När jag vaknar så här mitt i natten tänker jag varje gång att det beror på att någonting är annorlunda.
Jag har läst att värkarna oftast sätter igång mitt i natten då man är som mest avslappnad och så vaknar jag med ett ryck och känner förbrilt efter.. Är? Något? Annorlunda? Det är tungt. Trångt. Men radikalt annorlunda? Nej, jag är bara som vanligt lite kissnödig och så är det inget mer med det. 40 veckor + 1 and counting..
Igår drömde jag så intensivt om två av mina gamla killkompisar att det var som att jag flyttats 15-20 år tillbaka i tiden. De var helt enkelt där igen, i min tillvaro, och tillsammans var vi i Thailand. Och när den bisarra historien som min hjärna fabulerat ihop var över och jag långsamt vaknade till liv så hade J krupit ner bredvid mig och liggandes med honom tätt intill så insåg jag vad som är annorlunda nu.
I hela mitt liv har jag haft fler killkompisar än tjejkompisar. Ja, fram tills nu kanske - nu är nog statistiken omvänd. Hur som, de har funnits där som en naturlig rekvisita i mitt liv och stundtals har jag förälskat mig i dem, och ibland har kanske de gjort detsamma i mig, men mest har vi bara hängt som de vänner vi var/är. Dock har den där förälskelsefaktorn, fast då gentemot andra, gjort att jag i alla relationer kunnat prioriteras bort på en sekund om någon som de velat ragga på uppenbarat sig. Och som jag minns det var detta beteende etablerat redan tidigt, kanske redan på lekis.
Att få stå tillbaka när en tjej av amoröst intresse dök upp blev en sådan naturlig reaktion att den satte sig i ryggmärgen. Instinktivt visste jag spelreglerna och visste vad som förväntades av mig så att ingen av misstag skulle behöva misstänka att de redan var upptagna. Jag backade och gjorde mina behov av att bli sedd osynliga. För att få möjlighet att ragga - det var helt enkelt en regel om ett oskrivet behov som ovillkorligt skulle prioriteras. Skillnaden med J, även under den tiden som vi bara var kompisar, var att han var annorlunda. Ibland. För visst har jag i vår relation sett en del tjejer, ragg som förhållanden, passerat revy, men han har aldrig släppt mig helt med blicken. Aldrig helt låtit mig stå ensam vid sidan av och hitta något eget att roa mig med medan han frataniserade upp någon som attraherade honom.
Och det där beteendet är inte enbart killars förresten. Jag har massor av tjejkompisar som ansett att en utekväll utan ragg är en ogjord, misslyckad kväll och i deras sällskap får man när som helst vara beredd att kapsla in sitt behov av att hänga och helt enkelt göra sitt för att öka kompisens attraktionskraft - till exempel genom att genomlida krystade konversationer med killens trista polare. Ja, sälja in den andra helt enkelt.
Promenerandes i sakta mak till J och hans tjejkompis (!) - en av många, älskar det faktumet att han i sin tur har en massa nära tjejkompisar - i söndags så insåg jag att det är det här som är hela skillnaden: tryggheten i att alltid ha någon i ens närhet som blir glad av att se en. Som villkorslöst prioriterar en och som ständigt skapar utrymme för en. Tänk alla tidigare vårsöndagar när solen strålat utanför och man inte haft någon att ta en kaffe och kisa mot solen med. Inte haft någon som berömt ens nya solglasögon eller dragit upp en från täckena när man varit för seg för att göra det själv. Lyxen i att vara två och alltid bli sedd är helt enkelt enorm.
Så ja, tidigare var det tufft. Livet är enklare nu. Därmed inte sagt att det fortsatt inte smärtar när vänner att prioritera ett flörtigt ögonkast framför att bibehålla fullt fokus på vårt pågående samtal. Hur som, sådant är livet. Och mer och mer märker jag att jag ger vänner som inte tappar fokus större utrymme i mitt liv - det är mitt botemedel på alla långa års komplexa virrvarr av ihopläkt ärrvävnad från smärtsamma och mindre smärtsamma sår som krävande vänskapsrelationer gett.
Det om det. Tänk vad hallucinatoriska drömupplevelser kan leda till för funderingar och insikter. Och tänk vad läskigt det är - att människor man inte sett eller pratat med på år kan dyka upp i ens huvud och premiärspela ett teaterstycke, eller vad drömmen nu är, så väl att det inte känns som att en sekund förflutit sedan man hängde med dem senast. Varje tonfall och manér klingar sant och själv står man maktlös inför intrigens ovillkorliga upplägg.
Nu ska jag försöka somna in, lyssnades till senaste Värvet-intervjun med Carin Rodebjer från en lägenhet på Upper East. Lyxen i det!
