Bild: http://ayelet.com/, http://jewishweekends.com och http://bortabra.seposeidontravel.seLucka 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör
Någonstans har jag skrivit av hela Bobo Erikssons brännande intressanta inledning till Urban safaris. När jag letade efter boken igår verkar den vara utlånad, »försvunnen som ett resultat av din givmildhet« som J krasst konstaterade när jag rev bland boktitlarna, och jag tror jag får gå och köpa den på nytt. Numera finns den i pocketupplaga.
Hur som, hans reseskildringar drabbade mig. Liksom hans introduktion »Metropolis« där han konstaterar att »Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort och kramar en metropol även i ett motståndarland. Därför känner jag ofta en besvikelse över att det i all debatt, all politik, alla skriverier ofta är så att länder aningslöst överskattas, respekteras, lyssnas på – medan städer ständigt underskattas.«
Stadens företräden bortom gränser och fördomar framför den överskattade nationen. Staden i ständig utveckling, driven av handel och kommers, där tätheten i mångfalden skapar sin egna identitet. Under friktion och motstånd förstås – sådan som stadsutvecklingen alltid varit. I vilket fall - städer är, för mig liksom för Bobo, en ständigt pågående kärleksaffär.
Stadens företräden bortom gränser och fördomar framför den överskattade nationen. Staden i ständig utveckling, driven av handel och kommers, där tätheten i mångfalden skapar sin egna identitet. Under friktion och motstånd förstås – sådan som stadsutvecklingen alltid varit. I vilket fall - städer är, för mig liksom för Bobo, en ständigt pågående kärleksaffär.
I boken tecknar han ett porträtt av Buenos Aires som gör att jag ända sedan jag läste kapitlet satt staden överst på min lista över drömresemål. Jag ska dit. Och jag ska, å så väldigt gärna!, försöka bo där ett tag. Det är något med hans beskrivningar av de italienska influenserna, maten, myllret, naturen, arkitekturen, färgerna..som gör att jag tror att jag kommer trivas väldigt bra där. Bobo skriver om skratt och gräl, bra och dåliga sällskap och ett socialt umgänge som rasar genom natten tills solen går upp. Bara det. Bara det! Min förälskelse till stan är blind, som kärlek kanske alltid är.
Bild: http://dn.se
Stockholm har också ett kapitel i boken. I det dissekerar han obarmhärtigt stadens snabba internationalisering och invånarnas extrema resvanor. Men också dess uppgivenhet. »Ingen annanstans har jag stött på så många som så tidigt gjort sitt«, skriver Bobo och DNs recensent Jan Eklund kallade det 2009 - »en märklig blandning av apati och stress som någon omedelbart borde ställa diagnos på«.
Ouch!
Så brutalt. Och ändå (och kanske är det just därför meningen faktiskt gör så ont) så kanske det Bobo skriver stämmer. Alla ska ha resultat så snabbt, så snabbt i den här stan – titta bara på de färdigstajlade hemmen i lördagsbilagan i DN. Titta bara på mitt eget hem! Och vad jag drömmer om i inredningsväg.. Å, grupptryckets gråa filt – ingen ser ut att undkomma dig nu. Förutom kanske i Buenos Aires. Jag sätter mitt hopp till den stan nu.
