Bild: http://themanrepeller.tumblr.com/post/16551909865/amilli0naire-drew-a-photo-of-my-wisdom-tooth via http://modinakerlind.tumblr.com
Läser på Hannahs blogg om fenomenet att mamma sin kille. Om hur osexigt detta är. Och vilken naturlig relationsdödare det är då attraktionen naturligt mellan mamma och son är lika med stendöd. Jamen, ok - men säg mig (en vilsen tjej så här lite ovan vid att vara ihop och bo tillsammans) var går då gränsen för att mamma?
Jag är för ett rättvist förhållande där gracerna fördelas lika. Dock är ju min och Js syn på saker och ting olika – exakt hur ostädat är det innan han tycker att det är ostädat och vice versa? Och är en dammsugning lika mycket värt som en diskning? Och exakt när hamnade vi två i de här urtrista diskussionslooparna?
Kanske är det det att tiden den senaste tiden varit knapp. Kanske är det det att allt står och väger på jobbet och istället för att ta över rodret över den lilla fritid vi har så har, i alla fall jag, låtit den förfalla och ser den bara som en återhämtningsperiod innan jag sitter här i kontorsstolen igen? Oavsett så för den in oss på parallella spår och jag gillar samsyn, planer, målbilder. Och så gillar jag att mamma. Precis alla. Tror jag. (Fattar ju ännu inte riktigt det här med mamningen och vad det innebär). Fan. Det här med att vara ihop och hålla ihop sig själv, sina ideal och värderingar, den andres ideal och värderingar, passionen, samförståndet, energin (och få det diskat hemma utan att det byggs berg i diskstället :)) det är ta mig tusan inte helt lätt.
