Lucka 13: Berätta om din favoritsak i ditt hem
När jag beslöt mig för att äntligen ta tag i den renovering jag tänkt så länge på så var det tack vare J. Han hjälpte mig att våga - och efter att resolut rivit upp ett hål i halltapeten så var vi i gång. Vi rev tapeter, garderober, loftsäng och bar möbler. Lejde bort golvslipning, tapetserade, målade och (jag) fick impulsen att installera en kakelugn jag fyndat på nätet. Länge var lägenheten ett krigsskådespel. Det var rörigt, smutsigt och hundratals tegelstenar till kakelugnen överallt. Den nya garderoben lutade i en livsfarlig vinkel vilket gjorde att allt som skulle ha varit däri var nedpackat i kartonger som stod i höga travar runtom i rummet och jag hade typ tre plagg jag alternerade mellan under två månaders tid och vi stod trötta, hålögda, irriterade och lätt chockade mitt i röran.
Herregud, här hade vi nyss blivit sambos. Augustisommaren gled in i en arbetsfas med spackelspadar och annat som vi knappt visste hur man hanterade, vi ville skapa oss ett gemensamt hem men ovana vid den här typen av samarbete. Och så tog pengarna slut lite så där mitt i. Just då, i den stunden, var jag i Hjo och hälsade på farmor och farfar. Jag och farmor gick som vanligt en sväng på stan och på hemvägen tog vi, trots att vi egentligen var sena hem, en snabb runda förbi en lokal konstutställning. Och där var den – min första blixtförälskelse i konstväg. Jag vet inte riktigt vad jag föll för (posen, färgen, motivet?) - jag vet bara att jag älskade den från första sekund.
Alla andra tyckte den var skrämmande och konstig, att jag inte hade råd (vilket jag ju inte hade, rent logiskt, men vad har väl logik med kärlek att göra?) men jag var..fast. Gick dit om igen. Tittade på bilden av tavlan som låg i min telefon (den som ni ser här ovan) om och om igen - ja, den var lite som en drog. Jag hade hittat något som jag älskade, som jag såg att jag ville bära med mig i mitt hem under framtida år, och mitt i allt det kaotiska, dammiga och fula ville jag köpa något som sprakade av färg och ingav hopp om att den där skitrenoveringen snart var över.
Något av det där såg min älskade lillasyster som var generös och betalade den med pengar från sitt sparkonto – så tekniskt sett är den hennes ett litet tag till. I vilket fall, det hon gjorde då, när hon förstod min inneboende ambivalens (logik och klokskap mot oförnuftig passion), och fattade beslutet åt mig var en handling bräddfull omtanke. Och för en gångs skull var det inte jag som alltid var den som hade råd, halade fram plånboken och skanderade att jag unnade den och den personen vad det nu var de tvekade över att själva köpa. Jag var den som blev hjälpt och kanske var det första gången det hände, frånsett alla gånger mina föräldrar gjort detsamma för mig när jag var yngre. Jag var prestigelös och - det var ovanligt men fint.
Bild: http://danskdesign.nu
Sedan älskar jag även denna stol - vårt första gemensamm inköp som gjordes någon gång innan renoveringen startade upp. J fyndade den på Blocket och min kära kollega Hans sa åt mig att sätta en lapp under sitsen och skriva när den köptes. Så där sitter nu en lapp. Med texten »Vår första gemensamma möbel, 13 augusti 2011, Stockholm«.
