Jaha

Eh. Jaha. Nähä. Nämen ok, nu vet jag. Nu har jag precis fått ett mejl från min förra chef som inte borde skickats till mig om att jag visst ska ge mig ut på nya äventyr och att det 1) ska hållas en insamling till min avskedspresent och 2) att det ska hållas ett mingel för mig. Alltså: mitt värsta. Att stå i ett kallt upplyst konferensrum och behöva lyssna till ett tal, öppna present in public och sen hålla tal själv. Och mingla, goddamn, mingla!

Och i samma stund som jag såg mejlet så försvann också det halmstrå av hopp om att jag kunde vara kvar på min nya avdelning som jag närt lite svagt i några veckor. För sen jag kom hem från NY har min nuvarande chef haft semester..och någonstans hoppades jag att vi två kunde ha ett snack i nästa vecka och så skulle jag få de framtida förutsättningarna klart för mig på ett lugnt sätt på tumanhand. Antingen skulle han säga att han hade lyckats frigöra pengar i budgeten för mig eller ja, så har han inte det men nu talar ju mycket för det sistnämnda utan att vi hann med det snacket.

I synnerhet i och med att ingen dementi från hans håll kommit via mejl. Så, ja..helgen hann börja. Jag hann till ICA (igen! Är så stolt över mig själv!), hann pusta ut i soffan två sekunder och sen ringde min förra chef (utan att jag hann fram och svara) och sen såg jag mejlet. Det var som att riva av ett segt plåster: smärtsamt, intensivt men snabbt överstökat. Kanske lika bra. Det är dock fredagskväll och jag VÄGRAR ringa upp ex-chefen. Som till råga på allt drar igång ett mingel utan att kolla med mig om det ens är ok. Jaja. Har man legat dödssjuk i malaria och klarat av att ta sig igenom tusen andra jobbiga saker så klarar jag väl även att le krampaktigt inför storpublik (utan några framtidsplaner att stoltsera med..) och att hålla tal - hur svårt kan det vara? Får unna mig något fint efteråt.

En uppenbarelse

Idag är första dagen som jag tycker att min graviditet är fantastisk - första dagen som jag känner mig som mig själv igen..sen juli. Och jag vet inte riktigt vad som hände för jag gick hem från jobbet, trängdes i en varm tunnelbanevagn med världens mest uppsvällda mage i världens tajtaste klänning utan att någon höjde ett erbjudande eller erbjöd mig en sittplats (haha), var illamående som fan, gick ut på Folkungagatan där varenda människa röker (alltså, det är helt GALET. Och dte är varje dag. Oavsett tid på dygnet. (Hata Kellys)). Och ja, jag vet att jag har rökt plenty i mitt liv men..sällan när jag gick bland andra som väntade på att ljuset skulle slå om till grönt..och ja, hur som helst..så höll jag på att kräkas utanför McD. 

Utanför Systembolaget fick jag en ingivelse att gå in och köpa öl till J och började nästan gråta när en hemlös man utanför butiken försökte tala en ung tjej till rätta om att hon måste bort från gatan. Tänkte på henne hela tiden under den korta stund som jag var inne i butiken och fick ett infall att kolla om jag kunde göra något för henne när jag kom ut igen men då var båda spårlöst borta. 

Övervann sedan illamåendet och gick in på ICA (där jag typ inte varit sen i juli) och köpte efter viss tvekan en bukett rosor och..sedan lite trevande la jag ner några grönsaker, några potatisar..och började i mitt huvud och i min mun faktiskt fundera på mat och vilken mat jag var sugen på att laga (lammfärsbiffar med jordärtskockeröra och råstekt potatis blev det visst. Slutade dock med en rostad ostmacka och blåbärssoppa men MATEN finns ändå i kylen :)). Det var något av en pärs men när jag kom fram till fruktdisken och såg att de hade clementiner så blev jag så strålande glad att illamåendet släppte. Såg också att det fortfarande fanns kvar kantareller i svampdisken och började nästan gråta en andra gång. 

Sen gick jag runt som en annan husmor, som den jag egentligen är..eller var innan graviditeten var ett faktum, och handlade hushållspapper, avfallspåsar, sköljmedel och allt annat trivialt som J (hushållets provider av all tvätt, städning, matlagning, inhandling, påklädning (!), avklädning och tusen andra grejer) aldrig tycks komma ihåg att köpa. 

Ja, och sen väl hemma packade jag upp allt. Städade undan tusen högar som legat överallt sen NY. Och gick igenom högen av fönsterkuvert! Jamen, ni fattar - det var otroligt! Jag var en människa med en agenda på annan plats än på kontoret igen?! Sen sjönk jag ner i soffan och kände mig helt matt. Kastade en blick ner på min mage och för första gången någonsin f-ö-r-s-t-o-d jag att det faktiskt är någon där inne. Där, innanför membranet av varm hud, simmar en liten människa omkring. Som jag (jag!!!) har skapat - och jag kommer aldrig vara ensam mer. 

Den upplevelsen var helt fantastisk och jag har inte kunnat sluta le sedan dess. Och ja, det är knäppt - herregud, jag har varit gravid sen början av juni och rent logiskt fattade jag ju att det var någon där inne (eller gjorde jag?) men det var som att tjuvkiken in i den här lilla personens liv igår på ultraljudet ändrade allt. För där såg jag henne sväva omkring, lekandes med sina tår och med överdrivna rörelser svälja fostervatten. För ja, det är en liten, liten tjej där inne. En tjej! Och jag är så lycklig!

En mustig present

Jag har gjort en (mustig) lista för höstliga promenader. Som vanligt lyckas jag inte hålla mig inom en enda genre men efter en del dividerande med mig själv fick den här låten utgå då den störde harmonin aningens för mycket.. Alltså Ron. Llskar honom. Men han kan inte vara med överallt.

Ni hittar listan här och om ni, som kära K en gång sa, blir glad av mina listor så blir jag ännu lite gladare!

På önskelistan

       

Bilder: från Dolce & Gabbanas SS 13-visning via http://camilla.freshnet.se/

Alltså, dessa örhängen? Magiska.

Önskar jag funnit något liknande i NY men..icke.

Ps.

Vet inte om ni ser hur fantastisk denna lägenhet i våra nya kvarter är som jag snabb-paparazzi-fotade i regnet på vägen mellan bion och middagsrestaurangen men tro mig: den är fantastisk. Fantastisk. Och känslan av regn mot rutorna i skymningsljuset efter så lång tid av idel solsken ändrade inte det faktumet.

Energi

Det är något med den här stan som väcker mig. Första dagarna som vi kom hit var jag så mörbultad av värmen, jetlaggen och illamåendet att jag mest kände aversion mot det kommersiella crescendot där vi hamnat. Tänkte att jag sökt en insikt i den här stan och att den kanske var att den här stan inte var för mig. Att jag kanske påverkats mer än vad jag anat av graviditeten och helt enkelt inte gick igång på asfalt och avgaser längre.

Nu vet jag att det inte är så utan är istället hopplöst förälskad i faktumet att bo i den här stan. Promenerar runt och ser hela tiden detaljer som inspirerar. Det är allt från färgkombinationer på byggnader, materialval, golv, menyutformningar, maträtter, träd, gator, lägenheter till musik och tusen, tusen andra saker till dagens fångst av gatukonst nedan.

Det är häftigt. Önskar jag kunde skriva mer om det här men är så in i döden trött och ska strax somna. Ville bara helt kort beskriva vilken helomvändning mitt hjärta gjort ett stenkast från Broadway. Hej för nu.

Ps. Den snyggaste konstväggen fotades tyvärr inte då J hejdade mig från att glatt kliva in på en inhängnad bakgård där ett knarkinköp just avslutades med orden "Du har sett alldeles för lite på the Wire". Vilket är sant. Aja.

Gårdagen i bilder

Igår tog min kropp s-l-u-t. Ljumskarna värkte som aldrig förr och det var som att min kropp kramats ur på varje ynka droppe av energi när vi väl landade på en soffa utanför lägenheten i eftermiddagssolen. Men trots det var det en fin dag och innehöll allt från intressanta berättelser om palentologer (alltså det här med dinosaurieskelett och att de låg precis under markytan gjorde mig helt spacead), bilder av Margret Mead (hej älskade A-kursen i socialantropologi), en fantastisk utställning om amerikanska indianer, häng på Upper East, häng i Central Park och lite fönstershopping på 5th Av. Sen: sömn. Och idag: sömn, sömn, sömn och god damn it..en hel del kräks igen. Tydligen är det där inte över förrän det är över.

I nuet

Är för första gången på evigheter i stunden. Därav spridda och inte så djuplodande uppdateringar här. Men jag har det fint mitt i min komatrötthet. Och jag har landat i idén om att världen är större än min nuvarande arbetsplats och det är väldigt, väldigt skönt. Nu: fredag. I New York. Och det är soligt och 25 grader. Allt är bra.

Update från Thompson street

NY är härligt, äntligen härligt! De första dagarna var en kakofoni av jetlag, illamående och tusen intryck. Nu har vi landat i vår lilla lägenhet, i våra hoods (som visade sig ligga spot on i stan mitt bland alla restauranger vi tänkt besöka och alla affärer vi velat kika i) och jag mår bra.

J ser kändisar och modebloggare medan jag ser hundar. Överallt. Utöver det kikar vi på vacker arkitektur, inspireras och promenerar omkring. Folk involverar oss i samtal och det är en sådan vänlig smältdeg av vänligt folk - överallt. Och samtidigt så finns lugnet här på vår lummiga gata där jag börjat vagga fram i min mini-grossess. Aja. Vi tar en dag i taget och just nu känns det skönt att ha massor av dagar kvar här.

Sömnlös i NY

Jadu. Har varit vaken sen arla morgonstund och lyssnat på grannars nattsudderi, andra grannars tidiga uppgång till tidiga jobbpass, hört en avlägsen siren, lyssnat på den brummande ac-anläggningen och läskiga kryp (kackerlackor?) som kryper i väggarna. Och sovit och drömt galna scenarier.

Inte en oväntad natt med tanke på att jag kapitulerade vid sextiden NY-tid igår och somnade efter att ha läst ut ett O-magazine. Haha, vår första dag här var så fascinerande ljuvlig och lugn. Folk är trevliga (det är inte klokt vilken social interaktion folk har med varandra här..de möts liksom hela tiden), vädret vackert och vår gata lugn. Vår lägenhet är liten och mysig, trots en svag lukt av gas, och har en brandtrappa utanför.

Gick inte runt så mycket igår för mådde fortsatt illa som bara den men hann under vår lilla promenad i Soho-kvarteret se en äkta Jean-Michel
Basquate-tavla på Damien Hirst galleri. Det var coolt, gjorde mig helt uppfylld. Och allt är kontraster. Och jag är lugn trots min kropp i osynk.

På väg. Igen.

Nu är vi strax på väg. Mot inspirationen. Mot avgaserna och förhoppningsfull fantastisk mat.

Hade en skitjobbig helg fram tills nu. Har kräkts och utmattad försökt peppa J att städa, tvätta, diska och packa åt oss och samtidigt lämna lägenheten spotless nu när den hyrs ut när vi är borta.

Aja. De två dagarna är över nu och nu sitter jag här i en bekväm fåtölj i gaten och dricker en kopp te. Kanske tar uppdateringarna (som ännu inte tagit fart ännu efter sommaren, ber om ursäkt för det) slut på en stund nu eller så bombarderar jag er med intryck från New York under de två veckor som vi är borta.

Vi lämnar i alla fall Stockholm bakom oss i förvissning om att vår bebis finns. Nog skulle man kunna tro att kräkningarna vore bevis nog men jag tror det var först i fredags när vi fick höra de trummande hjärtljuden som jag förstod: någon väntar på oss därinne. Och vi, lätt skräckslagna, väntar på den. Och vad som än händer så finns den nu. Liksom vi. Och livet är bra fint.

18.37

Får man krypa ner och gå och lägga sig 18.37 utan att först ha ätit kvällsmat? Nähä, inte det.

18.47 då?

Kärlek i kylskåpet

Hur ska jag återgälda all den kärlek J ger dag ut och dag in? Känner mig mest som en oromantisk bebisbyggarmaskin som sväller och sover och sväller och sover på ett ganska egoistiskt sätt utan att riktigt hinna med J i hela den här processen.

Kom hem idag till, som alltid, ett lagat mål mat. Denna gången folierad då J hunnit gå till jobbet. Och jag vet att det är mat han ogillar men som han vet att jag älskar (i synnerhet nu när min mage gillar allt som är mesigt för smaklökarna pga knäpp mage): Thommy Berggrens falukorv i ugn med någon slags icke-Thommy Berggrenskt parmesanpotatismos till.

Den enklaste av rätter men den i kylskåpet med en dessert bredvid gjorde min dag. Alltså mannen jag nu förbundit mig till till att på något sätt vara nära resten av livet är allt bra fin. Ja. Det var bara det. Slut på egoistiskt inspel.

Totalt överlämnande

På tunnelbanan hem idag klev en blind kvinna ombord i sällskap av en ledarhund. Rördes så av hunden och hur hen stadigt och lyhört uppmärksammade omgivningen, inklusive mig, obrydd av trängsel och intryck höll fullt fokus på att få hem sin ägare i tryggt förvar. Alltså - ÄLSKADE hundar! Tänk, att lägga hela sin tillvaro i hundens händer och låta dem ha kontrollen? Det var vackert.

Kom från en session hos Elisabet (första på evigheter, ja sen i maj) och herregud vilken välbehövlig ventil det var att vara där. Och det lustiga är hur kroppen minns - det var som att den på väg mot hennes mottagning började slappna av och göra sig mottaglig för alla sorters känslosvallningar. Den mindes att det är ok att låta alla mantlar falla. Och jag som knappt inte gråtit under hela den här omtumlande graviditetsperioden släppte alla spärrar redan på vägen dit. Fräste åt J. Fräste åt mamma. Och började gråta innan jag ens kommit in genom dörren.

Aja. Det var förlösande. Nu är jag tio kilo lättare och som alltid - mycket klokare. Och lugnare. Firar det med att gå och lägga mig extra tidigt. So long!

Dramatisk inspiration

Bild: Saskia Lawaks från Yohji Yamamotos utställning på Design Museum Holon i israel via http://purple.fr/diary/

Och jag kan verkligen förstå allra käraste, komplicerade och komplexa Lars Noréns faschination för Yamamotos klädesskapande som han avhandlade (och under stor angst ruinerade sig på) sida upp och sida ner i tegelstenen En dramatikers dagbok (- boken som räddade sommaren 2009).