att uppfostra framtida söner - och ni ger mig hoppet om livet som mellanstadie/högstadietjej tillbaka. Tänk att få ha fått hänga med killar som er och vara lite småkär i er i smyg. Hoppas ni får kramas. Massor.

Länktips: http://nojesguiden.se/kakan

Déjà vu

Musiktips från bästa Margret. 

Sittandes i en hoodie i soffan mitt på blanka dagen gör att mitt gamla liv (fast då måste vi blicka låååångt tillbaka - bortom graviditetsillamåendekoman, ihopkoman, jag-är-ledsen-vilsen-och-vet-inte-vad-jag-vill-med-livet (pga trist jobb, knäpp chef och tusen begränsningar)-koman och allt det där till tiden då jag faktiskt ägnade all min ledig tid åt att ömsom festa och ömsom sova) känns väldigt avlägsen. Vill inget hellre än att ta en drink på typ Babylon och bara kolla på folk. Borde göra det idag. Note to self: gör det idag. 

Och denna insikt och handlingskraft all thanks to ovanstående låt som jag tänker symboliserar känslan av att gå från jobbet ihop med några kompisar, mötas upp på Ljunggrens, mingla och sen dricka drinkar och kanske (fortsatt med datorn i väskan) överraskande nog stänga East. Eller Berns. Det var fina tider. 

Att stänga dörrar

Bild: http://iam.beyonce.com/

Min bild av mig själv som blivande mamma är så oerhörd kluven. För se där: vad menar jag egentligen med "blivande"? I mångt och mycket är jag redan den där lilla tjejens mamma och har varit det ända sen i juni. Jag känner ju henne sparkandes där inne, ALjdandes omkring i min mage. Jag pratar med henne. Vi lyssnar på musik ihop. Och jag tänker, tänker så oerhört mycket på henne och hur allt ska bli. I den här lilla ettan. med J. Med mig. Med kläder och blöjor och mjölk. Med skratt och skrik. 

Herregud.

Alltså, jag vet. Jag tänker för mycket. Det har alla sagt, alltid, men samtidigt: sådan är ju jag. Om nu är det jag som ska bli hennes mamma och hur sjutton skulle det gå till om jag mitt uppe i all den här fysiska och psykiska tumultet där till lyckades ändra personlighet? Inte så troligt. Så jag funderar på. Och har sedan jag slutade jobba (och frivilligt blivit arbetslös med några månaders avgångsvederlag) bestämt mg för att sluta prata nedsättande om min graviditet, något jag omedvetet gjort tidigare i ett klassiskt försök att förminska mig själv, de val jag gör och de konsekvenser de får. Jag vet inte varför jag håller på så där men jag antar att det bottnar i dålig självkänsla. 

Fast kanske lika mycket i att jag alltid satt likhetstecken mellan mig själv och det jag ansåg var min största gåva: min tillgänglighet. Jag åkte kors och tvärs och hälsade på folk. Jag pratade i telefon. Jag peppade. Drog ihop fester. Tog initiativ..och jag fanns alltid där i folks (killars) medvetande som en potentiell möjlighet. Inte för att jag släppte någon in på livet (nej då!) och inte för att jag upplevde att de var sugna på att dela min vardag utan vi sågs ute, vi drack drinkar och skrattade ihop, tog några cigg på tu manhand, flörtade..och finns på varandras radars. 

Nu, med stor mage, är det uppenbart att den leken är slut. För mig var den slut någonstans i Rom när jag kunde konstatera att jag och J var ett par, men för andra, till exempel de jag inte sett eller hört av på länge, så har det inte varit uppenbart. Sittandes på Tempo i Malmö över en alkoholfri drink så kom just det där konstaterandets stund en bit in på middagen jag åt med några gamla vänner och före detta klasskompisar. Helt plötsligt blev vi lämnade ensamma vid bordet medan de andra gick till baren och sittandes där, tittandes på varandra så sa han (han, en av många många som min själ alltid haft dörren på glänt till - inte på allvar men ändå med något slags allvar) »Ok. Så det är så här det är nu.« Syftandes antar jag på min mage, mitt nya liv, min stängda dörr mot alla eventualiteter och kansken. »Ja, sa jag.« Där och då var det allvar en kort, kort mikrosekund för den eviga singeln som inte längre är det. Ja, innan jag en sekund senare brast i mitt allvar och började pladdra på om obetydligheter igen. 

Förlåt J. Förlåt D. Jag tror på oss. Jag har bara så svårt att se vår lilla familj framför mig. För samtidigt som det är den enklaste saken i världen för mig att bli mamma (se bara på Beyoncé ovan: jag kan också bli den coolaste av mammor som bara tar tag i en flaska, har bebisen på höften och fortsätter leva mitt liv precis som vanligt) så vilar ett mörker av oro att allt ska bli knas över mig. Tror att det är hög tid att boka in en tid hos min terapeut. Hej självinsikt. Konstigt att den varje gång ska vakna till liv först när jag får saker och ting på pränt.