Landade. Och gick.

Bild: http://w-illow.tumblr.com

Så, jag är här nu..på min semester i semestern.

Och om NY var en tid fullproppad av obstinata tankar som var tvungna att komma ut, ut, ut så är det här på västkusten bland alla blommor och havsbriser som lugnet nått in i mig. Jag smälter alla fajter jag tog med mitt egna psyke i West Village och nu tillåter jag mig att ta ett steg tillbaka och betrakta det jag kom fram till. 

Känner mig lite som en konstnär som hög på adrenalin och frustration målat bort timmar av sitt liv helt uppslukad av färgen, penslarna, duken. Som utmattad tar ett steg tillbaka när transen, besattheten, lagt sig och drar djupt efter andan och betraktar sitt verk. Ok. Är det så här det ligger till? Är det det här jag verkligen vill när jag lyssnar inåt? Ok. Det innebär att vi säger tack och på återseende till Stockholm på ett tag? Ok. Är det ok? Ja, det måste vara ok. Det får bli ok. Det blir ok. 

Det är ok. 

Så, jag drar efter andan. Jag tar ett steg tillbaka. Jag försöker låta vinden, klipporna och blomsterprakten omringa mig. Jag rattar runt vår Jeep på svindlande vägar med min kille och min dotter pratandes i baksätet. Jag är lycklig. Och jag behöver en liten brejk från allt..även det här forumet. 

Som det är nu så känns det som att jag aldrig hinner samla mina tankar ändå. Få intryck utifrån når in och jag verkar bara vara i en bubbla under den här semestertillvaron där jag boxas i mitt inre..och visst, allt det skulle jag kunna skriva om här men de där privata spärrarna sitter jäkligt hårt. Tidigare rann allting ur mig och det var befriande. Just nu är det som trögflytande sirap och jag kommer frustrerat ingen vart. 

Så, jag tar en paus härifrån på obestämd tid. Jag landar lite, jag boxas lite, jag landar igen och när de där stegen är tagna som måste tas - ja, då kanske jag är redo att blotta mig och stå naken på riktigt, det som faktiskt är mitt egentliga mål, och våga skriva om hur allt egentligen är. Där bakom murarna. Tills dess: ha det fint. Ni är bra. 

Allt blir bra. 

Instagram 3

Saturday Surf NYC

Detta med att ha ett ställe på Manhattan med tillhörande (prunkande) innergård där ens surfbrädor lite casually står uppradade mot en vägg? Jadu allra käraste Dagny, detta är vad vi kallar en målbild.

Tacombi, at Fonda Nolita 

@mxr0s God nyhet: vi hittade äntligen ljuvligt goda fisktacos. Dålig nyhet: vi hittade dem 100 meter från där du var. (Nära Wholefoods).

Extra Virgin, West Village

Ville skrytfota den godaste svamp/tryffelrisotton jag någonsin ätit. För att lyckas med detta får ni en stilstudio i Dagny-mimik vid provsmakning av detsamma.

Extra Virgin, West Village

Extra Virgin, West Village

Red Rooster, Harlem

Kapade oavsiktligt leadsingerns huvud. Fantastisk sång till brunchen oavsett. Tack för sällskapet @13jorn! Och SHIT vilka moves dessa gospelsångare hade jämfört med oss @linaedlaannie, @fouress, @lellahnovaoch @frokennilsson1..

Poke-poke, Venice beach

AaaaaamAzing. Ren njutning från ett hål i väggen-ställe.

Resten av Venice beach (förutom skateparken) var dock som en deja vu-tripp till mitt backpackande i Astralien 2001. Ovärdigt på alla plan.

Main road, Santa Monica

Jo just det, nu är vi här. Lånar @thejudas-ställe i LA och har det fab.

Jean Paul Getty museum

Blomsterprakten! Rymden! Arkitekturen! Och jag såg mitt livs första kolibri! LAs bergsluttningar levererar, i synnerhet där Mr Getty stått för notan.

Reel Inn, Malibu

Lunch här. (LA-tips 1)

El Matador beach, Malibu

Eftermiddagshäng här. Såg albatrosser! (LA-tips 2).

Instagram 2

Perry street

Min finaste gata.

The High line
Två kompisars kära återseende. Båda gillar skägg. @mxr0s

Minetta Tavern
Drinkar! Tusen år sen sist. Med @mxr0s

@mxr0s hittar fashionabla hotspots för sitt eftermiddagssnack. Här vid sopcontainer i Williamsburg. 

Whyte Avenue

Mitt bästa guldkorn i NY hittills: CB I hate perfumes-butiken. Tusen, tusen tack @camillaeleonora för inspirerande tips (och blogg)! Har för första gången på massor av år hittat en parfym!

Doften? Rökigt, svart indiskt te och bergamott samt en förnimmelse av lukten från bokhyllor fyllda med gamla böcker. :)

St Lukes plaza

Hus på Js nya favoritgata, ett plattracksslag från där vi bor nu. 

Flatiron plaza

Inte ens rosa rosetter på brallorna lurar newyorkborna till att tro att Dagny är en tjej. Har ett skämt om crossdressing på läpparna tio gånger om dan men har ännu inte vågat säga något högt. 

Long beach

Hej 2 oktober!

Att den här stan även har stränder som denna evighetslånga! Nu kommer jag aldrig vilja åka härifrån. 

The Pace Gallery

Att gå på konstgallerier i den här stan är som att gå på tusen gratismuseum i miniatyr. Här: Irving Penn, en av mina idoler. Tack @elinkling och @jonas_kleerup för era Chelsea-tips!

Saknaden.

Maktsymbolen bakom nål och tråd

Bild: thefashionguitar.com

Isabel Marant, en favoritdesigner, och bild ovan från hennes samarbetskollektion med HM. När J frågade om vi skulle hänga på låset när den släpps så svarade jag med en lätt suck nej och kände det där välbekanta mörkret i bröstet som kläder generellt tyvärr genererar numera. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill ha längre. Vem jag är klädmässigt och stilmässigt - och trots att jag bor nära ett av världens mest shoppingintensiva kvarter där alla, verkligen alla, märken finns så hittar jag ingenting. Jag går in. Och jag går ut i affärer. In igen. Och så ut. Med tomma kassar, tom blick och tomt hjärta. 

Just nu läser jag (eller försöker läsa snarare..min lästakt är så långsam att man knappt kan kalla det för läsning) Artur Domoslawskis bok A life om Ryszard Kapuściński och påminns gång på gång vilket stigma det är att inte ha en garderob, en apperance, som är i symbios med ens inre. Hur mycket värdighet ett par skor kan representera och hur mycket makt och prestige mode inkorporerar. Och hur jäkla skral man känner sig utan alla dessa kraftelement. 

Dels sätter min kroppssiluett sina begränsningar och det är ett sorgligt kapitel som jag inte ens orkar andas något mer om här men det upptar mycket av mina tankar. Men framför allt är det det att jag inte vet vad min stil är längre. Jag går in i den ena butiken efter den andra och tänker att allt de vill sälja där inne måste vara utformat efter en helt annan målgrupp som inte är jag. Kan det vara så enkelt att jag inte hittat min affär? Eller att jag behöver ett nytt tänk? 

Funderar mycket kring skräddarsydda kläder och möjligheten att designa kläderna själv. Häpnar efter detta nya att människor köper kläder och sedan går till skräddaren och syr om dem - hur kan jag inte ha tänkt på det tidigare?! Och detta trots att jag är ihop med en kille som gör just det med typ varenda plagg han äger. Jag är snarare sådan att jag provar ett plagg och sitter det inte bra (vilket då sällan gör..) - ja, då ratar jag det och går ledsen ut från provrummet. 

Andra dagar har jag mer tillit till min gamla garderob och tänker att det är på skorna det fallit. Att jag faktiskt har en stil jag gillar men att jag aldrig har fått till det på grund av att jag haft för få skor.. Andra dagar tänker jag att jag inte har någon stil alls och gör långa listor på alla plagg som jag skulle behöva. Utan att ens veta i vilken stil de ska vara..

För behöver kläder, det gör jag. Just nu har jag inte en enda bralla som passar, inte en enda långärmad t-shirt, knappt några t-shirts..ja, allting fattas mig. Alltså, herregud..som jag håller på och vrider och vänder på det här, ni anar inte. Nonstop i eviga cykler. Jag tittar på folk och försöker memorera känslan de ger mig så att jag kan ta med den in i närmsta affär. Väl därinne står jag och fingrar på allt igen och tycker antingen allt är svart, grått och trist eller så har jag med mig allt från skira blusar till skejt-hoodies in i provrummet. 

J sa häromdagen att de mest trendmedvetna japanerna ofta har tre särpräglade stilar och kanske är det där jag får hamna helt enkelt. I tre olika personas. Den dagen jag faktiskt hittar något i affärerna../landar i mig själv/lyckas träna bort allt onödigt hull/mår bra inifrån och ut. 

The gentlewoman

Bild: http://thegentlewoman.co.uk/

Idag är det hett och fuktigt igen. Jag sitter i skuggan under ett parasoll och dricker lemonad (Denna dryck!!! Ljuvlig! Varför finns inte den på vartenda hak hemma?) och läser ett av de bästa magasin jag läst på evigheter. 

Hörde om the gentlewoman inför förra numret med Beyoncé på omslaget men när jag skulle köpa det i födelsedagspresent till Kristin så var den tyvärr slutsåld överallt. Senaste numret kom ut i veckan och jag kan rekommendera a-l-l-la att köpa det. Särskilt du, Kristin, jag tror du skulle gilla.  

Det är inte lättillgängligt men heller inte överdrivet alienerade. Man lär sig otroligt mycket nytt men får, till skillnad från så många klassiska mansmagasin, det inte översittaraktigt skrivet på näsan utan kunskapen masseras med en mjuk och fast tonalitet in i ens medvetande: och jag älskar det! 

Magasinet marknadsför sig själva så här: 

Och ja, de har ett fräscht, intelligent perspektiv på mode och ja..det som stavas livet. I senaste numret om hur man packar en resväska med hjälp av sin fantasi, om en webbsajt där två kompisar samlar elegant skrivna bokrecensioner/sågningar och om en svensk mathistoriker som skräddarsyr samtliga av sina kläder någonstans i Tyskland. Spretigt, ja, men jäkligt smart gjort. Som jag längtat efter denna raffinerade journalistiska delikatess till vackert, feministiskt modemagasin. 

Jag vet inte vem jag är, jag vet bara vem jag vill vara

Bilder från Dries van Notens ss14-visning via http://ida.freshnet.com/

Receptet för lycka

Tydligen finns det ett kinesiskt ordspråk som säger att allt man behöver för att bli lycklig är en brödlimpa och en blomma och jag älskar den idén. Och kanske är det därför jag känner en sådan tillfredsställelse i vår avskalade kappsäcktillvaro? I vår lägenhet här i West Village finns få prylar, få pinaler, få råvaror, få kryddor, få pryttlar. Här finns det vi behöver till ett minimum men det är just allt vi behöver..och det gör mig lycklig. 

Tillvaron här är så avskalad - både från de fysiska tingen men även från andra typer av krav och måsten. Frågan är om de verkligen finns där annars också för J känner aldrig av dem men de finns i mitt i huvud och jag blir stressad av dem. Här är det bara vi och en värld där hemma som går och lägger sig när vi äter frukost. Typ. Men det gör att när jag jobbar så jobbar jag ostört. Inga mejl som distraherar mig, inga uppdateringar på Instagram som lockar och inga samtal. Det är jag, mitt uppdrag och min tid och det är väldigt skönt. 

Nu är jag en av dom

Allt det här är nytt för mig men nu sitter jag här. Jag har köpt en kaffe (eller "kaffe" (citationstecken är för dig Louise för jag vet att du högljutt skulle protestera om du var här och smakade min juldoftande cocktail till kaffe) - dirty chai, kan vara det godaste jag upptäckt på evigheter), jag har pluggat i min nya dator som jag långsamt lär mig att bemästra, jag sitter på mitt favoritcafé på Christopher street och de spelar Bruce. Det är fredag och varma vindar blåser in genom det öppna fönstret. Och här sitter jag, omgiven av alla andra frilansare, och är en skrivande människa. Jag. En skrivande, kreativ, människa. Pirrigt, men fasen vad det var på tiden att jag faktiskt hamnade här.