Igår tog jag tag i tre jobbiga saker. Jag skaffade träningskort. Vägde och mätte mig. Och gick med i Viktväktarna. Sen förbannade jag mig själv, bet ihop och berättade för J, kära K i Göteborg samt min syster att måttet nu var rågat. Jag har gått så himla länge och arbetat upp en ilska över min egen oförmåga att inte ta tag i min kondition/extrakilon att jag helt enkelt kom fram till en punkt att det får var nog nu. Vid lunchen idag kunde jag både prata och skratta åt mig själv och denna ambition ihop med mina kollegor (varav beloved-Peter kör samma race som mig och det är så jäkla skönt att inte vara ensam om det här) och nu efter lunchen tänkte jag att hey – varför inte bara berätta det för ALLA?
Så, point of no return. Min faiblesse för att trösta mig med godis för att jag inte längre ciggar, för att jag renoverar (gills inte sedan typ december), för att jag inte vet vad jag vill med livet, för att jag är trött och håglös, för att det är måndag, för att det är tisdag, för att det är torsdag, för att det är gott, för att..ja, whatever – ja, den tiden är över. Problemet är ju att jag älskar godis och jag känner lika mycket sorg över att bryta detta beroende som jag gjorde med nikotinet i september. Fan, hur ska det här gå? Kommer jag aaaaaldrig vara glad igen?
Ingen vet. Fast sannolikheten är stor att ovanstående fundering kommer ha lika lite verklighetsanknytning som de jag hade i samband med att jag slutade röka.. Då var första dagen en pärs, första veckan jobbig och sedan..ja, var det lättare. Jag saknar fortfarande att röka. Som fan, ibland. Och jag antar att det är ungefär samma känsla som socker föder i mig. Ett sug som ligger på lur i bakhuvudet och som jag får vänja mig vid att inte hörsamma varenda dag (flera gånger om dagen!) längre. För det där suget har gett mig typ samma antal kilon som andra samlar på sig under en graviditet..och det är dags att jag försöker få en kropp mer i synk med min ålder - som det är nu är jag rädd att jag lever med en 50-årig kvinnas kropp och en fjortonårings känsloregister.
Så, från och med nu drar jag ner på godiset. Äter apelsiner..och bara det att ni nu vet om min ambition triggar mig en aning. Dels för att om jag vet att ni vet så kommer viljan att inte vika ner sig , hoppas jag, vara precis lika effektiv som förra vårens skräck inför viktväktardamen vid vågen de veckor jag legat på latsidan (den sistnämnda tänkte jag testa om jag klarar mig utan denna gång och istället kör mitt egna race och bara användea mig av Viktväktarna på nätet/via appen). Och dels för att om jag visar att jag kan (typ världens lataste, mest godisälskande person i världen) så kanske det kan peppa igång någon annan? Oavsett, bare with me. Det kommer kanske inte vara vackert men skit samma: jag börjar nu.
Så, från och med nu drar jag ner på godiset. Äter apelsiner..och bara det att ni nu vet om min ambition triggar mig en aning. Dels för att om jag vet att ni vet så kommer viljan att inte vika ner sig , hoppas jag, vara precis lika effektiv som förra vårens skräck inför viktväktardamen vid vågen de veckor jag legat på latsidan (den sistnämnda tänkte jag testa om jag klarar mig utan denna gång och istället kör mitt egna race och bara användea mig av Viktväktarna på nätet/via appen). Och dels för att om jag visar att jag kan (typ världens lataste, mest godisälskande person i världen) så kanske det kan peppa igång någon annan? Oavsett, bare with me. Det kommer kanske inte vara vackert men skit samma: jag börjar nu.
