Jag kämpar på med mitt läsande och har kommit på att en stor del av problemet bottnar i att jag inte har någon vettig sänglampa. Andra problem är självklart tidsbrist, tröttkoma, dåliga böcker och omöjligheten att få vara i fred och få läsro i vår lilla lägenhet. Borde gå ut och läsa på lokal..men kommer mig liksom aldrig för. Hur som. Har läst några böcker sedan sist och kan definitivt rekommendera den förstnämnda. Han börjar sin fantastiska memoar så här:
»Livet är så långt, livet är så kort, allt går så oerhört fort, allt går så fruktansvärt långsamt. livet kryper fram som en snigel över en grusväg i Upplands skogar, eller rusar som ett godståg genom natten över Östgötaslätten.
Jag är femtiosex år nu, nyss var jag tolv. För inte så länge sedan visste jag inte så mycket och var rädd för döden - döden och polisen. Höga höjder skrämmer mig fortfarande och att inte ha några pengar, annars vete fan om det är mycket man behöver vara rädd för. på döden tänker jag om morgnarna, när jag röker dagens första cigarett, när lungorna känns som en gammal sliten, igentorkad dragspelsbälg som jag måste få att fungera ytterligare en dag. Mig gör döden ingenting, visst vore det tråkigt att dö, men jag har levt så länge , så långsamt och så fort - för det mesta i ytterfilen - att det nästan skulle vara skönt att få vila ut riktigt ordentligt. Att bli gammal och sitta i en syrenberså och äta sill, ta sig en nubbe och höra fåglarnas sång om våren, ja det vore i och för sig inte fel, men man kan inte få allt, det kan jag klara mig utan. det är nog väree för de som är kvar, de som ska sörja; barnen sominte längre har någon far. M som ska gå ensam i den stora lägenheten, vännerna, om jag nu har några. Jag har aldrig förstått mig på det där med vänner förresten, jag kanske aldrig haft tid för dom, men det är en annan historia, vänner kommer och går, precis livet och döden.
I gryningen, när jag vaknade i mitt hotellrum, såg jag min stela, nakna kropp i den stora hallspegeln som jag passerade för att komma till toaletten, den stora magen och de smala benen, det tunna håret på hjässan, ringarna under ögonen. jag stannade upp i halvdunklet och tittade in i mig själv, jag tittade på vad det blivit av mig. Vem var det som stod här i all sin beklämmande skröplighet, var det tolvåringen som tittade ut ur femtiosexåringens kropp? Var det evigheten och oskulden som skymtade därinne långt bakom iris och hornhinna, bakom de stirrande pupillerna i de rödsprängda ögonvitorna? Eller var det ingenting, bara ett stort svart ingenting?
Livet är så långt och så kort och vi får aldrig veta vilka vi är, var vi kommer ifrån och om vi ska vidare någonstans, när framtiden är här och allt som är nu har tagit slut. Kanske är det här det enda liv vi har, lika lite som någon annan kan jag svara på det, men jag har en känsla av att det inte är så.«
Den här boken tog mig på en resa. Och gav mig massor av saker att tänka på och under hela resan mådde jag formidabelt. Trots svarta hål, ensamutflykter till ödsliga öar och den ständigt, tärande kärleken - till människor, till språket och ständigt dessa kemikaliska substitut.
Den här boken gjorde mig bedrövad. Och förbannad. Men däremellan var den ganska bra, eller ja..helt ok. Den var viktig men den gjorde mig så jäkla ledsen så jag vet inte om jag kan rekommendera den. Fast jo, det gör jag. Läs. Och förfasas över hur regelsystemet ser ut när övergrepp begås i familjer.
Den här boken var en söt liten parantes i mitt liv. Lite kärlek, eller snarare uppvaknandet i två dåliga relationer och en oväntad vänskap som väckte människor till liv. Deras oförlösta drömmar. Lärde mig framför allt det viktiga i att gå innan det är för sent, innan man stannat för länge i en tråkig relation. Alla är värda så väldigt mycket mer.
Och de här två kom jag inte ens igenom. De hamnar på min icke-lista. Rekommenderas ej.
