Förändringen

Har tänkt lite till nu och inser att jag har mycket ilska i mig. Det är inte bara det här med middagarna, projektlederiet - det bubblar och pyser, bänder och vrider. Så slog det mig att jag står inför en förändring och att det är det det mullrande vulkanen i mig kan berätta om.

Ok, vi bjuder på middagar - ingen bjuder tillbaka. Det är fine. Jag åker runt och hälsar på alla kompisar och deras nyfödda bebisar, de kommer inte hit och hälsar på. Det är fine. Jag engagerar mig i killarna och tjejerna mina kompisar inleder relationer med, många av mina kompisar frågar inte ett skit om J. Det är fine. Jag tar initiativ till utekvällar, få frågar mig. Det är också fine. Jag lovar. 

Länge har jag varit skitförbannad för att jag tyckt att alla besök jag gjort (som varit härliga men såklart alltid kostat en massa tid och ork som jag haft lite av) inte har getts tillbaka. Jag har tänkt att det är ett givande och tagande rörande allt det jag gjort och gett bort och inte fått i retur men sanningen är ju att jag i samma stund förutsatt att de prioriterat på samma sätt som mig och det är det ju rätt uppenbart nu att de inte gjort. 

Jag är känt mig naken i väntan på att de ska returnera det jag gett men jag inser nu att det har varit fel approach. De har prioriterat utifrån sitt liv vilket de har all rätt att göra och nu är det dags att jag börjar göra samma sak. Slopa skuldkortet. Frigöra låst energi. Och börja leva ärligt och fullt ut. 

Att fira julen på egen hand är en del i frigörelsen. Att fokusera på de vänner jag har här i min närhet och medvetandesfär det är nästa. Jag ska snäva ner mitt fokus. Bli mer egocentrisk. Och bli tydligare. 

J säger ofta att den gången han insåg att han var kär i mig var i den stunden som jag bet ifrån, satte ner foten och berättade vad som var ok och inte ok för min del. Jag gav honom två alternativ om att avsluta vår semi-relation och bara vara vänner eller på allvar gå på en dejt..och det blev det sistnämnda. Den dejten pågår fortfarande och är en jäkla bergochdalbana. 

Jag trodde alltid jag skulle vara hel innan jag träffade någon. Att jag var tvungen att vara det. Men med honom tillåter jag mig att utmana mina skal och tränga djupare genom allt det som skapat skydd runt min själ genom åren. Jag boxar mig djupare och djupare genom alla förträngningar och det gör ont och det skaver men det ger resultat. Jag står snart naken och ser fram emot att successivt iklädda mig en ny skrud. 

Jag vill utvecklas och bli en annan - ett bättre jag. Jag vill inte basera mina impulser på det jag som värnlöst blev jag medan jag var ett barn utan självbestämmanderätt. 

Jag är en annan nu. Och jag försöker efter bästa förmåga och med rätt mycket ilska att ömsa skinn. 

Middagar

Ligger i mörkret och har precis lyssnat på det senaste avsnittet av Hannah och Amandas pod. Har hört dem prata om olika idéer för att göra en middagsbjudning riktigt bra (instruera alla gäster att byta plats vid bordet vid varje rätt), om det perfekta antalet inbjudna (tio) och hur man skapar en magisk stämning och alltid går på djupet i samtalet med den man har bredvid sig. 

Insåg då med stor sorg att mina middagar sällan känns så längre. De är inga gnistrade tillställningar man snackar om, de leder inte till en massa spännande samtal som förvånar, jag vågar sällan ta ut svängarna utseendemässigt och de slutar inte äventyrligt. 

Jag har blivit feg. Jag bjuder styr sällan in till stora middagar längre och jag vågar inte mixa och matcha människor hej vilt. Jag dricker mindre. Jag röker inte. Vi har ingen barnvakt till D. Och jag är tillsammans med en kille som gått från att vara festens omedvetna kit till att trivas bättre i en tillbakadragen roll. 

Energin har sinat. Återinbjudningarna från alla jag bjudit in genom åren är noll. Jag har börjat tröttna och just nu får den där podden mig att känna mig lite deppig. 

Jag vet att man inte kan få allt men finge jag drömma så skulle jag: ha ett inspirerande jobb där jag lär känna en massa nya inspirerande människor, modet att våga bjuda in alla spännande, vackra och intressanta vänner jag redan har och som skulle kunna bli en intressant spretig match, modet att våga styra upp middagarna mer, modet att våga ta ut svängarna kläd- och sminkmässigt, modet att styra upp det här med barnvakt, orken att dricka mer och gå ut efteråt och lusten att svälja förtretet över att ingen av våra nära kompisar aldrig någonsin bjuder igen. En större lägenhet än en på 35 kvadrat kanske underlättar också. Och att ha alla mina närmaste vänner i en och samma stad. Ja, lite som det var i sensomras när vi firade Ds dop - det var en fest som påminde om mina gamla fester och om just den riktning som jag vill ha alla våra middagar framöver. Ska tänka på den när jag summerar det här året och tänker på vad jag vill göra mer av i nästa.

Ett barn? Eller flera?

Bilder: http://vivas.fi/lapsi-on-terve-kun-se-leikkii-huikea-kuvasarja-innovatiivisista-aikaansaannoksista

Ja, herregud. Bilder härifrån - och ja, i artikeln finns än mer traumatiserande bilder än dessa. Alltså barn! Jeez.

Kärnan

Bild: http://annagillar.se/

Försöker fånga julens kärna, den som döljer sig bakom kitschigt pynt, julklappspapper, trötta jullåtar och långa köer. Det som handlar om ett ljus i mörkret, omtanke och vänliga handlingar, en stunds eftertanke och lugn, värme och ro. Om det kristna budskapet och firandet av det vi alla, oavsett om vi tror eller ej, ändå tror på. 

Förlåtelsen. Den gyllene regeln. Kärleken. 

Julpynt

I helgen var mina föräldrar här och det slog mig först nu att det var första gången någon från min familj såg mina julförberedelser. De har visserligen tagit del av dem i matväg då jag bjudit dem på tryfflar, allehanda kolor, knäckebröd, bröd och pepparkakor som jag brukar äta och bjuda på strax före jul men de har aldrig sett vilka adventsstjärnor jag har i fönstret, vilken ljusstake som står på köksbordet och att jag varje år ställer fram det lilla luciaparet, ett av de julpynt jag har starkaste minnen av från barndomen.

Min familj bor 60 mil bort och jag flyttade permanent hemifrån när jag var 19. Inte en advent, lucia eller jul har någon i min familj sett hos mig men jag har kuskats runt årligen till alla för att se deras. Och kanske hade en liten visit vid lucia, som den i år, hjälpt till att grunda den där julkänslan jag så ofta famlar efter utan att riktigt hitta den. De senaste åren, åren innan J, såg mina jular ofta ut som så att jag jobbade oerhört mycket, kämpade mot tröttheten och försökte hitta julklappar som betydde något, kastade mig på ett tåg med andan i halsen och sen landade in i mitt barndomshem där jag fick julstöka än mer och sen kollapsade jag halvvägs igenom julaftonen. 

Anspänningen, ansträngningen, stressen, det stelbenta upplägget, firandet utan riktning..ingenting av det där berörde så mycket som jag verkligen ville att de skulle göra. Jag ville ha en julafton som den i Bullerbyn eller i Katthult men de grönbruna gräsmattorna utanför mexitegelvillan skvallrade om att jag var långt därifrån. 

Det är mycket jag vill göra annorlunda nu när jag bygger upp Ds kommande jular. Jag måste helt enkelt försöka hitta ett sätt att grunda julen i mig innan jag går vidare. Att få visa upp min jul (mitt luciapynt) för mamma och pappa var ett steg på vägen och den där diametrala skiljeväggen mellan våra världar kändes inte längre så dramatisk. Innan har det varit den värld där jag levt som ingen rest till för att se medan jag rest till de andras värld, min uppväxtsvärld, där jag förväntas se allt. Den skillnaden gjorde alltid att min värld kändes surrealistisk och lite sorgsen när jag var någon annanstans än just där och klyftan mellan världarna stegrade sig. Så stod jag sedan där vid busshållsplatsen i kylan sent på söndagskvällen och huttrade i väntan på min älskade 59:a. Blickandes ut över den dystra fasaden till mitt jobb och min känsla inför den åsynen gick med åren från att vara spännande till dyster den med. Utkastad från det invanda, beskådandes det vardagliga, den värld jag skapat för mig själv - min bubbla, så var alltid kontrasten så bisarr. 

Och väl hemma plockade jag snabbt ner julen igen, den åsedd av ingen annan än mig själv, och ersatte pyntet med tulpaner och tomma ytor. Dessa åsedda endast av mig de med men det sket jag lite i. Det var min värld och jag byggde den för mig själv för att jag var tvungen.

Småbarnskomatrötthet

Är ledsen. Kanske mest trött. Vem hade kunnat tro att det är tröttheten som fuckar upp en så gränslöst när man har barn? 

Kände mig ensammast i världen tidigare. Den känslan brukar jag kunna hantera och jag brukar också kunna finna styrka i den. I den bor min rustning, mitt skydd. Men utan ork blev känslan mig en kort stund övermäktig och jag blev ett förvirrat ögonblick inte på det klara med var varken min hjärna eller mitt hjärta var. 

Såg mig förvirrat omkring. Grät. Har nu samlat mig.

Mitt hjärta ligger visserligen kvar på tusen olika ställen men jag skrapar ihop det jag hittar i en liten hög och tejpar ihop. En del finns hos min kusin, en hos min faster, en hos min dotter, en hos min kollega, en hos vår praktikant, en hos min syster, en hos min pappa, min mamma, min farmor, min kille, min fina K och hos ett stort antal kompisar. Hos vissa blir mitt hjärta kvar, vissa delar återkallar jag nu för att få styrka i min egen kropp. 

Jag inser att jag kan inte vara överallt och ingenstans och försöka vårda, peppa, stärka och trösta. Jag vill vara det. Jag trivs med att vara det. Men med noll kronor på kontot och ett långt uppehåll från min terapeut så slår jag mig slätt. Saknar arbetsverktyg och kroknar under bördan.

Jag står naken inför kraven, de jag själv lagt på mina axlar, och inser obevekligt min begränsning. Försöker vrida av mitt känsloregister men det är som att knappen fastnat. Andras känslor drar genom mig som om jag vore ett öppet fönster i vinddrag. Att stänga porten om min själ är som en slagsmålsscen från Sagan om ringen där de goda försöker hålla fortet vid Elms klyfta.

Hade just en 45 minuters frist när D sov sin förmiddagslur. Vad gjorde jag under den? Jobbmejlade. Ringde banken. Diskade. Jamen, hej kvinnofälla. Bara skjut mig.

Oantastlig

Bild: theo-gosselin.blogspot.com/

Mitt inre är oantastligt. 
I mina ådror pulserar nitroglycerin. 
Skymningen beslöjar
och döljer det bleka, blottade. 

Ljusen skapar en illusion
av det som en gång var,
det som aldrig blev. 

Jag köper mig dofter
och strösslar dem över dammet. 
Det som är kvar sen vi reste.
I det damm jag nu bygger nytt.

Saknar en vägg bakom ryggen.
Flydde från den förra i panik. 
Söker lyckan bakom prassliga papper,
bakom det gulörta, glansiga. 
Det skruvade,
krusade. 

Står stilla. Skönjer stormens vrål.
Blinkar långsamt. 
Medvetet långsamt. 
Går strax.

Där jag inte är

Bilder: Miranda Kerr by Eric Guillemain for Vogue Korea July 2013 via http://positivelynoteworthy.tumblr.com/, 

http://devingrrrl.tumblr.com/post/63283842090, http://lacooletchic.tumblr.com/post/67002242040, http://honeysucculents.tumblr.com/post/27907633691, http://modinakerlind.tumblr.com/post/66474148744/glamour-happy-friday-kitties-via-pinterest och http://fuckyeahhotactress.tumblr.com/post/63240299016/phoebe-tonkin-into-the-gloss-frame-denim-october via http://modinakerlind.tumblr.com/

Husmorstips: gör eget äppelmos

Gjorde äppelmos härom dagen för att ha på frukostgröten framöver. Vem hade kunnat ana att det skulle vara världens absolut enklaste grej att göra? Ja, inte var det jag i alla fall som köpt äppelmos på burk från ICA ända tills ja, häromdagen. Hur som, det var det enklaste och godaste jag gjort på länge och blir ni också sugna på att röra ihop några egna burkar så gör man så här: 

1. Skala äpplena. 
2. Klyfta dem och passa samtidigt på att skära loss kärnhus och liknande. 
3. Lägg ner klyftorna i en (tjockbottnad) kastrull med en skvätt vatten. 
4. Koka i cirka en kvart på låg värme. 
5. Slå på lite socker (cirka en deciliter till cirka åtta äpplen, men det där är ju en smaksak och beror helt på äpplenas egna sötma. 

Tack farmor för att du lär mig allt viktigt här i livet! 

Nu drömmer jag om framtiden då jag ska ha åtminstone ett eget äppelträd och jag ser framför mig hur jag på hösten plockar dem och kokar och bevarar smaken av september långt in i snöinsvepta februari-mars.