Nu ligger jag här igen. Huttrandes under en filt med feberfrossa. Denna gång med rinnande näsa och bihålor ömma som.. ja,jag vet inte riktigt vad. Och min hjärna svämmar som så ofta över.
Den här helgen har varit som en åkattraktion. Det har hissnat, sprudlat, varit smärtsamma sug i magen, ostadiga ben, skratt, grimaser, flygande hår, tillit, skräck och glädje i en salig blandning. Försöker sortera intryck och det blir en blandning av min barndomskompis Maries smittande entusiasm och nakna tilltro (som är..å, fantastisk!) till sig själv och att hon grejar det, Js..allt (vi hann med månen tur-och-retur den här helgen och även om vissa saker var svåra skulle jag kunna uppleva det igen och igen bara vi gör det tillsammans. Och med honom så går det inte att separera något från det andra..allt är liksom det här varma men lätt kaosartade med känslorna utanpå huden-aktiga vi:et) och det sista: Pers blick. Hur allt liksom bor i den. Känslan av att det är vi (plus exil-malmöiten K) som står enade mot resten av världen.
Ligger här under en filt och avverkade på kort tid Hannah Widell och Amanda Schulmans poddcast och program om graviditet. Det är som att graviditet är en sång på en skiva som spelas på en grammofon vars stift fastnat mitt i och i mina öron susar graviditet, graviditet, graviditet. Detta ljuvliga som så många av mina kompisar just nu upplever och som känns så väldigt nära och ändå så otroligt främmande. Finns tusen saker att säga om det men nu måste jag leta upp ett nytt paket näsdukar och döva det här skriet i min mage med mat. Att leva efter LCHF är ändå, måste jag säga, en upplevelse med mätt mage. Är fortfarande paniskt rädd för att det jag gör bara kommer addera fem kilo till istället för att långsamt resultera i det önskat motsatta men det är säkert inte så. Allt blir bra och jag härdar ut rond två av denna skitförkylning och njuter ändå av att det är en kall ljus vår utanför fönstret och det fina i att det en liten, liten stund fortsatt är veckans bästa dag.
