Vad jag menade mellan raderna med det som inte längre är är också den iskalla ironin att när man själv slutar upp med att tråna och ens hjärta blivit till grått stoff - ja..då fortsätter andra att tråna efter en själv. Det är ingenting man ser. Det är ingenting man förstår eller något man tror på men så är det. Alla mina vänner där ute med damm och skit istället för bultande, värkande hjärtan: vems hemliga kärlek är ni?
