Hela familjen firade farfars 90-årsdag lite postumt och med på kalaset var Walter, farmors kusin. En man, kristallklar i huvudet, som är evig ungkarl och när en besatthet över svensk kyrkohistoria. -Vet du inte vem som är kyrkoherde i Katarina församling?, frågade han uppbragt och med en sådan oförställd förvåning att det var som att han frågat om mitt postnummer och jag inte kunnat svara. Googlade dock fram namnet och när det visade sig att jag gått på några av hans gudstjänster blev Walter glad. Själv hade han en kvinnlig kyrkoherde på 26 år med ring i näsan som han uppskattade (trots att hon pratade lite tyst) och sist de träffats hade han intresserat frågat henne hur piercingen kändes. Han är rar.
Dock, när han sa "Jag är 89 och har funderat på om det inte är dags att dö snart" så brast mitt hjärta. Och jag lyssnade inte alls in hans funderingar utan peppade okänsligt på med glada tillrop. Vem är jag att göra det? Och när förlorar man som gammal människa rätten över vad man själv vill när vi andra, vi yngre, propsat på boende på ålderdomshem, skänkt bort alla grejer de samlat på sig under livet och som inte får plats på tjugo kvadrat och sen bett dem hitta en mening med tillvaron bland furupaneler och pastelliga väggschabloner.
Det var okänsligt av mig men jag blev så ställd av hans kommentar att jag handlade på (okänslig) rutin. På busshållplatsen mötte jag dock upp en av farmors gamla lekkamrater, också hon 89, och när vi pratade hela bussresan till Skövde kunde jag hantera hennes mening med livet-funderingen på ett helt annat sätt. Vi hade kort sagt ett bra snack. Om livet. Då och nu. Om ensamhet. Och när vi kom fram en halvtimme senare så hade hon ingen brådska utan fortsatte samtalet på en träbänk ända tills tåget 45 minuter senare rullade in på stationen. Så sött!
Så det är de som är 90, eller snart 90, som jag tänker på nu. Och på de som har luvtröjor och ännu inte kyssts. Och på de som brer mackor till mig. Och på de jag älskar. Och på min egen oförmåga att få tanken på döden att bli ok.
