Igår spenderade jag den första lediga helgen utan att vara på resande fot på 4 veckor med att ha på mig mysbrallor i stort sett hela dagen. Hade en liten energidipp på ICA efter att ha städat, diskat och tvättat men räddades av Js oförtröttliga förmåga att få mig att samla ihop mina lemmar, trötta hjärnceller och hungriga mage och sedan handlade vi en massa mat och levde helgliv. Inget godis (förutom en sur rem på bion..), men vin, mat, vedbrasor och en massa musik.
Gick iväg och såg The Safe House på eftermiddagsbion (shit Denzel - var har du varit så länge? Insåg där jag satt att jag verkligen går igång på hans överspel och kontraster mellan bländvita leende och trötta anletsdrag och jag vet inte när jag såg det sist. Inte kan det väl vara i den där Julia Roberts-filmen för tusen år sen..Pelikanfallet?) Oavsett så ger jag filmen en stark trea/svag fyra trots en räcka slagsmål och en mumlande Joel Kinnaman. Tyckte inte alls den var så förutsägbar som J (dock konsumerar/har han konsumerat vansinniga mängder filmer inom denna kategorin och förstår spelets regler bättre än mig) och jag gillar Espinozas knastriga bildkvalité.
Efter bion lagade vi mer mat, tände ännu en brasa och spelade kort. Låg skavfötters i soffan och där brottades jag med följande dualism: Om man ser vår resa, min och Js, till Rom ihop förra året som startskottet på vårt förhållande efter några månaders dejtande så innebär det att vi nu varit ihop i ett år. Kanske är det därför jag är lugnare och mer harmonisk i vår relation än på länge? Liksom at ease med det mesta? Detta efter att i så många år tidigare levt i en sådan osund mix av åtrå och ilska gentemot honom att jag hade ett ton av försvarsmurar med mig in i förhållandet som sakta revs innan jag kunde slappna av och ta in att han var kär i mig. Han är ju kär i mig, vet det nu, och jag tror att jag äntligen lyckats släppa min besatthet att skydda ryggen för eventuella, oväntade hugg.
Så: vi är lugna. Eller som J krasst påpekade igår: jag är lugn. Han har varit det hela tiden. Aja. Det som däremot gnager i mig är min roll som någon i ett förhållande gentemot omgivningen. Jag gillar sociala sammanhang och får energi av umgängen. Tidigare botade jag, eller snarare plåstrade om, min akuta ensamhetskänsla med att alltid ställa till med fest och dra igång grejer. I och med att jag och J under alla år outtalat ville ses (d v s innan vi var ihop och inget blev sagt med ord annat än med våra blickar och kroppar) agerade denna längtan som ett kit som drev olika umgängeskretsar samman och vi festade ofta ihop. Min lägenhet och min innergård stod alltid till förfogande och jag tyckte det var roligt.
Sen kom perioden när jag blev trött och lite tappade lusten till det mesta. Började som sagt i terapi och min terapeut gav mig rådet att värdesätta det jag gav andra högre och börja göra avkall på all denna gästfrihet, alla ytliga vänskaper och hitta kärnan i mig själv. En svår process och det är det fortfarande. I den hittade jag ju dock mig själv och vågade ställa J mot väggen och det var fint. Älskar att det blev så men nu är mitt liv helt annorlunda och jag gillar det inte fullt ut. Jag har mer energi och njuter av min självvalda eremittillvaro men saknar fortfarande den berusade känslan av att det var i min lägenhet allt hände. Superego och superkontrollerande - jag vet..men jag gillar att det var hos mig det skrattades, dracks drinkar och att det var från min lägenhet som vi gjorde avstamp mot festligheter någon annanstans.
Nu har jag kommit på kant med allt det där. Mina kompisar verkar ha gjort detsamma och antingen flyttat härifrån eller är uppslukade av jobb eller festar med andra personer. Jag vill hitta en mix av allt igen men vet inte riktigt hur vägen dit ser ut. Ska fundera lite på det under dagen som spenderas solitärt. Älskar det faktumet också.
