Jag läser på Quetzalas blogg om »ett gammalt one-night stand som man är skitkär i på håll« och slutklämmen i citatet biter sig kvar. Någon man är skitkär i på håll. När fasen slutade jag vara så där idealiserande tokkär i folk? För det var jag..länge. Det var liksom så jag älskade och levde ut min trånande sida - inte genom att hångla och gå på dejt och släpa med dem hem till mamma och pappa på middag utan genom att på avstånd, tråna, dyrka, fantisera, våndas och gå omkring med en ständig konversation i mitt huvud där jag ömsom peppade mig själv och ömsom grät över min oförmåga att locka män i fördärvet. Jag var kär i killar på avstånd, killar i klassen, killar i periferin och i stort sett alltid baserades mitt trånande på hur anblicken av dem fick mig att känna. Hur deras personligeter jackade in min och hur jag inbillade mig att deras fingertoppar skulle kännas mot min hud.
Men sen hände något. Det blev ju för det första i stort sett aldrig något med alla de där förälskelserna och till slut rann väl energin av mig. Det lilla självförtroende jag i korta perioder lyckades skrapa ihop hade förvandlats till damm så många gånger att till slut fanns inget stoff kvar att bygga något av. En av killarna jag förälskat mig i på avstånd ville ha mig. Jag fick honom. Han fick mig. Och han skar upp mitt inre och finstrimlade allt som var jag innan jag som en missbrukare lyckades detoxa mitt beroende och kravla ifrån honom och..kanske släckte den upplevelsen lusten? För efter honom förälskade jag mig i den sammetsögde bartendern som jag en solstinn sommar jobbade tillsammans med och när han frågade om jag ville följa med honom hem så sa jag helt kort: Nej, jag drar hem till mitt. Så jag drog hem till något som inte alls var mitt utan snarare en för kort soffa hemma hos min kompis kille. Och där låg jag resten av natten omtöcknad av alkohol och tvivel och undrade vad det var för fel på mig. Egentligen.
Och så där fortsatte det. Jag sa nej till allt. Jag såg inte killar längre. Visst förälskade jag mig igen, ofta i kollegor, men jag visste till slut inte om det berodde på att de fick mig att må så bra och känna mig lugn i vårt gemensamma arbetsteam eller om det var deras leenden och personligheter som fick mig att fantisera om just dem. Och i den där röran fanns ju alltid J. Han trånade jag inte så mycket efter det att jag bepansrat mitt hjärta mot att han när som helst kunde dra med sig nya förälskade blondiner in i vårt gänghäng som jag var tvungen att stå och le och vara trevlig mot. (Hände sällan. Men. Hände likafullt. Fan vad arg jag var.)
Dock - de där sista åren efter det att jag nästan jobbat ihjäl mig som projektledare så avtog förälskelsens kraft. Innan dess var den massiv och jag åtrodde de där männen med sitt lockigt hår som fick mig att skratta och som fick mig att längta lika handlöst som om jag fallit rent fysiskt. Så jag älskade och trånade med en sådan kraft att den känslan gav bränsle till evighetslånga diskussioner med mina tjejkompisar (mina killkompisar har jag aldrig vågat blotta dessa fåfänga fantasier för) och de där diskussionerna finns inte längre kvar. De samtalen var ju i sig som en drog - vi blev höga på varandras berättelser, antaganden, pepp och detaljer som skönjdes först vid fjärde genomdragningen av e-x-a-k-t samma scenario. Men nu, nu har även mina tjejkompisar slutat att tråna så där hett. Kanske är det dammet som blivit till stoff även för dem? Eller så har de resignerat och hittat ett lugn och en längtan i att spendera tiden i ens eget sällskap. Och tydligen är det så att ens egna förhållande diskuterar man inte lika hett och ingående som ens singellivs fantasier och till viss del förstår jag det - man har en annan persons integritet att respektera. Fine. Men shit, vilken längtan den där meningen av Quetzala väckte i mig. »Någon man är skitkär i på håll«. Det var en galen känsla. Och jag saknar att dissekera mitt privatliv in i minsta detalj på nytt.
