Jag detoxar allt möjligt dessa dagar. Testar att leva utan mjöl och socker. Och testar att leva utan huvudvärkstabletter. J vägrar kategoriskt att äta någon som helst medicin vilket jag kan tycka är befängt. Dock började jag efter det att vi flyttat ihop fundera på hur mycket värktabletter jag egentligen äter och började föra en tablettdagbok. Den i sig var så pass skrämmande läsning att jag nu börjat försöka häva huvudvärken med vila och vatten vilket får till följd att jag går omkring som en jäkla zombie på kvällarna och minst av allt kan tänka mig att blogga en endaste fundering här. Utifall ni undrar över den lägre publiceringsfrekvensen..
I alla fall. Detoxar också mig själv och mitt förhållande till de föreställningar som i mitt huvud blivit till sanning. Detoxar även mitt förhållande till J..vilket är en resa i sig. Ska på inrådan av allra käraste K träffa min terapeut i morgon och lugnet som spred sig i mig när jag bestämde mig för att mejla henne och be henne starta upp våra sessioner igen var som ett imaginärt rus. Så som man ofta ser heroinmissbrukare i film när de av njutning tappar kontakten med verkligheten när drogen går ut i blodet, ja ni vet? Lutade mig som dem bara bakåt efter det att mejlet var ivägskickat och drog en lugn suck.
Sist jag träffade henne hade jag precis börjat träffa J eller så var det precis innan den där avgörande nyårsaftonen..jag minns inte riktigt. Hon hade dock fått mig dit, redo att våga blotta mitt sprängfyllda hjärta med all längtan som bodde där, och nu när vi varit ihop i över ett år så känns det som att det är dags att på nytt jobba med mig själv igen. Och avlasta J hela min tankeprocess - den som nu ser ut som att jag kastar ut påståenden för att se hur han reagerar på dem och sedan boxar sönder dem ned i mista beståndsdel. En ohälsosam process.
Så, tack K - you saved my day!
Och tänk, nu har jag varit tillsammans med J i typ 400 dagar. Det är visserligen 400 dagar av en hel massa funderingar kring vad en relation innebär (tro inte att jag är den som är den som bara hänger runt med den jag älskar och chillar..haha) men också.. 400 dagar av vetskap om att det finns någon där ute som vill vara med en. Som vill somna med en och vakna med en. Och efter så många år av ensamhet som pendlade mellan att vara helvetiskt ensamma och helt ok så är det här som att vara i en helt annan dimension. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag hamnade här. Vet inte om jag förtjänar det (hej självkänsla!), men njuter gränslöst av det. Har aldrig varit så lycklig som nu.
I alla fall. Detoxar också mig själv och mitt förhållande till de föreställningar som i mitt huvud blivit till sanning. Detoxar även mitt förhållande till J..vilket är en resa i sig. Ska på inrådan av allra käraste K träffa min terapeut i morgon och lugnet som spred sig i mig när jag bestämde mig för att mejla henne och be henne starta upp våra sessioner igen var som ett imaginärt rus. Så som man ofta ser heroinmissbrukare i film när de av njutning tappar kontakten med verkligheten när drogen går ut i blodet, ja ni vet? Lutade mig som dem bara bakåt efter det att mejlet var ivägskickat och drog en lugn suck.
Sist jag träffade henne hade jag precis börjat träffa J eller så var det precis innan den där avgörande nyårsaftonen..jag minns inte riktigt. Hon hade dock fått mig dit, redo att våga blotta mitt sprängfyllda hjärta med all längtan som bodde där, och nu när vi varit ihop i över ett år så känns det som att det är dags att på nytt jobba med mig själv igen. Och avlasta J hela min tankeprocess - den som nu ser ut som att jag kastar ut påståenden för att se hur han reagerar på dem och sedan boxar sönder dem ned i mista beståndsdel. En ohälsosam process.
Så, tack K - you saved my day!
Och tänk, nu har jag varit tillsammans med J i typ 400 dagar. Det är visserligen 400 dagar av en hel massa funderingar kring vad en relation innebär (tro inte att jag är den som är den som bara hänger runt med den jag älskar och chillar..haha) men också.. 400 dagar av vetskap om att det finns någon där ute som vill vara med en. Som vill somna med en och vakna med en. Och efter så många år av ensamhet som pendlade mellan att vara helvetiskt ensamma och helt ok så är det här som att vara i en helt annan dimension. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag hamnade här. Vet inte om jag förtjänar det (hej självkänsla!), men njuter gränslöst av det. Har aldrig varit så lycklig som nu.
