Jag och J sträcktittar på den tyska serien Krigets unga hjärtan. Den är bra. Hur som (haha, märker ni att min hjärna helt
lagt av dessa dagar? Orkar inte hitta orden. Söker inte längre efter några paralleller. Ingenting ÄR något dessa dagar. Det är choserfritt. Det är tydligen bara bra. Och serien är
bra. Mycket bra.), i det andra avsnittet strider de tyska och ryska förbanden vid Kursk och vid ett tillfälle lyckas en av de tyska soldater man följer fly undan stridigheterna och finner en liten stuga vid en sjö. En datja?
Han kliver in i det övergivna huset och när han blickar runt i stugans enda rum är det som att han ser det rum jag såg utanför Vilnius för snart tio år sedan. Jag var där tillsammans med några andra antropologistudenter och bortom stadens kulisser (det var verkligen kulisser med svår fattigdom bara ett kvarter bakom de gnistrande och nymålade huvudstråken) reste vi ut på landsbygden och bjöds in till de gamla farbröderna och tanternas köksbord. Det var vår och allt var vackert grönt. Saven sjöd och det var varmt. Gubbarna slog upp egenkryddat brännvin och ren vodka i stora glas och kvinnorna dukade fram, trots hushållens påtagliga fattigdom, tjocka bitar av saltat fläsk. Som alltid när det kommer till möten av detta slag så förstod ögonen mer än vad vi med våra språkförbistringar kunde förklara och jag minns att vi skrattade mycket runt borden.
Vandringarna på landsbygden är ett vackert minne. Men jag minns det också med mycket genans. Det var så mycket jag ville skyla över när jag var där, saker och ting jag ville om ursäkt för. De satt vid bordet i nötta skjortor och lappade byxor. De plöjde jorden för hand med hjälp av hästar och redskap i trä. Försiktigt försökte jag dölja mina gympaskor under bordet och skämdes över min västerländskt tidstypiska frisyr och varma collegetröja. Det var som att jag vore ett tidigt 2000-talsufo som landat i min farmors uppväxthem. De hade sedan 1945 levt det liv min farmor levde då. Det Astrid Lindgren skildrar i Emil-böckerna och 60 år senare levde de det fortfarande medan jag var en restprodukt av efterkrigstidens neutrala försvarspolitik. Välgödd. Välklädd. Och väldigt berörd av deras gästfrihet.
Hade inte tänkt på den upplevelsen och den resan på ett tag men insåg när jag såg scenen på tv hur mycket av det jag upplevde då som har bränt sig in i mitt medvetande.
Skulden av att inte veta hur de, så nära Sveriges kust ändå, levt i alla år medan jag på andra sidan Östersjön levt mitt liv blev så stor vid de där köksborden med utslagna maskrosor satta i spruckna krus. Deras liv - det som var innan 1989 med arbetslöshet som reellt hot, Sovjetunionens totalitära statsapparat, ovissheten och avsaknaden av sitt egna land. Och det liv som följde på murens fall och perestrojkan: det fortsatt hårda bondelivet - det de alltid levt och det jag satt och åt och drack frukterna av - om det hade jag helt enkelt inte vetat något.
Och är det inte otroligt hur ett krig som andra världskriget som folk levde och dog i redan då, 1945, drog så djupa avgrunder genom Europa att de 2001 i alla högsta grad fanns kvar. Jag och de äldre paren i sina små enrumsstugor stod helt enkelt på var sin sida av resterna i det som gick förlorat och vanns i efterdyningarna av en enskild mans vansinnesdåd. Herregud.
Förlusterna.
Självklart ville de inte ha något i utbyte för sin gästfrihet. Inget kunde jag truga på dem för att minska min känsla av skuld. Så jag tog dem i hand och sa det lilla jag kunde på ryska. Tackade för erfarenheten. Något pris för att uppväga vår skillnad i referensramar fanns inte. Självklart var det så.
Jag minns de där mötena med stor glädje.
