J säger alltid att drömmar är meningslöst tidsfördriv och att det magiska istället handlar om att byta ut ordet dröm till mål för att skapa effekt. Därmed ger man sin vision mer energi och riktning och han menar att det de facto är det som gör att man uppnår det man önskar. Alldeles oavsett är det kring drömmar/mål som mitt huvud oavbrutet snurrar.
Jag har hamnat på en arbetsplats (min första fasta anställning trots tusen olika jobb innan dess) där jag lärt mig massor, där jag genuint gillar många av mina kollegor men där jag ifrågasätter min roll i det hela. Var finns jag i all den här utvecklingen, annat än som den do:er som driver igenom nya grejer? Jag har (vilket som alltid handlar om ledarskap) långsamt reducerats till en mutter i maskineriet som långsamt rostar i avsaknaden av underhåll.
Och medan jag rostig men funktionell kör vidare med mina uppdrag så har långsamt hjärnan lämnat byggnaden och svävar ovanför. Utan att riktigt förstå varför verkar det som att mitt inre vill att jag startar någonting eget vilket känns helt apart. Ingen i min familj driver något eget, jag kan absolut ingenting om det och jag skräms lika mycket av tanken som farmor verkar göra.
All trygghetsnarkomani förlamar mig men ändå är det något som oavtröttligt gnager mig. Tänkte bara att det var dags att berätta det även här. Mitt hjärta har hotat att spränga min kropp så länge nu där jag suttit och blickat ut över gråa fasader och önskat mig ett annat liv och det känns som att längtan snart syns i pannan på mig. När sedan en chef-headhunter ringde för några veckor sedan och sa att de fått tips om mig och därefter startade upp världens karusell (hej tjej med drömmar men utan orken att skriva ett cv) med siktet på ett nytt jobb som skulle tillsättas fort-fort-fort så insåg jag följande: det finns fler fantastiska potentiella arbetskamrater där ute. Och när möjligheten fanns att hoppa till ett annat isflak i strömmen (vilket sedan inte gick, företaget valde en annan) - även om jag inte var säker på att detta flaket var mina drömmars flak - så var min kropp 50 kilo lättare under hela processen.
Bär med mig dessa erfarenheter men är fortfarande rädd. Ältar allt som kan gå snett (och gör därmed detta med än mer frenesi än mamma och pappa - vem hade kunnat tro detta?). Men drömmarna? De är kvar där och boxar mig i magen och nyper mig i kinden stup i kvarten och lämnar mig helt enkelt inte ifred.
