Jag gick till italienskan! För första gången på typ fem gånger (ja, sen den där mardrömslika gången då kinderna ångade av rodnad som jag berättade om här) och det var läskigt. Tog ytterst motvilligt tjuren vid hornen trots att jag inte hunnit läsa ikapp allt - men var så irriterad på min rädsla att den i sig till slut blev drivkraften till att gå. Och varför är det alltid så att hindren i våra huvuden (läs: mitt) alltid så himla höga trots att de inte är det i verkligheten?
Släpade fötterna efter mig på vägen dit men gick upp för trapporna och möttes av beloved-kurskamrat Roland som hälsade mig välkommen tillbaka. Sen kom lärarinnan och sa att hon var såå glad att jag var tillbaka och sedan intygade resten av klassen samma sak. Och sen KUNDE jag till och med några saker som hon lärde ut. Och FATTADE några andra..alltså lyckan?! Total. Svävade som på moln hem.
Och svävade ännu högre efter det att jag på sms fått det bekräftat: bästabästa K flyttar hit! Från Göteborg! En av mina närmsta, äldre vänner - i samma stad som mig själv? Tror knappt det är sant. Jag är så lycklig!
