Vi håller på att byta lokaler på jobbet. Omorganisation and all that. Och i och med att jag redan för några veckor sedan tog min lilla kartong med grejer till den nya avdelningen så har jag i stort sett inget att packa ner. Men de andra, de som suttit här länge, de packar och river och sliter i gamla papper, fastnar i minnen och överröser mig med böcker de tycker att jag ska läsa. Så kom min fina kollega Ulf över med en av sina favoritartiklar som han hittat i pappershögarna och gav den till mig för att läsa..och..det är så naket. Skildrar ett sådant bråddjup. Ensamheten, hur väl lyser den inte igenom varje rad? Alkoholismen. Och så slutklämmen. Alltså..jag vet knappt hur jag ska beskriva vilket svart moln det lämnar i mig.
De här samtalen publicerade Svenska Dagbladet först efter hennes död.
Fyra samtal med Monica Zetterlund
SvD:s Torbjörn Nilsson ville i slutet av 2003 få en intervju med den så medieskygga Monica Zetterlund. Fyra gånger ringde han hem till henne. Här är de samtal som utspelade sig.
Samtal nummer 1:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde en intervju.
– Jag ger inga intervjuer.
– Nej, jag vet. Men jag ville fråga hur man sjunger.
– Hur man sjunger?
– Ja.
– Oj, oj, snälla du, hur man sjunger. Ja, hur sjunger man? Det kan man bara. Jag har gjort det sen jag var fyra. Pappa spelade och mamma med. Kontrabas när gubbarna i pappas orkester låg i beredskap under kriget. Jag sjöng. Jag sjöng ”How high the moon” fast på värmländska: ”Hå haj ve mon”. Vi for runt och spelade till dans och damerna dansade och gubbarna drack. Jaaa. Så var det. Men nu sjunger jag inte längre.
– Jag vet det. Men då när du sjöng, vad var det du sjöng egentligen?
– Jaaa. Men det var Sarah Vaughan. Peggy Lee. Ella Fitzgerald och Billie Holliday och Dompan och Stan Getz och Bill Evans och Nat King Cole och Tage. Hur många ska jag räkna upp?
– Jag menade inte riktigt så. Mer vilken sorts musik det var du sjöng?
– Jazz. Jag sjöng inte schlagers, det tycker jag inte det var. Jag sjöng jazz.
– Jazz?
– Ja, jazz.
– Vad är jazz då?
– Nämen du, jag vet inte. Fraseringen? Livet? Det kan jag inte svara på, inte så här på direkten.
– Då kan jag väl träffa dig och fråga om det då? Om musiken och om det Tage sa. Om den blonda negressen från skogarna?
– Nej, jag sjunger inte längre. Läs boken. Den där vad den nu heter. Minnen?
– ”Hågkomster ur ett dåligt minne”.
– Just det, Tom Alandh skrev den. Han gjorde en film också. Du får se den.
– Hej.
– Hej.
Samtal nummer 2:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde den här intervjun.
– Jag ger inga intervjuer har jag ju sagt.
– Du sa till Tom Alandh är du var rädd och generad fast folk inte förstår det. Du sa att du inte skulle kunna leva utan karlar. Du sa att tenorsax är ditt favoritinstrument och att du tror att du kommer att lyssna på Marvin Gayes ”What‘s going on” när du blir åttio men att du helst skulle vara tjugofem igen. Du sa vidare att du inte sitter med A-laget på en parkbänk men hemma i vinsoffan, att trädgårdssångaren, fågeln alltså, sjunger bebop och att papiljotterna är den tråkigaste delen av artistjobbet. Du sa att du är en romantiker och att ögon inte går att lita på. Vad menade du med det?
– Ögonen?
– Ja.
– Jag har alltid litat blint på ögon och det är inte bra att göra. Det är inte det att jag blivit blind av det, nej, jag ser bra med glasögon på. Men bilden man får av en människa första gången man ser den är gärna en annan än den man får lite senare. Var det flummigt sagt?
– Nej, det var rätt klokt sagt.
– Ja, jag är ju gammal och klok.
– Hur gammal är du?
– Sextio. Drygt.
– Vad är det bästa du har gjort som artist?
– Bill Evans-plattan, Utvandrarna-filmen och Svea Hund-revyn. Tror jag. Men jag har ju gjort allt vet du. Jag har till och med spelat fotboll.
– Fotboll?
– Ja, jag var målvakt. Det var på turné med Povel. Martin Ljung var linjeman på cykel och Leif Asp – pianisten salig i åminnelse – spelade back i nätskor. ”Löd i dojan” hette vi. Vi spelade på Heden.
– Vad är kärlek?
– Nämen… nej. Det kan jag inte svara på.
– Var det inte det du menade med ögonen? Att första ögonkastet och kanske kärleken överhuvudtaget är överskattad? Förresten har det inte funnits några
ögon du kunnat lita på?
– Det skulle vara Tages.
– Hur var han egentligen?
– Jesus Christ.
– Jesus?
– Du vet då på sextiotalet gjorde jag inte annat än jobbade och gick på fest. Filminspelning direkt efter frukosten och sen skivinspelning efter lunch och så i iltaxi till revyn och efter det konsert och sist på kvällen
sjöng jag på jazzklubb. Det var inget hälsosamt liv och det gick åt helvete ibland. Med allt. Men då när det risade ihop sig då var Tage där som en ek att luta sig mot.
– Som Jesus?
– Ja. Har det någonsin funnits någon Jesus på jorden var det i Tage Danielssons gestalt.
– Oj.
– Du, jag tycker att du kommer hit. Folk har skrivit så mycket strunt men kom du. Du verkar okej, vi kan prata och spela skivor fast jag inte brukar göra det längre. Kom nästa helg. Om jag fortfarande lever.
– Jag ringer.
– Gör det. Ring på onsdag.
– God dag då.
– Hej.
Samtal nummer 3:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde den här intervjun.
– Nej, nu får du fan ta och ge dej.
– Ursäkta?
– Har du svårt att förstå eller? Jag har ju sagt att jag inte vill. Varför ringer du och tjatar?
– Du sa jag skulle ringa.
– Sjunger du själv kanske? Eller spelar du?
– Ja, jag spelar lite trummor.
– Då vet du vem Egil Johansen var.
– Ja. Han var duktig.
– Duktig? Va? Du som han spelade alltså. Bättre fanns inte. Han kunde lyssna, lyssnade gjorde han, det är det man måste göra, lyssna och frasera, fraseringen, det är nog det som är jazz. Ha! Duktig!? Du är ju inte klok alltså. Du ringer som en galning och tjatar och håller på och sen säger du att Egil var ”duktig”. Jag blir tokig på dej. På dej och alla andra. Dom ringer jämt. Från tv, från tidningar, jag vet inte allt – till och med från Privata affärer ringer dom. Egil han var inte ”duktig”. Han var en mästare. Det måste du förstå. Vad ringer du egentligen för? Vill du se mig?
– Nej, prata med dig.
– Om jag tycker att jag har sagt allt då? Om jag inte vill vara offentlig? Jag har valt bort det. Jag har slutat sjunga.
– Sjunger du inte ens hemma?
– Nej.
– Men du sa att jag skulle ringa.
– Sa och sa. I dag har jag väl inte lust. Nu lägger jag på.
– Jaha.
Klick.
Samtal nummer 4:
– Ja, hallå.
– Det är Monica Zetterlund antar jag.
– Jo.
– Det gällde den här intervjun. Jag behöver fråga en sak.
– Blir det en intervju?
– Ja, jag tänker skriva. Jag snodde en idé.
– Från vem då?
– Beppe Wolgers, när han intervjuade Stig Ahlgren och Stig Ahlgren aldrig ville träffa Beppe och allt gick åt helvete och Beppe skrev om det. Vad tror du om det?
– Jaa. Det går väl an. Vad ville du fråga då?
– Vad är ord?
– Ord.
– Ja, vad betydde texter för dig?
– Du det ska jag säga att först brydde jag mig inte. Jag tyckte att jazz skulle vara på engelska. Jag gillade ju Ella och Billie och ville sjunga som dom. Men sen kom Beppe och Pär Rådström och Lasse Forssell och plötsligt satt jag och sjöng ”Walking my baby back home” fast med orden ”Sakta vi gå genom stan.
– Hur kändes det?
– Jo, och sen kom Hasse och Tage. Du förstår att stå på scenen och sjunga ”Var blev ni av” och veta att Tage stod bakom scen och knöt tummarna och hoppades att jag inte skulle snubbla på bokstäverna. Det är minnen det. Det var Tage och Hasse som fick mig att uppskatta texter. Tage och Hasse och Beppe.
– Han skrev förresten att swingen i livet bara varar en kort stund.
– Vem?
– Beppe Wolgers.
– Jasså.
– Vad tänker du när du tänker på Tage?
– Jag tänker att när Tage dog dog nog jag också.
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde en intervju.
– Jag ger inga intervjuer.
– Nej, jag vet. Men jag ville fråga hur man sjunger.
– Hur man sjunger?
– Ja.
– Oj, oj, snälla du, hur man sjunger. Ja, hur sjunger man? Det kan man bara. Jag har gjort det sen jag var fyra. Pappa spelade och mamma med. Kontrabas när gubbarna i pappas orkester låg i beredskap under kriget. Jag sjöng. Jag sjöng ”How high the moon” fast på värmländska: ”Hå haj ve mon”. Vi for runt och spelade till dans och damerna dansade och gubbarna drack. Jaaa. Så var det. Men nu sjunger jag inte längre.
– Jag vet det. Men då när du sjöng, vad var det du sjöng egentligen?
– Jaaa. Men det var Sarah Vaughan. Peggy Lee. Ella Fitzgerald och Billie Holliday och Dompan och Stan Getz och Bill Evans och Nat King Cole och Tage. Hur många ska jag räkna upp?
– Jag menade inte riktigt så. Mer vilken sorts musik det var du sjöng?
– Jazz. Jag sjöng inte schlagers, det tycker jag inte det var. Jag sjöng jazz.
– Jazz?
– Ja, jazz.
– Vad är jazz då?
– Nämen du, jag vet inte. Fraseringen? Livet? Det kan jag inte svara på, inte så här på direkten.
– Då kan jag väl träffa dig och fråga om det då? Om musiken och om det Tage sa. Om den blonda negressen från skogarna?
– Nej, jag sjunger inte längre. Läs boken. Den där vad den nu heter. Minnen?
– ”Hågkomster ur ett dåligt minne”.
– Just det, Tom Alandh skrev den. Han gjorde en film också. Du får se den.
– Hej.
– Hej.
Samtal nummer 2:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde den här intervjun.
– Jag ger inga intervjuer har jag ju sagt.
– Du sa till Tom Alandh är du var rädd och generad fast folk inte förstår det. Du sa att du inte skulle kunna leva utan karlar. Du sa att tenorsax är ditt favoritinstrument och att du tror att du kommer att lyssna på Marvin Gayes ”What‘s going on” när du blir åttio men att du helst skulle vara tjugofem igen. Du sa vidare att du inte sitter med A-laget på en parkbänk men hemma i vinsoffan, att trädgårdssångaren, fågeln alltså, sjunger bebop och att papiljotterna är den tråkigaste delen av artistjobbet. Du sa att du är en romantiker och att ögon inte går att lita på. Vad menade du med det?
– Ögonen?
– Ja.
– Jag har alltid litat blint på ögon och det är inte bra att göra. Det är inte det att jag blivit blind av det, nej, jag ser bra med glasögon på. Men bilden man får av en människa första gången man ser den är gärna en annan än den man får lite senare. Var det flummigt sagt?
– Nej, det var rätt klokt sagt.
– Ja, jag är ju gammal och klok.
– Hur gammal är du?
– Sextio. Drygt.
– Vad är det bästa du har gjort som artist?
– Bill Evans-plattan, Utvandrarna-filmen och Svea Hund-revyn. Tror jag. Men jag har ju gjort allt vet du. Jag har till och med spelat fotboll.
– Fotboll?
– Ja, jag var målvakt. Det var på turné med Povel. Martin Ljung var linjeman på cykel och Leif Asp – pianisten salig i åminnelse – spelade back i nätskor. ”Löd i dojan” hette vi. Vi spelade på Heden.
– Vad är kärlek?
– Nämen… nej. Det kan jag inte svara på.
– Var det inte det du menade med ögonen? Att första ögonkastet och kanske kärleken överhuvudtaget är överskattad? Förresten har det inte funnits några
ögon du kunnat lita på?
– Det skulle vara Tages.
– Hur var han egentligen?
– Jesus Christ.
– Jesus?
– Du vet då på sextiotalet gjorde jag inte annat än jobbade och gick på fest. Filminspelning direkt efter frukosten och sen skivinspelning efter lunch och så i iltaxi till revyn och efter det konsert och sist på kvällen
sjöng jag på jazzklubb. Det var inget hälsosamt liv och det gick åt helvete ibland. Med allt. Men då när det risade ihop sig då var Tage där som en ek att luta sig mot.
– Som Jesus?
– Ja. Har det någonsin funnits någon Jesus på jorden var det i Tage Danielssons gestalt.
– Oj.
– Du, jag tycker att du kommer hit. Folk har skrivit så mycket strunt men kom du. Du verkar okej, vi kan prata och spela skivor fast jag inte brukar göra det längre. Kom nästa helg. Om jag fortfarande lever.
– Jag ringer.
– Gör det. Ring på onsdag.
– God dag då.
– Hej.
Samtal nummer 3:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde den här intervjun.
– Nej, nu får du fan ta och ge dej.
– Ursäkta?
– Har du svårt att förstå eller? Jag har ju sagt att jag inte vill. Varför ringer du och tjatar?
– Du sa jag skulle ringa.
– Sjunger du själv kanske? Eller spelar du?
– Ja, jag spelar lite trummor.
– Då vet du vem Egil Johansen var.
– Ja. Han var duktig.
– Duktig? Va? Du som han spelade alltså. Bättre fanns inte. Han kunde lyssna, lyssnade gjorde han, det är det man måste göra, lyssna och frasera, fraseringen, det är nog det som är jazz. Ha! Duktig!? Du är ju inte klok alltså. Du ringer som en galning och tjatar och håller på och sen säger du att Egil var ”duktig”. Jag blir tokig på dej. På dej och alla andra. Dom ringer jämt. Från tv, från tidningar, jag vet inte allt – till och med från Privata affärer ringer dom. Egil han var inte ”duktig”. Han var en mästare. Det måste du förstå. Vad ringer du egentligen för? Vill du se mig?
– Nej, prata med dig.
– Om jag tycker att jag har sagt allt då? Om jag inte vill vara offentlig? Jag har valt bort det. Jag har slutat sjunga.
– Sjunger du inte ens hemma?
– Nej.
– Men du sa att jag skulle ringa.
– Sa och sa. I dag har jag väl inte lust. Nu lägger jag på.
– Jaha.
Klick.
Samtal nummer 4:
– Ja, hallå.
– Det är Monica Zetterlund antar jag.
– Jo.
– Det gällde den här intervjun. Jag behöver fråga en sak.
– Blir det en intervju?
– Ja, jag tänker skriva. Jag snodde en idé.
– Från vem då?
– Beppe Wolgers, när han intervjuade Stig Ahlgren och Stig Ahlgren aldrig ville träffa Beppe och allt gick åt helvete och Beppe skrev om det. Vad tror du om det?
– Jaa. Det går väl an. Vad ville du fråga då?
– Vad är ord?
– Ord.
– Ja, vad betydde texter för dig?
– Du det ska jag säga att först brydde jag mig inte. Jag tyckte att jazz skulle vara på engelska. Jag gillade ju Ella och Billie och ville sjunga som dom. Men sen kom Beppe och Pär Rådström och Lasse Forssell och plötsligt satt jag och sjöng ”Walking my baby back home” fast med orden ”Sakta vi gå genom stan.
– Hur kändes det?
– Jo, och sen kom Hasse och Tage. Du förstår att stå på scenen och sjunga ”Var blev ni av” och veta att Tage stod bakom scen och knöt tummarna och hoppades att jag inte skulle snubbla på bokstäverna. Det är minnen det. Det var Tage och Hasse som fick mig att uppskatta texter. Tage och Hasse och Beppe.
– Han skrev förresten att swingen i livet bara varar en kort stund.
– Vem?
– Beppe Wolgers.
– Jasså.
– Vad tänker du när du tänker på Tage?
– Jag tänker att när Tage dog dog nog jag också.
