Hur många bilder har jag inte från den här platsen? Och på min farmor promenerandes i samma park? Älskar dem båda till döds och är så väldigt glad för helgen som vi fick tillsammans. För mig är det något som liksom klickar rätt i mitt inre så fort jag sätter min fot bland de gamla ekarna i Hjo och styr stegen mot Vindarnas udde, platsen där det alltid fläktar oavsett hur kav lugn Vättern ligger. Kan inte riktigt förklara det men obestridligt är det så. Har skuttat vid farmors sida på stigarna sedan jag var liten, ibland till och med joggat bredvid henne (mind you - hon har alltid levt ett hälsosamt liv och ofta joggat i parken - jag har däremot mest legat kvar i sängen och dragit mig om morgnarna istället) och ett besök i Hjo innebär alltid minst en promenad igenom den.
Till vänster om farmors axel, bakom den stora båten i hamnen, skymtar två stycken träd. Förr om åren såg man alltid farfars silutt på den piren kastandes sitt fiskespö, samspråkande med de andra (oftast unga killar) som också stod där och fiskade. Sedan kom han hemcyklandes med färsk fisk i en påse på pakethållaren..
Ett stenkast från piren bodde farfar som ung i ett vackert trähus precis vid strandkanten (de dök i sjön från altanen!) som kallades Hollywood för att mestadels unga singelkillar bodde där. Häromveckan fyllde han 90 och minnena från den tiden är lika klara som livet är nu. Ibland när jag står där nere vid hamnen så får jag känslan av att jag betraktar världen som genom ett kalejdoskop och bilderna på farfar som ung i breda brallor och med hatten på nacken skimrar som kristallprismor framför ögonen och mixas med mina barndomsminnen av honom kastandes sitt spö iklädd slitna jeans, en skjorta och keps ihop med bilden av hur jag ser honom nu, allra finaste farfar, sittandes i en varm tröja i tv-fotöljen ivrigt påhejjande duktiga fotbollsspelare på skärmen.
Ett stenkast från piren bodde farfar som ung i ett vackert trähus precis vid strandkanten (de dök i sjön från altanen!) som kallades Hollywood för att mestadels unga singelkillar bodde där. Häromveckan fyllde han 90 och minnena från den tiden är lika klara som livet är nu. Ibland när jag står där nere vid hamnen så får jag känslan av att jag betraktar världen som genom ett kalejdoskop och bilderna på farfar som ung i breda brallor och med hatten på nacken skimrar som kristallprismor framför ögonen och mixas med mina barndomsminnen av honom kastandes sitt spö iklädd slitna jeans, en skjorta och keps ihop med bilden av hur jag ser honom nu, allra finaste farfar, sittandes i en varm tröja i tv-fotöljen ivrigt påhejjande duktiga fotbollsspelare på skärmen.
Allting glider samman och snurrar runt likt en discoboll och det står alldeles klart att ålder egentligen aldrig spelat någon roll. Fixandes i trädgården visslandes på en melodi är han precis samma kille idag som den som en gång kallades Löken, växte upp i ett statarhem mitt i en skog och som sedan flyttade till stan och var killen alla tjejer ville dansa med om fredagarna fram tills dess att han fick ovanstående flicka på fall och aldrig mer såg att någon annan.
Ps. Farfar skriver fortfarande kärleksbrev till farmor.
Ps 2. En gång kom ett brev adresserat "Löken. Hollywood. Hjo" och brevbäraren la det i rätt låda. Fint så.
Ps. Farfar skriver fortfarande kärleksbrev till farmor.
Ps 2. En gång kom ett brev adresserat "Löken. Hollywood. Hjo" och brevbäraren la det i rätt låda. Fint så.
