Annan bra grej med att lite yrvaket börja titta på en film av entusiastisk kille som vill rädda världen var att jag började surfa runt på min egna blogg och kika på muppig statistik. Bland kommentarerna hittade jag en webblänk till den urtrevliga (och både roliga och skärpta vad det verkar efter quickquickquick-read av hennes blogg) bibliotekarien Sandra som i sin tur påminde mig om att det var premiär för nya Babel med favoriten Jessica Gedin. Bra där!
Per Hagman alltså. Min gymansieåtrå inkapslad i en enda persona (dock då kanaliserad mot min dåvarande bästa killkompis (som jag aldrig vågade säga det till..)). Lite tunnhårig, fortsatt lika irriterande rastlös men ändå så fantastisk på något självdestruktivt sätt.
Nu kryper jag ner under täcket i min skokartong till sängskåp och somnar ännu lyckligare.
