På väg hem igår på tunnelbanan drog jag iväg ett mess för att gratta den kompis som jag, i samband med att den här bloggen startade upp, hade träffat och över en lång lunch återupptagit den kontakt som legat nere sedan vi hamnat i olika städer, sedan samma stad men då gifte han sig och fick två barn medan jag levde ett singelliv lite vid sidan av..allt. Hur som: jag drog iväg ett mess och frågade om vi skulle fira över några glas vin snart vilket han gärna ville. Sen frågade jag var hans nya kontor låg och han svarade gullmars. Jag svarade att det var nära ju - gud, va bra - och då svarade han: Du. Jag är alltid nära.
Ok. Klichéernas kliché. Men där satt jag sjuk och ömhudad och fick hans mess rakt in i hjärtat. Jag är alltid nära. Han är alltid nära.
För det har han på något sätt alltid varit, ända sen vi blev vänner - det är bara att jag hittat bortförklaringar till att det inte är så hela tiden. Han: ursnygg redan i ettan på lågstadiet, men framför allt i sjuan på högstadiet, och fick flickor att falla som käglor runt om honom. Han var skolans Jordan Catalano och den som förförde, hånglade, slogs, nonchalant charmade, älskade och hade ett rum i familjens källare som var som en egen privat sfär. Jag: hans raka motsats i allt och på något sätt blev vi kompisar. Sedan vänner. Och ingen förstod riktigt hur det hade gått till, allra minst jag. Han sökte upp mig, ville vara med mig, och där på tunnelbanan förstod jag vilken idiot jag varit fram tills nu som med en dåres envishet skyddat mig (sen typ i åttan-nian) för att han ska gå - och så...arton år senare så visar han att han är kvar;pppPPPPppppP.
Amen, ironin. Blir helt matt på mig själv. Och när tåget började rulla upp mot Slussen och jag med lätt febertungt huvud snabbt rasslade igenom de relationer där jag, naken och utan minsta antydan till förställelse och insmalad mage, avslappnat tror att jag duger precis som jag är så fick jag en uppenbarelse. Kunde nästan se min terapeut Es leende framför mig när jag insåg att dessa relationer är pinsamt få. Och att det är i denna insikt svaret ligger till varför jag så ofta känner mig dränerad på energi OCH varför jag är så förbannat konflikträdd. Antar att om jag inte tror att jag duger som jag är så kan jag heller inte ställa krav och stå upp för att andra ska respektera detta fabulösa som är jag.
För grejen är ju att de flesta av mina vänner, kompisar, bekanta, kollegor är så jävla fab. Och jag är fab. Och om jag vill hänga med dem så borde jag väl aldrig ens behöva tveka rörande om de..vill hänga med mig? Jadu, det tål att tänkas på här där jag ligger med datorn på magen och ömsom jobbar och ömsom låter ovanstående insikt flöda ut över tangentbordet. Det är som att jag förstår saker bättre när jag ögonblickssnabbt skriver ner dem - därav den här ständiga bloggbikten.
Hur som, tack fina N för ditt mess igår. Din bekräftelse öppnade oväntat ett ovanligt tätslutet lock i mitt inre. För exakt hur djupt denna självkänsleklyfta går bevisades igår när J kröp ner bredvid mig och jag, på väg att somna in i min gråmelerade pyjamastshirt och med mitt febertrassliga hår all over, i en snabb nanosekund hann tänka tanken: borde jag kanske piffa till mig något? Herregud. Blev så skrämd av att jag, sjuk och nere för räkning, ens tänkt tanken att jag kände mig nödgad att hålla ett anförande om duktiga flickor-principen och hur uppfuckande den är för ens personlighet. Å, denna förbannelse att alltid vilja behaga. Måste. Komma. Ur. Den.
