Bild: http://www.monki.com/ruvan från företagets samarbete med fotograf Ruvan Wijesooriya
Jag är tyst i detta forum. Det bottnar i tidsbrist. Min själ hinner inte med min kropp och min kropp har knappt klivit ur sängen bildigt talat den senaste tiden. Just nu är det som ett blankt papper i mitt huvud. Jag ser inga ledtrådar, inga skuggningar. Jag går på ren rutin och famlar mig fram.
Har drömt om en sak så länge som påverkar mitt liv radikalt. River upp allt som är tryggt samtidigt som det river upp allt som är förstelnat och trist. I måndags var det som att min själ tog herravälde över min kropp och efter lite pepp (tack Cecilia!) tog jag initiativ till en förändring. Idag resulterade det initiativet i handling och helt plötsligt är allting klart och spelöppningen en annan.
Nu ligger ömsom världen och ömsom bilden av mig själv i pyjamas, tittandes på eftermiddags-tv i soffan trots att jag inte är sjuk, öppen framför mig. Dock har jag fått helgen på mig att fundera lite till och försöka skönja några nyanser i min blanka tanke.
Oavsett vad som sker så är jag så glad över dagens samtal. Jag mötte verkligen min speaking-partner i ett samtal, ett sådant där samtal som jag längtat efter i två, kanske tre år. Nu chockar jag min kropp med ovisshet. Det var fan på tiden.
