Bild: http://sverigesradio.se
När jag var liten hade jag två bästa kompisar. Eller snarare, när jag var fem år gick jag på kyrkansförskola och förälskade mig i den ena av dem: Maria. Minns så väl platsen i församlingshemmet där vi möttes på kyrkansbarntimme - hon och jag stod i en fönstersmyg och la ett pussel ihop eller något och det var verkligen kärlek. Jag diggade henne! Och jag tror än idag att vänskap handlar om förälskelse - på något plan går samma mekanismer igång som i en kärleksrelation - och är man inte längre kär ja, då funkar inte förhållandet. Skulle kunna göra vad som för de som står mig nära och på samma sätt som en förälskelse flammar hett så slocknar den ibland och..det är, har jag kommit fram till efter många tårar, är nyttigt för mig.
Hur som, Maria och jag började hänga. Minns fortfarande den där pirriga känslan av att gå till gatan ovanför min egen (en heeelt annan värld!) och lära känna varandra i lekar under trappan i henns hus. Tillsammans la vi grunden för ett häng som höll i sig fram till typ slutet av nian och vi hann utvecklas i allt - som människor, i vår tro och i vår kläd- och frisyrstil. Vi älskade killar omöjliga att få, spanade på Marias granne (och vår klasskompis) Christoffer, vi lekte, grälade och drömde och blev till slut de vi är idag. Året efter det att vi mötts över det där pusslet hamnade vi i samma klass i förskolan och där träffade vi Marie. Marias och Maries mamma var kollegor och goda vänner så de hade nog träffats innan dess och även om kompiskonstellationerna dessa år var lite svävande så hängde vi och från trean och framåt så var det vi tre. De tre M:en.
Jag var svartsjuk som en galning på Marie och ville ha Maria helt för mig själv i början men långsamt hittade vi våra roller och kärleken omslöt oss alla tre. Alla var lika morgontrötta och varje morgon började med att jag sen som attan cyklade upp en bit längs med gångstigen där jag inväntade Maria eller så stod hon och väntade in mig. Med raska tag cykelsvettades vi upp för gångstigen innan vi svängde in för att möta Marie (som ytterst sällan stod i tid och väntade på oss där hennes gångstig mötte vår) och sedan cyklade vi i världsrekordfart till skolan.
Sedan vi slutade nian så gled vi ifrån varandra alla tre. Vi fick till exempel gå till olika busstationer och då pluggade på olika gymaniseskolor (inte jag och Maria dock vi hamnade i samma klass) så har vi sedan dess aldrig setts så där morgontrötta, lite stirriga och stressade (för att inte tala om svettiga..:)) förrän nu. Förra veckan startade coola, coola Marie eget och jobbar i ett kontorslandskap med en massa andra frilansare på Bondegatan. Helt plötsligt är hon i mina hoods och det mest komiska av allt - två morgnar på kort tid har vi stött ihop på gatan och skrattat åt att vi är lika sena till jobbet båda två. Ler när jag tänker på det - inget och ändå allt har förändrats sedan dess. Att vi gillar varandra lika mycket och våra skamsna blickar när vi möts efter klockan 09.00 tillhör den förstnämnda kategorin.
Idag var hon till råga på allt sjukt snygg när jag mötte henne med andan i halsen, själv iklädd en gråmelerad skrud. Lycka till på din föreläsning ikväll Marie hälsar jag på ett apförsenat tåg ner mot Malmö - ta dem med storm!
