Precis i detta nu skulle jag ha suttit vid mitt köksbord, eller rört i någon kastrull vid spisen, och oavbrutet, oavbrutet, oavbrutet pratat med en av min närmaste vänner som annars bor i Göteborg och som jag sällan träffar. Istället har jag en hals med taggtråd i och ligger ensam i min soffa och tycker oerhört synd om mig själv. Övernattningen är avstyrd för att inte äventyra kommande USA-resa och jag tittar på ett inspelat avsnitt av Babel och lyssnar på Carl-Johan Vallgren. En rödvinstung kväll ville han att jag skulle följa med till hans hotellrum och slita av mig kläderna. (Gjorde jag inte.) Och det är en annan historia. Det jag tänker på nu är vad underbart det vore om jag, precis som han, kunde dra iväg till Indien och skriva min debutroman där. Och leva utanför klichéerna.
