Bild: http://colourparadise.tumblr.com via http://modinakerlind.tumblr.com
Läste följande på Underbaraclaras blogg:
»Alltså när jag tänker på att det ska bli sommar igen! Det spelar ingen roll vad som händer -det kommer en sommar. Vi kommer att cykla och bada, lillen kommer tulta i vattenbrynet. Vi kommer äta både frukost lunch och middag ute. Vi kommer laga maten på det som växer i landet och jag ska sova i hängmattan och läsa i flera flera timmar och det kommer att ligga fågelkvitter som en matta över allting. Vi kommer åka båt till en ö i skärgården och bada i havet. Jag ska ro och fiska. Ta sena promenader i midnattssolen. Grilla något gott och göra hemmagjord glass på jordgubbar från landet. Melker kommer lägga sig på den varmaste platsen på pappas altan och vi kommer spendera en hel eftermiddag där på baksidan, jag i hammocken i skuggan men alla andra i solen. Längt’ på det! Låter som science fiction, nästan.«
Uppfylldes under läsningen av en känsla av overklighet: kan livet verkligen vara så här underbart? Fritt från tvång där man kan ta dagarna som de kommer och alltid jobba med hemmet som bas? Får panik av tanken på fyra ynka semesterveckor där ALLT ska hända och en känsla av att man i en etta utan balkong mitt i ett asfaltskvarter måste ta sig någonstans för att fånga det där solljuset efter det att man slutat jobbet klockan fem. För inte kan det väl vara så att det krävs en mammaledighet för att komma ur ekorrhjulet? Å, som jag längtar efter något nytt och för att åter bli herre över min egen tid.
