Har en tendens att låta filmer, serier och böcker bygga bo i mitt inre. Jag vill inte att de ska göra det (och gör faktiskt allt jag kan för att undvika det) men det går inte att låta bli. Ofta (alltid) vacklar jag ut från bion mitt uppe i de känslor som filmen lämnat i mig. Och alldeles för sällan är det romantiska komedier som jag ser eller läser. Hur som, tidigare ikväll såg jag säsongsavslutningen av Grey's anathomy och mitt i var jag tvungen att gråtandes ringa J för att kolla om han, som var tio minuter sen på väg hem, fortfarande levde..ja, ni fattar. Hopplöst fall av konstanta dramaqueen-tendenser. Så mitt i all sorg och uppbragdget så kom jag att tänka på det här mms:et som jag drog iväg till min kompis Anna idag. Hon jobbar på stenhård, urflott advokatbyrå och en jul fick de nedan nämnda bok i julklapp av firman. Hon blir galen av ilska varje gång hon ser boken och alltså, jag skrattade så högt åt mig själv när jag drog iväg det där messet att det var osunt. Tanken på messet gör att tårarna orkar och då tänkte jag att jag kunde jag lika gärna dela det med er. Så enjoy. Och TACK Liv Strömqvist! Du är fab.
