Idag dog hastigt en av mina kollegor. En av mina allra finaste, ömmaste kollegor. En man med hundratals lager runt omkring sin själ men när han blottade sig och lät några av de där lagren falla så var han in i nordens närvarande, seende och kärleksfull. Han såg liksom allt, men gjorde inte så stor grej av det om man inte frågade.
Nu finns han inte mer. På måndag kommer jag att komma till vårt rum och hans skrivbord kommer att vara tomt. Hans skidor i fodral bakom hans stol kommer inte användas något mer, i alla fall inte av honom, och allt känns så surrealistiskt och definitivt på samma gång. Vi är alla som pappersmänniskor i den här världen som kan bli bortryckta (bort ryckta enligt stavningsprogrammet) och upplösta på nolltid. Samtidigt lämnar vi stråk av oss själva i varandras själar och vi bär med oss de som berört oss länge. Kanske för evigt. Och det är vackert.
Pentti, du som ensam lyckats hålla dig vän med alla på jobbet (ett Mc Gywer-uppdrag om något) utan att bli ointressant och grå - du var en fin vän. Jag kommer att sakna dig. Jag saknar dig redan.
